Situation Sthlm
död960
70 meters skillnad

Ojämlika gator

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Gerd Eriksson Illustrationer: Anne-Li Karlsson

Gator i Stockholm med mansnamn är i genomsnitt 70 meter längre än gatorna med kvinnonamn. Trots att fler och fler kända och historiska kvinnor får gator uppkallade efter sig – Maria Gripe, Nina Einhorn och Karin Larsson är några av dem – kommer det ta lång tid innan gatunätet blir mer jämlikt. Förmodligen flera hundra år.

Det finns över 5 200 gator i Stockholm, 650 av dem bär namn efter historiska personer. När Carina Johansson, sekreterare i Stockholms namnberedning, gick igenom gatorna med personnamn förra året kunde hon konstatera att 535 av gatorna hade fått namn efter män och 115 av gatorna hade namngetts efter kvinnor.

– Eftersom den manliga dominansen i samhället har varit och på många sätta fortfarande är stor är det inte konstigt att fler män än kvinnor har fått ge namn åt våra gator. Vi i namnberedningen är väl medvetna om snedfördelningen och väger in det i förslag till nya namn. Det är 2017 och vi strävar efter att ha ett jämställt samhälle. För några år sedan gjorde Statistiska Centralbyrån en undersökning av gatorna i Stockholm för att se hur det stod till med jämställdheten på våra gator.

Förutom att de såg att gatorna med mansnamn dominerade noterade de även att gatorna namngivna efter män låg mercentralt och var längre. Gatorna med mansnamn var också i snitt 450 meter långa jämfört med kvinnornas som var i snitt 380 meter långa.

– Vi tyckte att det var intressant att se vad som gick att mäta i den offentliga miljön med den data som finns tillhands. Men vi fick en hel del skit för det, det var flera som inte tyckte att skattepengar skulle gå till sån statistik, säger Marcus Justesen som arbetar med geografisk analys på SCB.

Och Carina Johansson menar att resultatet av undersökningen inte var förvånande för ledamöterna i Stockholms namnberedning.

– Gatunamnen är över hundra år gamla och speglar sin tid. Att gatorna med mansnamn är längre än de med kvinnonamn är tydligt, till exempel på Östermalm där Lovisagatan, Ulrikagatan och Sibyllegatan är betydligt kortare än Birger Jarlsgatan, Engelbrektsgatan och Sturegatan, säger Carina Johansson.

I Stockholms olika stadsdelar finns det ofta en viss namnstruktur att ta hänsyn till, olika teman och kategorier gäller. På västra Kungsholmen är det berömda svenska författare på gatuskyltarna och i Hägersten är det kategorin ”teaterfolk” som fått namnge gatorna. Båda är områden som byggdes på trettiotalet och de som fick ge namn åt gatorna där då var i huvudsak män. Om det skulle byggas en ny gata i ett sådant område i dag försöker namnberedningen hitta ett kvinnonamn. Men det är när det byggs helt nya områden som den stora möjligheten öppnas för fler gator med kvinnonamn – som i Sköndal med kategorin ”svenska kvinnliga konstnärer” där både Karin Larsson, Siri Derkert och
Fanny Brate har fått egna gator och gränder uppkallade efter sig.

– Det finns också sen tidigare stadsdelar där gatorna fått kvinnonamn, som Enskededalen från tjugotalet och Fruängen från femtiotalet. Där valde man kategorin ”svenska kvinnor” och blandade kända kvinnor från olika yrkesgrupper. Nåt som säkert ansågs väldigt modernt då. Och det är i de två stadsdelarna som 40 av de 115 kvinnliga gatunamnen i Stockholms finns.

Hagastaden vid Nya Karolinska är ett nybyggt område som också fått den stora äran att prydas av gatuskyltar med kvinnonamn. Där är det kvinnliga föregångare inom utbildning, vetenskap, forskning, hälsa och sjukvård – som Astrid Cleve, Ninni Kronberg och Emmy Rappe. Det är dock inte Stockholms namnberedning som föreslagit namnen där utan en särskild grupp med representanter från både Solna och Stockholms kommun.

– Det blir sakta men säkert en ändring till en bättre fördelning av nya gatunamn i stan. Av gator som fått namn efter personer under 2000-talet är ett sjuttiotal döpta efter män och ett sextiotal efter kvinnor, säger Carina Johansson.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #242

Skapar musik med öppen hand
Rebecka Törnqvist

Skapar musik med öppen hand

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Tina Axelsson

Det har gått sex år sedan Rebecka Törnqvist släppte sitt senaste album Scorpions. Sedan dess har hon jobbat med olika projekt, turnerat en del och varit konstnärlig ledare på en orkesterskola. I september är hon tillbaka med det nya albumet Home Secretary.

Rebecka Törnqvist säger att hon med den nya skivan ville göra ”äldre underhållningsmusik tagen till ett nu”. Tillsammans med musikern Johan Lindström – som bland annat spelar med Tonbruket – började hon jobba fram musiken på kommande albumet för fyra år sedan.

– Han har producerat flera av mina album och vi har jobbat tillsammans jättelänge, men denna gång löstes gränserna mellan arbetsuppgifterna upp mer än tidigare och det blev ett samarbete som var ovanligt tätt. Därför står han också med på omslaget.

Hon tycker att deras olika vägar korsas i det tidiga 1900-talets konstmusik, bluesen och jazzen, sextio- och sjuttiotalens popmusik fram till ljud som ”blir till nyss”. Sångerna är därför berättelser om tid och rörelse. Från makro – jordelivet sett från rymden. Och mikro – enstaka öden och ögonblicksberättelser.

Vad skiljer den här skivan från dina tidigare?

– Jag tycker att vi har tagit det jag haft på tidigare skivor, det associativa, ännu längre. Och jag är mer och mer förtjust i tanken att skapa med öppen hand och inte vara för snabb med att polera för mycket och att kasta ut saker som har kantigheter, för de kanske faktiskt också ska bo där. Vi har inte varit för snabba att avfärda nåt, säger hon och tillägger:

– Jag tycker själv om musik som har en öppen hand, där det inte gör nåt om andra ljud tränger in som när jag till exempel sitter på tunnelbanan och lyssnar. Ljud från en stad kan i stället verkligen tillföra nånting: tonårstjejer som babblar, utrop i högtalarna, nån som prasslar – att det finns lust, öppningar och utrymme för det i musiken.

Ända sedan debuten på nittiotalet har hon varit omgiven av både etablerade och mindre omtalade musiker. Också den här gången har hon samarbetat med många. På sång medverkar bland annat Mariam Wallentin, Julia Spada och Margareta Bengtsson, som också spelar harpa på flera låtar.

– Alla olika röster, och då menar jag också instrumentalister, tillför såklart nåt till helheten. Jag skulle inte kunna tänka mig att jobba helt själv, med bara en röst som säger allt. Jag vill att det ska vara en kollektiv strävan, det blir vackrare så, tycker jag.

Den 26 november spelar hon på Stora scenen på Kulturhuset Stadsteatern.

Ett spår som inte ledde rätt
Krönika: Ulf Stolt

Ett spår som inte ledde rätt

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Ulf Stolt

Vi hade kontoret på Döbelnsgatan då, bredvid gamla posten. Det var onsdag, vi skulle precis stänga och låsa dörren när en polisbil lite för hastigt bromsade in ute på gatan, blev stående med ett hjulpar på trottoaren och ena dörren öppen, medan de båda polismännen snabbt stegade mot vår stängda dörr och knackade på. – Har ni sett nån som kommit in hit senaste halvtimman och betett sig märkligt? Sett nån med blod på kläderna, någon med baseballkeps? Vi svarade att vi inte hade det.

– Inget annat ni tänkt på, ingen som gått förbi eller sprungit förbi eller betett sig på ett sätt som gjort att ni reagerat? Vi svarade att vi inte sett någonting. Jag frågade vad det handlade om. Den ena polisen tittade lite snabbt på sin kollega.

– Det har varit en knivskärning på NK precis, så vi kollar runt lite bara utmed vad som kan vara gärningsmannens eventuella flyktväg.

Jag frågade om det var allvarligt. Polismännen tittade på varandra igen och svaret dröjde några sekunder:

– Det är utrikesminister Anna Lindh som är knivskuren.

– Oj… är hon illa skadad?

– Jag vet faktiskt inte hur det är med henne. Hon är förd till sjukhus, det är allt jag vet.

Polismännen frågade om det var okej om de tittade runt, de gick ett varv i lokalen, tittade i någon papperskorg, lyfte på några jackor på ett bord, sedan gick de tillbaka ut i bilen och körde i väg i riktning Frejgatan.

Det var inte förrän jag gick tillbaka ner mot redaktionsrummet för att hämta min jacka som jag slogs av tanken varför poliserna kommit till just Situation Sthlm sökandet efter en gärningsman en knapp halvtimma efter dådet. En stund senare gick jag mot Sveaplan där jag då bodde och det isade sirener mellan husen då och då nedåt city och en helikopter hovrade över stan. Väl hemma slog jag på tv:n och väntade på nyheterna. Barn somnade. Nyhetsprogram avlöste varandra, få variationer i innehåll eller vetskap – gärningsman hade avvikit från platsen och söktes av polisen, Anna Lindh opererades på Karolinska och läget var allvarligt men stabilt.

När även TV4-nyheterna klockan 22.00 berättade att Anna Lindh fortfarande opererades kändes det att det här nog var en lite allvarligare situation än vad som först förespeglats – när någon som knivskärs strax efter klockan fyra fortfarande ligger på operationsbordet och aktivt behandlas klockan tio, då är det inte bra.

Jag tog en taxi till Karolinska. Vid huvudentrén ganska tomt, bara de vanliga patienterna och deras anhöriga, någon med droppställning som tar ett sista bloss i nattskjortan. En bit bort, mittemot dåvarande BB om jag nu minns rätt, hade det redan ställts ihop ett presscenter. OB-bussar med sina paraboler, SVT:s redaktionsbilar, en röd van från TV4.

Jag hamnade bredvid en tysk journalist. Hon var försiktigt negativ – hennes syster var sjuksköterska och hon hade ringt henne en stund tidigare och frågat hur man kan tolka att det opereras på någon fem timmar efter ett knivdåd. Systern hade svarat: ”För att personen håller på att dö, man försöker rädda livet”.

Dagen efter presskonferens i polishuset på Kungsholmen, mördarjakt. Leif Jennekvist sammanbiten i stram uniform, Carin Götblad forcerad och pressad, Palmeutredningens haveri flappade som en osynlig spinnacker i fonden bakom dem båda. Man berättade att man eftersökte gärningsmannen bland hemlösa människor och ”i miljöer där såna befinner sig”. Jag minns att jag frågade vad som gjorde att man trodde att gärningsmannen fanns att finna bland just hemlösa människor och vid ett tillfälle under en av presskonferenserna fick jag ett starkt ogillande ögonkast av Leif Jennekvist när jag igen ställde den frågan.

– Vi söker brett, men det är en miljö vi finner intressant, jag kan av utredningstekniska skäl inte gå in på just varför.

Men det spåret fick bära några dagar. Media hängde på. Försäljare kom in och berättade att de blivit förhörda på gatan av poliser efter att ha kommit från ett härbärge på Flemminggatan, någon hade känt sig pressad i Björns trädgård då poliser kommit fram och frågat honom om var han sov och var hemlösa människor brukade hänga. Det gjordes gripanden. Någon häktades och släpptes. Pressbriefings glesades ut. Det som varit hemlöshetsspåret falnade och en dag drygt två veckor efter mordet kom ett mail om en extrainsatt presskonferens. Leif Jennekvist gick med rätad rygg upp på podiet i civila kläder.

Insektsfull
Briljant

Insektsfull

Publicerad: 2 månader sedan Av: Berättat för: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Anders Engström, 44 år från Bagarmossen, driver bloggen Bugburger, inriktad på insekter som föda.

– Mjölmask och syrsa är proteinrika och har en lite nötig smak. Och jag har provat mig fram när jag ska göra insektsburgare. Att hacka insekterna och sen blanda med morötter, squash och vitlök blir bra. Vill man ha lite krispighet i texturen kan man låta syrsorna vara hela. En gång testade jag att använda syrsmjöl, men då blev burgarna för kompakta.

– Till hösten ska jag ha en egen odling hemma med mjölmask. Den går att smaksätta beroende på vad du matar den med. Ger du den basilika, smakar den svagt av basilika. Jag vill testa fler smaksättningar. Det är inte tillåtet inom EU än att sälja insekter som föda. Men fler länder i Europa har gjort undantag från regeln, som till exempel Danmark där den världsberömda restaurangen Noma serverar biff tartar toppad med skogsmyror. Myrorna ger bra syra.

– Att äta insekter är såklart också en kulturell fråga. Thailand och Mexiko är länder där insekter är både vardagsmat och delikatess. Vi äter kräftor, som dessutom är asätare, vilket andra länder kan tycka är märkligt. – Svenska folkets inställning till att äta insekter är att 20 procent tycker ”wow” och att det vore spännande att prova, 10 till 20 procent tycker att bara tanken på det är vidrig och resten förstår poängen teoretiskt och kan tänka sig att prova om si sådär tio år.

– Jag startade bloggen Bug Burger för att undersöka insekter som föda och för att leka med tanken att öppna ett hamburgerställe där köttet kommer från insekter.

– Det går åt upp till tio kilo foder för att producera ett kilo nötkött, för att få fram ett kilo insektsbiff går det åt två kilo foder. Insekter är framtidens protein.

På sin vakt
Kolbjörn Guwallius

På sin vakt

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Alexandra Sundqvist Foto: Verbal förlag

Med reportageboken Ordningsvakter – nödlösningen som blev permanent tar journalisten Kolbjörn Guwallius reda på hur mycket man egentligen kan lära sig på en 80-timmars ordningsvaktsutbildning. Och vad man sedan kan göra med den kunskapen.

Om Kolbjörn Guwallius förra bok Grip till varje pris – Falkarna, CSG och de rättsvidriga väktarmetoderna 1996–2014 skrev Situation Sthlms recensent: ”Storartad journalistik, boken avslöjar ett vådligt snedsteg i vårt rättssamhälles dunkel”. Nu är Kolbjörn Guwallius aktuell med en ny reportagebok, därtill den första boken om de svenska ordningsvakterna. De som blir allt fler i det offentliga rummet i kölvattnet av den rådande polisbristen och som har befogenheter
som delvis påminner om polisens – trots att de, till skillnad från poliser som utbildas i två och ett halvt år, bara får en tio dagar lång, därtill egenfinansierad, utbildning. Det är en av Sveriges kortaste yrkesutbildningar, men samtidigt ett krävande och riskfyllt arbete. ”Hur mycket kan man lära sig på 80 timmar?” undrade Kolbjörn Guwallius uppriktigt och bestämde sig för att söka till Polismyndighetens ordningsvaktsutbildning för att få svar. Det blev startskottet för ett och ett halvt års grävande i lagtexter och andra dokument, liksom intervjuer med yrkesverksamma ordningsvakter och chefer.

I den kommande boken Ordningsvakter – nödlösningen som blev permanent redogör Kolbjörn Guwallius sakligt och prövande för sitt wallraffande under kursen, liksom för de svårigheter som en nyutexaminerad ordningsvakt möter i sitt arbete, samt för de strukturella problem som finns i branschen.

– Jag har alltid intresserat mig för rättssäkerhet, konstaterar han på telefon från sitt hem i Malmö. Någon undersökande bok i ämnet hade inte skrivits, trots att utvecklingen mot att ordningsvakter täcker upp för brist på polisiär närvaro pågått länge. Samtidigt är Sverige ett av få länder i världen som använder sig av ordningsvakter för att upprätthålla tryggheten i det offentliga rummet. – Min förhoppning är att den här boken ska bidra till en saklig och initierad diskussion kring ordningsvaktens roll och befogenheter. Den känns mer aktuell nu än när jag började skriva den, inte minst på grund av den eskalerande polisbristen och de politiska förslagen på att anställa fler ordningsvakter i bland annat kommunal regi.
– Visst, politikerna vill visa handlingskraft – men i praktiken är det fler poliser som behövs och kanske en ny yrkeskategori i stället för ordningsvakterna – med längre utbildning. Med den utbildning som finns att tillgå i dag är ordningsvakterna för dåligt rustade för att täcka upp för polisbristen.

I sin bok drar Kolbjörn Guwallius flera slutsatser. Främst är ordningsvaktsutbildningen för kort, den ”saknar såväl praktik som tid för eftertanke”. Omedelbart efter avslutad utbildning är de förordnade att börja arbeta i svåra miljöer som nattklubbar, kollektivtrafik och stadskärnor. En terminslång utbildning, liknande kriminalvårdarens, vore att föredra.

– Jag tror att ett enklare ordningshållningsyrke med något längre utbildning inom den vanliga polisen ofta vore en bättre lösning. Många erfarna ordningsvakter skulle kanske kunna gå in i ett sånt yrke om de fick en kortare påbyggnadskurs. Men i många fall, till exempel på krogen, hade nog väktare varit gott nog i stället för ordningsvakter – om väktarutbildningen utökats något. Lite mer som i andra länder.

Vidare konstaterar han att det är tuffare att vara ordningsvakt i dag än någonsin tidigare.

– Förr arbetade ordningsvakten ofta på en specifik plats, exempelvis en viss krog, där ett antal förutsägbara situationer kunde uppstå. Men allt eftersom polisbristen förvärrats har man dragit i lagen om ordningsvakter som ett gummiband.
– I dag jobbar ordningsvakter i mer mångfacetterade offentliga rum – där i princip allt som händer i samhället i övrigt kan inträffa. Ordningsvakter ställs inför en mängd svåra situationer som de inte är förberedda på.

Samtidigt är Kolbjörn Guwallius noga med att poängtera att fördomar om ordningsvakter som våldsamma och maktfullkomliga inte är helt rättvis, utan att det främst handlar om undantag.

– Om man tittar på vilken position i samhället som helst så finns de människor som utnyttjar sin makt och gör fel. Men eftersom ordningsvakter också har rätt att använda våld under vissa omständigheter, så är det viktigt att det inte sker. Det är ju värre med en maktfullkomlig ordningsvakt eller polis, än en maktfullkomlig person i kundtjänst som vägrar att ta emot reklamationer.

KOLBJÖRN GUWALLIUS ÅLDER: 39 år
BOR: Malmö
FAMILJ: Fru och dotter.
GÖR: Journalist, författare, fotograf och föreläsare. Har skrivit flera böcker, däribland Förneka till varje pris och Grip till varje pris: Falkarna, CSG och de rättsvidriga väktarmetoderna 1996–2014, båda från 2014. Har även gjort de två dokumentärfilmerna Valrossarna (2006) Rätten till staden (2008). AKTUELL MED: Reportageboken Ordningsvakter – nödlösningen som blev permanent.

I trollskogen
Krönika - Maria Hagström

I trollskogen

Publicerad: 2 månader sedan Av: Maria Hagström

Det var en gång ett troll som hette Tommy. Han bodde bakom en mossig sten i trollskogen. Utanför dansade älvorna över dimmiga ängar. Såg de inte att dimman hade blivit tätare och mörkare? undrade Tommy när han tittade fram bakom en gran redo att vräka ur sig ord lika vidriga som hans stora knöliga näsa. Så länge trädens grenar dolde honom vågade han säga vad som helst. Älvorna dansade så naivt till sitt kärleksbudskap. Det provocerade Tommy. Och då ska vi inte ens börja snacka om vad han tyckte om tomteskogen.

Ibland klädde han ut sig för att anonymt kunna härja runt på olika fält och utföra trolltyg. När människokvinnor tog för mycket plats på logen, dansandes till spelmännens musik, brukade han grymta ”hora” och sånt där som de förtjänade. Rädslan och hatet växte i honom i samma takt som svamparna sköt upp ur marken. Han såg så många hot mot hans skog med spegelblanka sjöar och stjärnklara nätter. Han tyckte sig se krusningar på vattenytan och stjärnor falla. Han kände sig trängd i grottan och trollmor hade lagt de elva små trollen och bundit fast dem i svansen. Tänk om guldet minskar i bergens salar, och troll visste att oknytt ville dit det är guld och gröna skogar.

Oknytten kom från fjärran främmande skogar. Fjärran var inte längre fjärran för nu var fjärran här. Tommy såg en ”fientlig och aggressiv anfallsstyrka” när han tittade bort mot bergssluttningen där oknytten satt och höll upp hjärtan framför sig. De hade vandrat över de brantaste av berg och tagit sig över de djupaste av sjöar, men här fanns det inte plats, det var för många träd! I den skog oknytten kom ifrån fanns det få träd, många hade mejats ner. Oknytten visste hur det var där, för de hade varit där, men Tommy visste bättre. Stoppa dem vid skogsbrynet! Kasta ut dem, kasta död på dem! Inga oknytt på våra stigar! Tommy hade läst vad människobyn långt till höger om trollskogen hade skrivit. Han tog informationen och trollade lite extra med den, och det var inte längre bara Pomperipossas näsa som växte – troll har stora näsor. Men det var inte lätt att vara ett troll, det ska gudarna veta. Och vad ska hända med flickorna, undrade Tommy. Våldtas? Tommys vrål ekade mellan tallarna, samtidigt som han gömde sig bakom sin mossiga sten. Att hans egen sort ibland brukade lura in kvinnor i sina berg och bergta dem, det blundade Tommy för. Sådant gör bara väsen från fjärran. Oknytten borde våldtas, också älvorna med deras kärleksbudskap och kvinnorna som tar plats. Eller skogsrået som lockar, hon fick väl skylla sig själv.

Oknytten var brottslingar, hördes Tommy bullra genom trädnätet. Han var hungrig, men möttes först av skogens tystnad, för man ska inte mata trollen. Men sedan kom svaren och Tommy duckade för dem, försökte förminska källan och dränka budskapen. Även om källorna krossade hans argument under stora stenar så var det de som var korkade. Fler troll anslöt, fyllde trädnätets rader. Fler började tro på sagor och sägner. Trollskogen ruttnade. Vart var de på väg? I Tommys värld gick skogen under, men det gjorde den inte – det var bara han som sjönk djupare ner i det stinkande träsket. Trollen ville vara stora som jättar, men egentligen var de små. Gyttjan nådde honom upp till bröstet. Snipp snapp snut, sagan var inte slut. Det är inte bara trolltyg i tomteskogen.

På lånade hjul i stan
City Bikes

På lånade hjul i stan

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Anneli Hildonen

City Bikes rullade för första gången på Stockholms gator 2006. För varje år har lånecyklarna blivit allt fler och nu finns det 1 500 cyklar som tar turister och stockholmare mellan 140 stationer. Det gör att det går att se mönster över hur folk rör sig över staden. Och snart kan systemet byggas ut rejält.

Det är onsdag eftermiddag i Gamla stan. Turisterna Liana Bryant och Sophia Rose har strosat i gränderna och ska nu vidare till de platser de kryssat för på en karta: stadshuset, slottet och en salsaklubb. Och de ska cykla dit.

– På cykel får vi se mycket och missar inget, vilket vi annars skulle göra i tunnelbanan, säger Sophia Rose. – Det är också det billigaste och lättaste sättet att ta sig runt. Jag var i Amsterdam i fjol och där har de ett bra cykelsystem, så vi googlade för att se om det fanns här också, säger Liana Bryant.

De berättar att de kommer från Kent i Storbritannien och att de ska turista i Stockholm några dagar innan de drar vidare till Oslo.

– Kent är inte långt från London, där det finns lånecyklar. Men vi har aldrig använt dem. Det är farligt att cykla i London, mycket trafik och man cyklar ute i vägen. I Stockholm är det bättre – här finns bra cykelvägar, säger Liana Bryant innan de trampar i väg längs med Riddarfjärden in mot stadshuset.

City Bikes i Stockholm är Sveriges största och mest använda lånecykelsystem med cirka 1 500 cyklar och över 140 stationer i Stockholms stad, Sundbyberg, Solna och Lidingö. 2016 var ett riktigt rekordår för lånecyklarna, 45 000 användare gjorde 600 000 cykellån – en ökning med 25 procent jämfört med året innan. Nu ser det ut att bli ett nytt rekordår, även om ökningen inte är fullt lika stor.

– Det är väldigt populärt. Det är tolfte året som City Bikes finns i Stockholm och det har ökat för varje år, säger Sofie Brange, press- och kommunikationsansvarig på Clear Channel som driver City Bikes i samarbete med Stockholms stad.
– Systemet har blivit mer etablerat, byggts ut och blivit tillgängligt för fler, men det är också i ropet med gröna transportlösningar.

Det diskuteras positivt kring cykling både bland politiker och invånare. Många ser det som en viktig del i infrastrukturen i en modern stad. Tanken är att lånecyklarna ska vara en förlängning av kollektivtrafiken.

– Det ska vara en cykel för alla, en inkluderande cykel, och en del av Stockholm, säger Sofie Brange.

Det säljs ungefär lika många säsongskort som tredagarskort, vilket förenklat skulle kunna översättas som hälften stockholmare och hälften turister.

– Många använder cyklarna för att det är snabbaste sättet att ta sig runt i stan. Under fem kilometers avstånd är cykling överlägset, säger hon.

I en undersökning har låntagarna svarat att de också använder City Bikes för att det är flexibelt och att de vill vara utomhus. Det finns även de som påpekar att det är skönt att slippa oroa sig för att cykeln ska bli stulen, eftersom de cyklar den från station till station.

– Det händer att cyklar blir stulna, men det är inte jättevanligt. Det finns personuppgifter på den som lånar och om cykeln kommer bort blir man ersättningsskyldig. Men ibland ser vi nån på stan som och målat om vår cykel, säger Sofie Brange.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm:s septembernummer #241

Pluralist
Per "Plura" Jonsson

Pluralist

Publicerad: 3 månader sedan Av: Text: David Bogerius Foto: Joel Nilsson & Henric Lindsten

Eldkvarn har tystnat, åtminstone tillfälligt, men bandets sångare Per ”Plura” Jonsson söker nya utmaningar. I höst sätter han upp föreställningen En man av hjärtat på Scalateatern och får för första gången rätta sig efter ett manus på scen.

Klockan är strax före tolv på lördagsförmiddagen och Plura ser ganska pigg ut, kanske delvis ett resultat av att han skippade gårdagens bröllopsfest.

– Det var producenten för Mauros & Pluras kök som gifte sig och det var meningen att jag skulle med på festen, men jag backade ur. Det var liksom norr om Uppsala så man skulle åka buss i en timme och jag var så trött.

Men Mauro åkte dit. Han ser nöjd ut när han säger det sista, som om han föreställer sig hur hans gode vän och kollega mår i samma stund. Själv plågas han av diskbråck som nyligen vållat vissa problem vid inspelningen av teveprogrammet Renées brygga.

– Det gjorde så ont när jag skulle ta mig upp på bryggan från båten så det blev ingen graciös entré precis. Jag fick krypa upp och sen fortsatte jag att krypa när jag väl var uppe för att försöka göra en grej av det. ”Vi tar om det där”, sa producenten och då räckte det med att jag höll i en tamp och låtsades förtöja båten.

Plura fimpar cigaretten och kliver in på Scalateatern. Det är här inne hans föreställning En man av hjärtat sätts upp, med premiär 7 oktober.

– Premiärkvällen kommer nog att vara väldigt nervös skulle jag tro. Jag har ju stått på scen tusentals gånger men det är första gången jag gör nåt sånt här med regi och ett skrivet manus. För mig har det bara vara att gå upp scenen och köra och så får man liksom se var man hamnar. Antingen är man i form eller inte, men oftast ser man ju till att det blir bra.

Den åttonde upplagan av manuset till En man av hjärtat är nyligen utskriven men Plura tror att det blir ett par till innan det är spikat. Med hjälp av regissören Hugo Hansén och repetitioner under fyra veckor ska det låta så naturligt och spontant som möjligt på premiärkvällen, men Plura våndas ändå en del över formatet. Han berättar om när han och Tomas Di Leva skulle spela in en scen för tv-programmet Så Mycket Bättre. Kamerorna rullade, lamporna lyste och Plura knackade på Di Levas dörr för att, enligt manus, fråga om de kunde göra en låt ihop. Sedan blev det tyst. ”Stopp, kan vi ta om det där?” sa Di Leva. ”Jag känner mig som en banan i ett bananskal.”

– Det är faktiskt ett ganska bra uttryck. Så kan man känna sig ibland. Mitt snack mellan låtarna på konserterna har ju aldrig varit direkt skrivet utan vuxit fram under ett par kvällar. Sen kör man det tills man tröttnar, när man har börjat dra det lite så där schematiskt. Då är det lika bra att skita i det.

PER ”PLURA” JONSSON fyllde 66 i augusti. Han växte upp i Norrköping där han och brorsan Carla och kompisen Tony Thorén bildade bandet Piska mig hårt. Efter några år av kollektivboende i Stockholm bytte bandet namn till det mer karriärfrämjande Eldkvarn och fick en ansenlig publik med kritikerrosade Pojkar, pojkar, pojkar 1979. Det var en tid av många som Plura återvänder till i En man av hjärtat-föreställningen. Enligt ett pressmeddelande från arrangören Blixten & Co. bjuder Plura på ”egna favoriter från hans stora låtskatt men även nyskrivet material samt mellansnack med personliga, ingående och hittills hemliga berättelser kring låtarna”.

– Jag trivs med att blicka tillbaka, det är väl ganska naturligt. Nu är jag inte lastgammal, men man börjar ändå oundvikligen titta tillbaks på det man har gjort.

Vid en tillbakablick av undertecknad var Eldkvarn högst närvarande på soundtracket till min sommar 1991. Jag hade precis fyllt 20 och spelade Himmelska dagar och Kungarna från Broadway på vinyl. Och gick sedan till Moderna museets trädgård för att skråla i kapp med Plura längst framme vid scenkanten. ”I morgon är en annan sång/I morgon är en annan gång/Då står nån i dörren och vrålar/Ta på din uniform”.

– Nu förstår jag ju hur det funkade, att det var väldigt många unga människor som identifierade sig med såna textrader, men jag tror inte att jag gjorde det då. Jag var ganska blind och reflekterade inte över sånt, men jag tror att det är en mognadsgrej, att man måste vara lite äldre.
– Vi var ju ingen over night sensation precis utan hade verkligen börjat från botten och harvat oss upp. Sen när det väl blev det här stora så tog man det på nåt sätt för givet vilket kanske var lite dumt, säger Plura och ser fundersam ut.

Eldkvarn har peakat tre år tidigare och allt har kulminerat med tältföreställningen Cirkus Broadway, till vilken bandet, som Sveriges största, bjudit in gäster från den svenska rock- och popelitens översta skikt för sammanlagt åtta kvällar. När Eldkvarn backar upp Thåström i Ebba Gröns ”Flyktsoda” faller allting på plats under fyra av de främsta minuterna i den svenska rockhistorien.

– Jag har sett det klippet på Youtube. Det är nog mest lyckliga omständigheter att det blev så bra som det blev. Thåström är inte den, inte då i all fall, som kommer och säger att det ska vara så här och så här. Det var ”vi kör bara”, minns Plura.

Han lyfter också, med all rätt, fram Cirkus Broadway-versionen av Ratatas ”Försent” – med ett imponerande gitarrsolo av Mauro Scocco – som bättre än originalet. Bakom succén låg också, som så ofta,
hårt arbete. En månads repetitioner följdes av dagliga rep på fyra-fem timmar inför varje spelkväll.

Läs artikeln i sin helhet i Situation Sthlm:s septembernummer #241

Rubens ruta
Ruben Östlund

Rubens ruta

Publicerad: 3 månader sedan Av: Text: Henrik Emilson Foto: Frans Hällqvist

Ruben Östlund är tillbaka och han har redan vunnit Guldpalmen i Cannes med sin film The Square, som utspelar sig i Stockholm. I filmen utforskar han konstvärlden, men också hur vi hjälper varandra i det offentliga rummet.

I sin senaste film The Square har göteborgaren Ruben Östlund förlagt handlingen till konstvärlden och den kungliga huvudstaden.

– Filmen utspelar sig på ett konstmuseum, men vi hade inte tänkt ut vilken typ av konstmuseum det skulle vara från början. Så en dag gick jag förbi Stockholms slott och kom att tänka på hur man hade gjort i Frankrike. Efter franska revolutionen, när landet slutade vara monarki och blev republik, så undrade de vad de skulle göra med de här stora byggnaderna och slotten som stod tomma. Flera blev konstmuseum, som Louvren och Versailles. Då kom jag på en rolig tanke, vad händer om monarkin är avslutad i Sverige och man har valt att göra ett museum för modern konst i Stockholms slott, monarkins högborg. Det var en rolig provokation helt enkelt, säger han.

Utöver att vara en rolig satir om konstvärlden, utforskar han i The Square också bland annat begreppet ”hjälp”, att få hjälp och att hjälpa andra på olika vis. En verklig händelse inspirerade till en scen i filmens inledning som handlar om bystandereffekten, eller åskådareffekten, där folk är mindre benägna att erbjuda hjälp, om det finns flera personer närvarande. En kvinna var jagad av en arg man och slängde sig i armarna på en person precis bredvid Ruben Östlund och sa ”… hjälp, han kommer att döda mig.”

– När det händer nåt i det offentliga rummet har vi ofta svårt att veta vem det är som ska ta ansvar. Vi blir helt enkelt passiva och ju fler vi är, desto mer trögtänkta blir vi. Den här mannen som tar emot kvinnan blir förstås också rädd, ska han behöva slåss nu, för nån han inte känner? Då får han syn på mig och tar tag i min axel och säger ”nu backar du upp mig”. Det var ett väldigt effektivt sätt att bryta bystander-effekten, plötsligt hade han bildat grupp med en medmänniska. I filmen är det huvudpersonen, museichefen Christian, som blir indragen i situationen. Scenen utspelar sig på Odenplan.

– Vi hade först tänkt att spela in på Västerlånggatan. Men sen gick jag förbi Odenplan och jag gillar verkligen den platsen och torget, den har en väldigt speciell känsla över sig. I Gamla stan är det dessutom ganska tillslutet med hus tätt inpå, medan Odenplan är öppet och luftigt. Det kändes bra att öppna filmen där. Men viktigast för scenen var att ha en plats i det offentliga rummet där människor möts utan en inbördes hierarki där jag kunde experimentera med bystander-effekten, förklarar han.

Genomgående i filmens stadsbild är närvaron av hemlösa människor och tiggare. Han berättar att en del är skådespelare, andra är personer med liknande bakgrund som dem de ska föreställa. Även här handlar det om hjälp, att hjälpa eller få dåligt samvete över att inte kunna hjälpa.

– Det är nåt jag själv tänker mycket på när jag går nedför gatan och möter en människa som tigger och ber om hjälp. Jag tycker att det har lagts ett extremt stort ansvar på individen att ta hand om andra individer som har råkat illa ut. Där kan jag känna mig maktlös som medmänniska. Även om jag ger pengar, så kan jag inte ändra personens livsförutsättningar i stort. Jag tycker i stället att man ska bestämma att nu höjer vi skatten 0,01 procent, eller vad som krävs, för att ta itu med situationen tillsammans. Jag tycker det är helt bisarrt att den diskussionen inte förs. Det är väl självklart att alla ska vara med och betala, det är inte bara de som är godhjärtade som ska ge.

The Square har  redan vunnit Guldpalmen i Cannes för bästa film. Precis som Christian i filmen, blir nu Ruben Östlund själv en ännu mer etablerad regissör och kulturell maktfaktor. Kommer det att påverka hans sätt att se?

– Det kommer det säkert att göra. Människans sätt att tänka är ju väldigt beroende av vilken position man har i det ekonomiska systemet. Då måste man se på sig själv väldigt kritiskt, hur förändras mitt synsätt på samhället i samband med att jag klättrar i hierarkierna. Det måste man vara försiktig med och ha en förståelse för, säger han.

I sin nästa film Triangle of Sadness kommer Ruben Östlund fokusera på mode- och skönhetsindustrin. Hans flickvän är modefotograf och en kompis till henne träffade en plastikkirurg i en bar. Kirurgen sa att hon hade en ”triangle of sadness” – den bekymmersrynka som kan finnas mellan ögonbrynen.

– Då sa kirurgen att den kunde han fixa på 15 minuter med botox. Jag tyckte att det var så komiskt, att en triangel av olycka eller bekymmer man har haft hela livet kunde han ta bort på 15 minuter, att det bara var ytan som behandlades

RUBEN ÖSTLUND FÖDD: 13 april 1974 i Göteborg
YRKE: Regissör och manusförfattare. Har bland annat gjort filmerna Scen nr: 6882 ur mitt liv (kortfilm 2005) De ofrivilliga (2008) Play (2011) och Turist (2014).
AKTUELL: Med den hyllade filmen The Square som handlar om hur en PR-kampanj för konstprojektet Rutan spårar ur.

Stenhårt parkliv
Skate

Stenhårt parkliv

Publicerad: 4 månader sedan Av: Text: David Bogerius Foto: Magnus Sandberg

Starkaste trenden bland skejtare är parkåkning. Och snart finns knappt ett område i Stockholm som saknar skatepark i betong. Störst är Highvalley Skateworld i Högdalen, och under Lilla Västerbron finns en innerstadspark och i Älvsjö gjuts nu det allra sista.

Den lilla parken Solbrännan i Älvsjö gör skäl för namnet denna sommardag. I den gassande solen arbetar Stefan Jonsson och hans kollegor från Nord Skateparks med att gjuta det sista av en ny skatepark. Bland murhinkar och slevar ligger en nyss använd skateboard, så mycket av parken är redan färdig.

– Det är inget speciellt med konstruktionen. Vi bygger upp allting i grus och formar, armerar och gjuter. Det är det vanliga sättet, säger Stefan Jonsson som är arbetsledare på Nord Skateparks.

Trots att Nord Skateparks, som har kontor i Nacka, knappt har funnits i tio år har företaget redan anlagt över 30 parker för skateboardåkning över hela Skandinavien.

– Vi som jobbar med det här är alla skejtare. Det är så vi har kommit in i den här branschen, och sen har vi väl alla lite olika hantverkarbakgrund. Det är verkligen ett roligt jobb och vi bygger ju för vår egen skull eftersom vi själva använder parkerna, säger Stefan Jonsson.

Han beskriver arbetssättet som lite annorlunda än vanligt betongarbete. Betongen sprutas upp genom en slang med lufttryck som är kopplat till ett munstycke för att sedan formas.

– Det är ett hantverk att känna att böjen blir bra, man ser ju vad som funkar.

Skateboardåkningens popularitet i Stockholm gick länge upp och ner sedan den första stora vågen i slutet på sjuttiotalet då Gallerian i city blev en välbesökt plats för så kallad street skating, åkning i gatumiljö. Sedan slutet av nittiotalet har antalet åkare legat på en mer jämn nivå.

– Förut var det mer som att det kom en generation som skejtade men nästa gjorde det inte, men nu har sporten vuxit så pass mycket att det inte blir lika stora svängningar. När jag växte upp och började åka fanns det ingen tävlingsscen på samma sätt som nu, men nu finns det riktigt stora tävlingar. Skateboard är till och med en OS-gren i Tokyo 2020 och det tycker jag är helt rätt, för mig är det är verkligen en idrott, säger
Stefan Jonsson.

Han menar att parkåkning är den starkast rådande trenden bland skateboardåkarna och att åldrarna varierar. Det kan vara allt från småknattar till 50-åringar, så kallade gubbskejtare, i parkerna. Stämningen är oftast god, främst genom kutym och en mängd oskrivna regler, men det kan uppstå konflikter. Skateboardförbundet avråder från att låta skejtare och kickbike-åkare, som oftast är yngre, samsas på samma yta då det finns risk att det blir för trångt och då lätt kan uppstå skador till följd av en krock mellan åkare. Den nya skejtparken vid parkleken Nybygget i Gubbängen hann knappt öppna innan det blev tjafs mellan skejtare och kickbike-åkare trots att Stockholms Stad satt upp ett tidsschema. Varannan dag är det kickbike mellan 12 och 17 och skateboard mellan 17 och 22 och varannan dag tvärtom. På förmiddagarna får alla åka.

– Jag har själv inga problem med att det springer runt ungar och leker, men jag väljer bort vissa parker under tider då jag vet att det kommer att vara mycket barn och kickbikes. Det är väl så där med allting, jag läste en insändare där det klagades på att det är barn som leker på stadens utegym, säger Stefan Jonsson.

Läs mer i Situation Sthlm:s augustinummer #240

Där allt började
Sissela Kyle

Där allt började

Publicerad: 4 månader sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: Joel Nilsson och Henrik Lindsten

Sissela Kyle sysslar med kulturell skatteåterbäring. Det är vad den 75-åriga Parkteatern är för henne. Där är hon i dag chef, men hon stod på en parkteaterscen redan som 23-årig praktikant och ny i stan. I höst skickar hon ut Kretsteatern på turné i ytterstaden och är tillbaka som kvinnorättskämpen Dagmar i Fröken Frimans krig.

Hon letade efter sitt namn på listan som hade satts upp vid Statens Scenskola på Södermalm. Där fanns namnen på de som hade kommit in 1978. Sissela Kyle var 21 år gammal och det hade länge varit hennes dröm att gå på scenskolan. Hon var bara sex år när hon för första gången upplevde ”teaterns magi”. Då satt hon i publiken på Västerås teater och tittade på kusin Karin som var en av de dansande björnarna på scenen. Och så började det snöa vita stora flingor över dem – det var något alldeles magiskt tyckte Sissela Kyle. Med kompisarna brukade hon leka roll och teaterlekar och varje måndag samlades familjen framför tv:n i radhuset i Partille utanför Göteborg för att titta på tv-teater.

Hon kommer särskilt ihåg Arnold Weskers föreställning Rötter, där Anita Wall spelade bonddottern Beatie som reser till London, blir förälskad, politiskt nyväckt och sedan återvänder till familjen. Det var med en scen från den föreställningen som hon hade sökt in till scenskolan. Det var hon inte ensam om. Av omkring 1 000 sökande, var kanske 700-800 tjejer och av dem uppskattar hon att 500 valde att kliva upp på scenen som Beatie.

– Det säger ju en del om hur starkt och bra det var, men också hur lite det fanns för unga tjejer. Det var liksom Beatie i Rötter man valde om det skulle vara nåt modernt och inte Ofelia, säger Sissela Kyle i dag.

Det hade varit flera intagningsprov våren 1978 och hon hade åkt mellan Göteborg och Stockholm ett antal gånger med nervös väntan däremellan. Nu var de bara 24 sökande kvar och hälften skulle komma med. Efter tre dagars prov, följt av en kväll med öl på krogen, sattes den där listan upp. Och där stod det: Sissela Kyle.

– Jag glömmer aldrig när jag stod och läste mitt namn. Det var stort. Jag skulle få börja på Statens Scenskola. Att jag kom in är fortfarande bland det häftigaste som har hänt mig i livet.

Den sommaren, när hon jobbade på Sahlgrenska sjukhuset och dansade till ”Because the Night” med Patti Smith på rockklubben Errols, var hon extra glad. På hösten flyttade hon upp till Stockholm.

Sissela Kyle sitter nu på sitt kontor på Parkteatern ute på Djurgården i båthall 2. Utanför finns knappt ett moln på himlen. Inget kan göra en parkteaterchef gladare. Vädret är det jobbigaste med att leda stadens parkteater, ”knäckande jobbigt”. Hon ”knarkar väderappar”, men tycker inte att någon av dem funkar särskilt bra den här ostadiga sommaren – regnskurarna kommer ändå.

– Vi har genomskinliga tält som vi sätter upp över musikerna för att skydda instrumenten. Det går på en halv minut, det är ett litet skådespel när de kommer upp. Sen får artisterna stå med paraplyer. Publiken sitter oftast kvar, vi har en så himla lojal publik.

Från en hög papper på skrivbordet plockar hon fram ett gammalt foto som föreställer hennes klass på Scenskolan, taget när de gick ut 1981. Flera ansikten känns igen: Peter Stormare, Jessica Zandén, Maria Johansson, Cecilia Nilsson. Det var en bra klass och hon tyckte om huvudstaden.

– Stockholm var underbart, välkomnande, härlig och stort. Men jag har inget lokalsinne, jag hittade absolut inte, mer än från Västmannagatan, där jag var inneboende, till scenskolan på Söder.

Trots att hon har trivts i Stockholm har hon alltid haft kvar en längtan till Göteborg.

– Jag är uppvuxen utanför Göteborg och under uppväxten längtade jag alltid in till Göteborg, till den stora staden vid hamnen med Chalmerskortegen, Bräutigams konditori, Avenyn, Stadsteatern och Konserthuset. Jag har aldrig slutat längta dit, det har aldrig gått över. Jag tror jag fortsätter med det tills jag dör.

Varför har du aldrig flyttat dit?

– Jag kan inte flytta dit jag längtar, det finns liksom inte. Jag skulle längta dit även om jag flyttade dit, för det är bilden av Göteborg som jag hade när jag var ung. Den staden är på sätt och vis en fantasistad.

Sissela Kyle har helt enkelt i stället varit kvar i Stockholm. Och redan under utbildningen på scenskolan kom hon i kontakt med Parkteatern, där hon gjorde sin praktik. Hon plockar fram ett till gammalt foto där hon står med svart kavaj och fluga med armarna utbredda i en välkomnande gest.

– Vi spelade Tolvskillingsoperan och vi elever var prostituerade, gangsters, poliser och tiggare. Men det var lottdragning och jag fick rollen som konferencier, utropare, och det är väldigt roligt med tanke på att det är så jag står i dag på Parkteatern ganska många år senare. Hej välkomna! utropar hon och slår ut med armarna.

– Det var riktigt oroliga tider. Stockholms parker användes på den tiden mycket till vedupplag, insamlingsplatser för nödhjälp och det byggdes skyddsrum. Under Vitabergsparken ligger det till exempel ett stort skyddsrum och dessutom gjorde man provisoriska skyddsrum av cementrör som man tänkte att folk kunde krypa in och gömma sig i. I dessa mörka tider drev Holger och gänget omkring honom igenom att vi skulle ha kultur, det ska vara glädje och gemenskap. Det är så fint.

Torsdagen 11 juni 1942 spelades den första föreställningen – Stockholmskväll, ett musikaliskt program i Junotäppan i Gamla stan. Sissela Kyle plockar fram en bok som gjordes när Parkteatern fyllde 50 år, tar på sig sina glasögon med rosa bågar och läser högt.

– Torsdagen den 11 juni 1942 hängde det regn i luften. Trots det samlades en stor och nyfiken publik i den lilla parkanläggningen Junotäppan vid Prästgatan i Gamla stan. En del hade lockats av tidningarnas annonser om att gatukontorets parkavdelning hade för avsikt att presentera en ny form av konserter denna sommar: visaftnar.

Och därefter har verksamheten växt och i dag har Parkteatern 165 föreställningar, 45 produktioner, som spelas på 50 platser runtom i Stockholm. I augustis program finns till exempel Min mammas dotter, en teaterföreställning om att tillhöra två kulturer, som spelas i Järfälla och Solna. I Rålambshovsparken blir det nycirkus och Opera Devine uppträder i Hägerstensåsen och på Långholmen. I Vitabergsparken blir det två dagars jazzfest för att fira att Fasching fyller 40 år, men också Babben Larsson, Emil Jensen och balettföreställningen Dansistan. Bland andra.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #240

I väntan på korrekta besked
Stolt krönika #239

I väntan på korrekta besked

Publicerad: 4 månader sedan Av: Ulf Stolt

De var tre. Kom från Nytorgethållet. De flesta affärer i kvarteret var stängda några timmar till och de människor som passerade förbi så här dags verkade i många fall vara av sorten som tycktes ha tiden på sin sida och bara kunde låta dagen få rinna undan efter egen karta.

En Beatles-box skulle precis till att släppas. Löningen låg parant inom stramt räckhåll och darrade på kornet. Stod disk kvar på cafébordet, flera andra bord utmed gatan utan kvarlämnad disk stod lediga, men bordet med disk var det enda i solen, så de flyttade koppar och assietter till närmsta tomma bord intill, använde en av servetterna att torka av det med och drog till en stol.

Jag satt i en djup fåtölj vid ett lågt bord på insidan, men eftersom ytterfönstren sedan en tid var utlyfta till förmån för årstiden var jag höggradigt akustiskt inblandad i allting som skedde både vid uteborden på gatan och inne i själva serveringen. Gammal Depeche Mode på låg volym. Kassabiträdet pressade apelsiner i en kromad juicepress och rakt ner i en kraftig glastillbringare, ett varubud kom upp från källaren med den tomma pirran lojt släpande efter sig. De hälsade tvunget. En motorcykel längre ner på gatan ville inte riktigt starta upp, den varvade ur och dog, startades igen och samma sak upprepades – tystnaden hade precis hunnit att andas ut, så slet kolvarnas vridmoment den i trasor igen.

En av de tre hade en ganska nött – den limmade ryggen var på sina ställen sliten ner till arkbunten – pocketutgåva med Bruno K. Öijers samlade dikter i handen som han la på bordet, sin telefon ovanpå den, hängde kavajen över ryggstödet och satte sig. Den kortare av de andra två sa ”jag tar samma som du, måste bara på toaletten först” till den längre som stod vid bordet, sedan gick han – jag såg hans gestalt liksom stegvis förkortas underifrån för varje avsats nedför trappan mot toaletterna.

Han som redan satt sig ner sa ”jag med” till han som fortfarande stod kvar vid bordet. Men som nu la sin jacka över stolsryggen och sedan gick in genom dörren och fram till disken. Kassabiträdet lät den apelsinhalva hon börjat pressa rotera klart tills den sinade, sedan slog hon till avstängningen, maskinen tystnade och mannen beställde tre Cortado. Medan kassabiträdet med ryggen mot disken iordningställde kaffebeställningen kom mannen upp från toaletten och gick fram till mannen vid disken, de bytte några ord, nickade båda två och mannen som beställt kaffet gick ut och satte sig medan mannen som varit på toaletten väntade kvar vid disken på deras beställning, betalade och sedan bar han – två koppar i vänster hand, kroggrepp – ut det till deras bord.

En stund innan männen kom hade jag suttit med lurarna i och telefonen på kant mot kaffekoppen och betat av några avsnitt av Curb Youre Enthusiasm med Larry David. Men nu när männens beställning stod på bordet avstod jag från att starta upp, men behöll – som en sorts lugnande decoy – lurarna alltjämt i öronen. Sedan vände jag min uppmärksamhet mot gatan och de tre männen. Jag behövde inte vänta länge – han som burit ut kaffet anförde:

– Hur ska man egentligen förhålla sig till en handikapptoalett?
– Förhålla sig?
– Ja… låt säga att det är kö och allt är upptaget, enda lediga är handikapptoaletten – får man ta den då, eller är den enbart till för handikappade personer?
– Det är ju en handikapptoalett…
– Men om det inte står nån handikappad människa i kön just då som är i behov av att använda just den… jag menar, vad är det som är kutym här, hur lirar man detta?
– Jag fattar inte riktigt…
– Jo, är handikapptoaletten
– i väntan på rättmätig brukare – att räkna som vilken annan toalett som helst och fri att användas av vem som helst när som helst? Eller ska man låta bli att använda en handikapptoalett så att den hela tiden är ledig om det dyker upp en handikappad person som behöver den. Rädd att göra fel här.

Han med Bruno K. Öijerboken sköt upp sin kaffekopp mot mitten av bordet.

– Varför tänker du på detta?
– I går på Södra Teatern fick jag lite vicious blickar när jag kom ut från handikapptoaletten från de andra som stod i kön till vanliga. Som om jag fuskat, liksom, skaffat mig en oförtjänt fördel. Så jag började fundera och det tycks svårt att bena ut riktigt vad som är…

Motorcykeln längre ner på gatan gjorde ett nytt tafatt försök. Han som inget sagt tidigare tog upp ett cigarettpaket och la på bordet.

– Så kanske lika bra att avvakta då, liksom låta defaultläget empiriskt komma till dig.