Situation Sthlm
På hörnet
Kocksgatan/Östgötagatan

På hörnet

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Gerd ErikssonFoto: Magnus Sandberg

"Jag kör enligt principen en in, en upp på vinden."

Vad har du i paketet?

– Ett par svarta knähöga skinnstövlar från USA som jag beställt på nätet. Men de var för små, så nu ska jag till Postnordkontoret här i hörnet och skicka tillbaka dem.

Handlar du ofta på nätet?

– Ja, jag handlar mycket heminredningsgrejer på Blocket och Tradera. Det är mestadels grejer som inte är så stora, så jag kan åka hem med dem under armen.

Blir det inte fullt av prylar hemma till slut?

– Jag kör enligt principen en in, en upp på vinden.

NAMN: Rosanna Friberg
YRKE: I delidisken på en matbutik
ÅLDER: 31 år
BOR: Södermalm

Ger röst åt 150 fängslade kvinnor
Jessica Nettelbladt

Ger röst åt 150 fängslade kvinnor

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Uld Stolt Foto: Pressbild

Efter att dokumentärfilmaren Jessica Nettelbladt föreläst för chefer inom kriminalvården fick hon möjligheten att skapa visningar av sin film MonaLisa Story för intagna och personal på sex kvinnofängelser: Färingsö, Hinseberg, Sagsjön, Ljustadalen, Ringsjön och anstalten i Ystad. Efter filmvisningarna höll hon sedan i en drygt timslång skrivarworkshop som nu mynnat ut i boken Röster innanför murarna – fängslade kvinnor delar med sig, där texter från 150 kvinnliga interner publiceras. Boken ges ut 8 mars.

– Det är en grupp vars röster sällan får höras. Vad tänker de, vad känner de i fängelset? Idén från mig var att deras röster var viktiga och skulle ges en möjlighet att bli lyssnade på i en stor grupp. De är 150 skribenter som får dela med sig
av vad de känner och tänker. På ett sätt som gör att andra kan få ta del av det. Och det är anonymt.

Hon hade med sig olika typer av papper och pennor så att de som inte ville skriva utan hellre ville formulera sig i bild och teckna kunde göra det. Hon besökte varje anstalt en gång.

– En del skriver om livet innan, en del skriver om livet i fängelset – alltifrån att bli instängd kvart i sju till drömmarna och rädslan att komma ut. Just det kom hela tiden – ”vad händer när jag muckar med en papperspåse i handen”. En önskan om att det varit mer hjälp på ett tidigt stadium. Jag försökte vara tydlig med att det bara handlade om att skriva från hjärtat, det som kommer upp, även om det bara är en tanke.

Hur ska boken distribueras?

– Den distribueras via förlaget, släpps 8 mars. Men söker man på Röster innanför murarna ska man kunna hitta och köpa den via nätet.

– Viktigast var att de medverkande kvinnorna får den först, och de har fått den. Den är precis klar.

Vad jobbar du med nu?

– Jag har tre långfilmer på gång. Jag gör en långfilm tillsammans med Peter Gerdehag som ska klippas under hösten, nu under våren jobbar jag med en annan film som heter Drömprins, båda är dokumentärfilmer. Jag har hållit på med dem i många år, det är projekt som ligger länge. MonaLisa Story filmade jag i åtta år, Drömprins har jag hållit på med i tio år. De ligger och puttrar.

– Det är spännande med människors utveckling, ju bättre relation man får, desto bättre film kan man göra. Jag skulle vilja göra film om kvinnor i fängelse.

Vi talar om Tom Alandh och hans decennier långa arbetsmetoder för sina uppmärksammade och prisbelönta dokumentärfilmer.

– Tom Alandh är fantastisk och en stor förebild, hans filmer, hans syn på människan. Man måste kunna låta tiden gå, vara lite av en etnolog kanske. Den ena filmen jag jobbar med nu har 500 timmar filmat. Det är ett enormt hantverk, tidskrävande.

Under ytan
Krönika: Ulf Stolt

Under ytan

Publicerad: 1 månad sedan Av: Ulf Stolt

Hon ville visa mig Malmö universitet och var den delen hon oftast var vid och hade föreläsningar och tentor låg. Det var tidig höst, men där nere i södern bar träden ännu löv och gräset strävade kvar i sin ursprungsfärg. Vi snurrade runt den här eftermiddagen i hennes lilla Fiat och hon pekade på byggnader som tillhörde universitetet och bromsade in och berättade och vek till slut ner längs några mindre gator i Västra hamnen – jag kände igen miljön från ett antal scener i Bron för någon säsong sedan – och sedan vidare ner mot vattnet, så nära vi kunde komma per bil.

Vi parkerade uppe bland husen, tog bron över Turbinkanalen och följde den sedan en bit innan vi, ungefär där ett antal fritidsbåtar ligger förtöjda vid några bryggor, sneddade över gräsmattan och ner mot stenarna som bryter vågorna. Vinden låg på från havet. Vattnet gråsvart. Såg kallt ut. Rörde sig liksom sakta och verkade nästan segt och tvekande i höstkylan när det med evig rytmik skvalpade in och bröts mellan stenarna. Solen befann sig till dels dold bakom en bank av gråblå moln som sträckte sig på snedden över himlen med början ungefär där Öresundsbron sätter pylonerna i vattnet på svenska sidan.

Jag vek upp slagen på rocken och klev längre ner bland stenarna, ville ta mig så nära vattnet jag kunde. Mellan några av de rundslipade stenarna låg viss ilandfluten bråte – en halv bensindunk, en plastkasse, ringarna från ett sexpack öl, ett handtag från en kundvagn. Jag ställde mig på en flat, lite större sten två rader från vattenbrynet och lät blicken svepa av ett område över Öresund ungefär från Öresundsbron, över mot Köpenhamn och sedan bort i riktning mot Barsebäckshamn. På andra sidan bron – öppningen mot Kögebukten. Kvadratmeterantalet i min med blicken översvepta havsyta omöjlig att beräkna, antalet kubikmeter havsvatten i ständig rörelse där likaså.

När solen då och då bröt igenom molnen med en strålkvast lös den mest åt Köpenhamnshållet och jag frågade henne om hon visste ifall man kunde se Refshaleøen härifrån eller om Saltholm skymmer sikten eller om man ändå kan se vissa byggnader över den. Hon undrade varför jag ville veta det. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara.

Jag stod kvar på stenen. Tyckte att jag kunde urskilja den där kyrkan på Amager med skruvat torn – påminner om en tårtdekoration – som alla haschnomader brukar ta sikte på när de ska hitta till Christiania från Huvudbangården, men jag var inte säker på att det var den jag såg. I så fall borde Refshaleøen ligga några hack till höger. Jag gick upp från stenarna närmast strandkanten och ställde mig på ett brunnslock. En större fraktbåt passerade under bron. Jag vände havet ryggen och höll ihop slagen på rocken när jag tog samma väg tillbaka mot bilen utmed den lilla kanalen och sedan bron över och upp mellan husen.

Hon frös. Hade gått lite före. Nu stod hon vid förardörren med handväskan över axeln och frågade om vi var klara, om jag sett det jag skulle se. Jag sa att jag hade det. Hon undrade vad jag skulle ha bilderna jag tagit med telefonen till. Jag gick runt bilen till hennes sida och kramade henne. Hårt. Länge. Och sa att jag skulle ha dem som stöd för minnet, att jag senare nog skulle skriva någonting i samband med rättegången om just det här svarta, ödsliga, vidsträckta vattnet och vetskapen om det som skett under dess yta. Hon låste upp. Vi satte oss. När hon vände runt bilen såg jag en sista gång ut över Öresund. Och tänkte att om hon blir förälder en dag så kommer hon förstå.

Briljant: Hugo Wolgers
Raka rör

Briljant: Hugo Wolgers

Publicerad: 1 månad sedan Av: Berättat för: Gerd Eriksson Foto: Magnus Sandberg

Cyklande rörmokaren Hugo Wolgers, 29 år från Solberga, är nominerad till Årets Hantverkare 2018.

Jag hinner med dubbelt så många jobb nu när jag cyklar jämfört med när jag körde firmabil. Att ta sig fram med bil i innerstan tar för lång tid och det är svårt att hitta parkering. Cykeln kan jag ställa utanför porten där jag ska göra jobbet, då behöver jag inte bära verktygen så långt heller.

– Andra rörmokare hävdar att de måste ha firmabil för att få plats med alla olika verktyg och material. De brukar skämta och fråga om jag kan ta en villapanna på pakethållaren. Men skrymmande material kör grossisten ut och i 95 procent
av alla jobb använder jag samma verktyg. Sen kör jag face-time med kunderna för att se problemet, då vet jag innan om det är nåt speciellt verktyg som behövs.

– Vi på firman delar upp stadsdelarna mellan oss. Vi har inga distansmätare på cyklarna, men jag tror att vi cyklar ungefär tre mil om dagen. Vi får bra flås och är pigga när vi kommer fram till kunderna. Firman har både batteridrivna och vanliga cyklar.

– Jag har jobbat som rörmokare i elva år och tror att jag med förbundna ögon skulle kunna säga vilken stadsdel jag hamnat i om jag får känna på rören. Alla rörarbeten ser olika ut, det kan vara alltifrån moderna heldragna rör i plast till hus i Gamla stan där rören går som ett lapptäcke.
– Vi samlar på oss gamla rördelar som inte går att köpa längre, det kan rädda en kund från att behöva riva hela badrummet. Jag gillar de gamla mekaniska rörsystemen som går att reparera. De finns ofta i äldre hus som inte blivit stambytta på länge. Vanligaste felen som folk ringer om är blandare som gått sönder och trasiga toaletter.

Lägenheternas Tinder
Krönika: Maria Hagström

Lägenheternas Tinder

Publicerad: 1 månad sedan Av: Maria Hagström

Det liknar Tinder, det här med att lägga ut sin hyresrätt på Lägenhetsbyte.se. Där finns många som precis genomgått livsförändringar eller vill ha förändringar. Och det är många ja, nej, nästa. Hundratals val, bilder och mått. För lågt i tak, för kort, nästa. Öppen planlösning, öppet förhållande, nästa. Prydlig, bohemisk eller med femtiotalsstil, vilken typ att falla för? Nymålade väggar, nytrimmat skägg, ja tack.

Får matchning. Skriver några rader och hoppas på svar. Får inget svar, nästa. Får svar. Föreslår visning, att ses. Får inget svar, nästa. Det är en ”kommunikation” som inte fungerar i världen utanför Lägenhetsbyte och Tinder: personer som struntar i att svara personer som tilltalar dem, för att de inte tilltalar dem. Får ett ja, en tid, ett telefonnummer, en adress. Ha nu inte för höga förväntningar. Några välplacerade tulpaner, fluffiga kuddar och uppljusade väggar – några raderade ansiktsrynkor, snyggvinklar och instagramfilter – visar inte alltid verkligheten.

Plingar på dörren. Besiktning inleds. Första intrycket är bra. Stort vardagsrum. Stort leende. Men omysigt sovrum. Platsar dejten i sängen? Finns här potential, kan jag slipa kanterna, sätta min egen prägel? Måla köksluckorna, klippa hans hår? Skaffa nya fönster, byta hans glasögon? Inget är väl perfekt från början. Eller borde det inte bli fyrverkerier på en gång över en balkong som vetter mot en lummig innergård? Borde det inte bli rosa moln på himlen som kan ses genom ett vardagsrumsfönster med grandios utsikt? Högst upp i huset, högst upp med hissen! En svindlande känsla. Det är ju så svårt att veta annars. Hur länge kan någon hållas på halster utan ett besked? Kanske dyker det upp något med en bättre adress och med större badkar, biceps eller bröst.

Det finns fler matchningar. Hur många matchningar har den andra? Pågår fler visningar utan att jag vet? Provliggs det i många sovrum? Luktar det inte mansdepression i lägenheten, går den att vädra ut? Om det finns ett skelett i garderoben, hur många finns det då i en walk-incloset? Vilka räkningar tillkommer? Vilka bekymmer? Bättre eller sämre än den förra? Ett meddelande: ”Det känns inte helt rätt.”

Kanske läge att åka hem till den gamla? Inte byta ut. Men ibland har det pågått för mycket mellan fyra väggar, fyra ögon. Hur mycket man än spacklar så försvinner inte sprickorna helt. Inte ens Svinto tar bort fläckarna och spikarna sitter fast. Ommöblering gör det bara bättre ett tag. Lägenheten minns alla våra fel, vi minns. Ibland måste man riva bort tapeten och kolla om det finns mögel där under, om något börjat ruttna. En renovering kan ta tid, många samtal och det kostar energi – är det värt det? Golvet knarrar, relationen knakar. Ventilerna susar, han snarkar. Elementen är stängda, han är för kall. Hål i väggen, hål i hjärtat.

Säger upp kontraktet. Stänger dörren och slänger nyckeln. Efter flera matchningar, flera förhoppningar, flera besvikelser – velande, ångrande och fegande – kommer det att bli dags att skriva kontrakt igen. Att hitta en ny lägenhet eller partner är inte en simpel grej. Alla öppnar inte sin dörr på vid gavel. Och bakom putsade fasader kan en unken lukt sitta i väggarna. Men samtidigt, accepterar man lite surr från kylskåpet kan det bli balkong i söderläge.

Situation Waldersten #247
Jesper Waldersten

Situation Waldersten #247

Publicerad: 1 månad sedan Av: Jenny Lindroth
Tak över huvudet
Garantin granskad

Tak över huvudet

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text Maria Hagström Foto: Martina Holmberg

Stockholmarna är garanterade ett tak över huvudet om natten. Men sängplatserna kan vara långt ifrån trevliga. Situation Sthlm har pratat med personer som har erfarenhet av härbärgen. Flera pekar ut kommunens egna – Planeringshemmet Hammarbybacken – som det värsta. Det kallas vidrigt, snuskigt och ”det ruttnar sönder”. Mikael Karlsson åker hellre buss och pendeltåg fram till gryningen.

Det har snart gått 20 år sedan Stockholm stad införde en tak över huvudet-garanti för kommunens medborgare. Enligt staden uppfylls garantin, alla som vill ha ett tak över huvudet har erbjudits det. Men hur ser det ut under taken? I Stockholm finns sju akutboenden, varav fyra i kommunens regi. Ett av kommunens egna pekas ut av flera hemlösa personer som det sämsta.

– Det är vidrigt. Jag åker hellre buss och pendeltåg om nätterna, säger Mikael Karlsson om Planeringshemmet Hammarbybacken.

Samma år som garantin infördes placerades en paviljong vid Gullmarsplan, på den gamla Kolerakyrkogården. Paviljongen skulle vara en tillfällig lösning tills kommunen hittat andra lokaler, men den står fortfarande kvar med sina 32 sängar.

– Det är det absolut värsta stället jag vet. Det är skitigt och luktar konstigt. Kåken håller på att ruttna sönder, det syns ju på långa vägar, säger Markku Ranta som har erfarenhet av olika akutboenden men sedan ett år tillbaka hyr ett rum i en villa.

När vi vill göra ett besök på Hammarbybacken för att kunna se hur lokalerna ser ut blir vi nekade. Journalister släpps inte in i kommunens akutboenden. Enligt Socialförvaltningens kommunikationschef Mona Thorin är riktlinjerna framtagna av hänsyn till de boende. Vi får bara se utifrån ”att det ruttnar sönder”. Den gula träfasaden, klottret på bron – ”Igen hemlös”, ”Jävla skit asså” – fönstren med gardiner som halvt döljer fyrbäddsrum med galonmadrasser i sängarna och kala väggar. De som har varit innanför dörrarna kan däremot beskriva det bättre – de människor som ska visas hänsyn.

Sent om kvällarna samlas ett antal hemlösa män på Centralstationen. De har koll på bussarna och vet vilka de kan åka för att slippa stå ute och vänta på nästa. Mikael Karlsson brukar ta sista pendeln till Södertälje, sedan nattbussen till Stockholm och därefter bussen till Uppsala. Då går första pendeltåget mot Södertälje igen. Han lider av lymfödem i benen, äter flera mediciner och hans läkare avråder honom från att åka buss och tåg om nätterna. Men det enda boende som hans socialtjänst bokar åt honom är Hammarbybacken.

– Det är snuskigt och jag får rysningar när jag kommer in där. Jag vill inte ens gå in i duschen, känner sig lika äcklig när jag kommer ut därifrån, säger han.

Sist han var där var för några veckor sedan.

– Det var svinkallt på rummet. Så i stället kollade jag på en film i det gemensamma rummet, där det var varmt. Klockan ett kom personalen och stängde av tv:n. Jag frös som fan på rummet sen. På sommaren kan det vara tvärtom. För den som sover på husets solsida blir det varmt.
– Det är galonmadrasser så man ligger och flyter när man sover. De öppnar inte ett fönster när vi är där, inte ens i rökrummet. De är väl rädda att nån kanske ska kasta in nåt. Men det blir kvavt, vi får inte in nån luft, det blir inget snurr.

Trots att socialtjänsten känner till att han sover på bussar, får han svaret att det är Hammarbybacken de har att erbjuda. Men det finns fler akutboenden. Till exempel Stadsmissionens Bostället, som han gillar bättre. Eller Frälsningsarméns akutboende i Midsommarkransen. Eller företaget Nytidas H-huset i Skarpnäck, där han kan få eget rum. Eller det relativt nya kommunala akutboendet i Årsta. Där har Mikael Karlsson fått plats när han väntat tills hans socialsekreterare slutat för dagen och i stället kontaktat Hemlöshetsmottagningen som ordnar sovplats efter kontorstid.

– Det är renare, bättre temperatur och tillmötesgående personal. Det är mycket lugnare. Men jag kan ju förstå att man måste vara nerdrogad eller dyngrak om man ska till Hammarbybacken. Det är ett problem om folk behöver ta droger för att orka vara där, och då hamna ännu mer i skiten.

Enligt Per-Ove Mattsson, socialchef i Farsta, använder de sig inte enbart av Hammarbybacken.

– På rak arm kan jag inte säga vad det skulle vara för skäl som gör att vi inte beviljar ett härbärge som den enskilde önskar sig om det finns plats.

Den som har en bokat plats i Årsta kan komma dit fram till klockan tio utan att förlora den. På Hammarbybacken gäller klockan 19. De som inte har bokad plats kommer ofta vid öppningen klockan fem. När de väl har gått in går de inte ut igen, för då mister de platsen.

– Härbärgen är som ett fängelse, säger en hemlös man till en vän på tunnelbanan. Och för Mikael Karlsson, som är före detta fotbollstränare, blir det då svårt att gå på match, något han brukar göra ibland.

– Sälja Situation Sthlm går inte heller bra då, för bästa tiden att sälja är mellan klockan fyra och sju.

Precis innanför dörrarna till Gullmarsplans tunnelbanestation står Mats med en krycka i handen. Han har ont i foten, berättar han. Det är här på Gullmarsplan han spenderar sina dagar. Och nätterna på Hammarbybacken. Stockholms stads målsättning är att ingen ska vara hänvisad till ett akut boendealternativ längre än en månad. Mats har varit hänvisad i fem år.

– Man måste vara inne där innan ”Bolibompa” för att vara säker på att få plats. Nu är det kallt och det finns ingen anledning att vara ute, men när det är 30 grader varmt är det inte så roligt att sätta sig klockan fem i en utdömd gammal kåk.

Han vill inte heller vara där inne för länge eftersom ögonen rinner om morgnarna och han ”hostar så han håller på att kräkas”. Han tror att det finns mögel. Hur bra han sover beror också på vilka han får dela rum med.

– Det är ett rent lotteri. Hamnar man med nån som snarkar så får man hålla i madrassen så att man inte blåser bort.

Tidigare bodde han i eget rum på Västberga stödboende, men han säger att socialtjänsten i Farsta plötsligt sa upp kontraktet för honom och fyra andra män.

– Jag fick ingen förklaring. Jag fick lämna pick och pack, där jag hade tre-fyra ombyten i alla fall. Jag får ju inte ha nånting nere på Hammarbybacken och kan inte bära på det hela dagarna. Han har varit på Stadsmissionens boende Bostället också, som var ”klart mycket bättre”. – Men då var soc framme igen och sa att det är på Hammarbybacken jag får plats. Jag har slutat prata med dem, jag orkar inte, man ger upp till slut. Det är som att stå och slå huvudet i väggen.

Socialchefen Per-Ove Mattsson känner inte till Mats situation, men han säger att akutboende enbart ska erbjudas tillfälligt.

– Utsikterna att lyckas klara en rehabilitering ut ur missbruk eller få hjälp med sin psykiska ohälsa och samtidigt bo stadigt på ett akutboende är mycket små, vilket jag utgår från att alla socialarbetare också anser.
– Dock är det ju många personer som har svårigheter att fullfölja rehabiliteringen och återkommande bryter planeringen. Då är man åter på ruta ett och akut boende. Om och om igen pågår det här. Det finns säkert exceptionella fall där akutboende har varit den ”stadigaste” boendeformen under lång tid. Dock har jag inte hört talas om i fem år.

Mia Nyqvist, som sov på härbärgen en längre period för några år sedan, säger att hon har sin man Anders att tacka för att hon kom bort från den akuta hemlösheten.

– Han tjatade verkligen på soc att jag skulle få en längre vistelse på Kurön (Frälsningsarméns behandlingshem). Jag fick komma dit i fyra månader, det blev räddningen.

Men hon har inte lika dåliga erfarenheter av Hammarbybacken som de intervjuade männen.

– När jag var där tog de emot kvinnor också, det gör de inte i dag. Män och kvinnor var åtskilda och tjejsidan tyckte jag var okej, det var lugnt. Med tanke på vad jag råkat ut för i livet skulle jag inte vilja dela rum med män, jag skulle inte känna mig trygg.

Kommunens akutboende Grimman, där hon och Anders sov i ett parrum, tyckte hon var stökigare. Hon har också varit på Hvilan, det enda akutboende som enbart riktar sig till kvinnor.

– Det är bra personal och mysigt om sommaren när man kan sitta på innergården. Stadsmissionens Bostället gillade jag också. Där fick jag till och med hjälpa till att fixa med maten. Det kändes som att personalen bryr sig om de som bor där. Däremot vill hon påpeka att det kan vara dålig kontroll på de privata ägodelarna.
– Jag har blivit bestulen två gånger, en gång på Bostället. Man får inte ta med sig grejerna in på härbärgen, men det är inte nån bra koll där de förvaras.

För det mesta fick hon sovplats genom att gå direkt till boendena och köa.

– Det är skönt att veta att det finns en garanti, att man inte behöver sova utomhus, på nattbussar eller toaletter. Jag sov på olika akutboenden i minst två år. I början kändes det väldigt osäkert, det var en stressig tillvaro att inte veta var jag skulle hamna för natten. Sen vande jag mig, stagnerade, vilket kanske inte är så bra.

Akutboendenas främsta uppdrag  är att erbjuda sovplats, mat och möjlighet att tvätta kläder och duscha. Men där ska också finnas stöd att förbättra sin livssituation.

– Hammarbybacken kallas planeringshemmet, det var inte ett dugg planering, säger Anders Nykvist. Han påpekar också att där finns glasrutor mellan personalutrymmet och de boende.

– Det har de inte på andra ställen, inte på det sättet. Frälsis, där jag sover nu, har helt öppet. Bostället också, personalen är inte inlåst i en bur. Det känns som att de på Hammarbybacken försöker skärma sig från klienterna. De tycker väl att det behövs, men alla ställen har direktlarm till polisen, så de kan vara där på fem sekunder. Han tillägger att när han var där sist, för ett halvår sedan, var två av fyra toaletter och duschar avstängda.

– Jag fattar inte att de inte stänger hela stället.

I klass med Hammarbybacken, eller värre, var kommunens akutboende Grimman på Södermalm, tyckte han sist han var där.

– Det var förfärligt, folk låg i korridoren och drällde. Man mår inte bra av att vara på såna ställen. Personal sa till mig: ”här ska man inte trivas. Det ska vara en motivering att hitta nåt annat. Det ska inte vara fint, man ska inte vilja bo här”.

 

TAK ÖVER HUVUDET-GARANTIN:

Gäller för hemlösa personer över 20 år med missbruks- eller psykiska problem.

För att omfattas av Tak över huvudet-garantin måste man ha eller ha haft kontakt med socialtjänsten alternativt uppsökarverksamheten eller med någon frivilligorganisation.

Efter kontorstid görs bokningar via Hemlöshetsmottagningen.

Under 2017 gjorde mottagningen 4 612 bokningar (inte unika individer). För att få en plats ska kontakt tas senast klockan 24.

345 personer, varav 20 procent kvinnor, bodde på akutboende (över natten eller dygnet runt) 25 september 2016. 137 stockholmare sov ute.

Det finns sju akutboenden i Stockholm. Plats på akutboende kostar 735-832 kronor per natt, och 821-863 kronor per dygn.

Ensamsysslare
Hurula

Ensamsysslare

Publicerad: 1 månad sedan Av: Text: Ulf Stolt Foto: Joel Nilsson

Musikern Robert Hurula behövde till slut stanna upp och hantera flyktbubblan han gjort till sitt liv. Vilket delvis gjorde att han hamnade i Högdalen och släppte sin första soloplatta Vi är människorna våra föräldrar varnade oss för. Han har en tatuerad lieman på bröstet han gjort på sig själv framför spegeln. Och beskriver sig som en ensamsysslare som måste sortera allting i sitt liv i ensamhet. En gång i tiden låg han på golvet på en nedsläckt toalett på järnverket i Luleå och bara väntade på att minuterna skulle gå. Men i dag är han på en bättre plats i livet.

Vi är på väg mot utgången från cafeterian på Moderna Museet där vi suttit i närmare två timmar och ätit lunch och pratat. Robert Hurula går till vänster om mig och säger, ungefär samtidigt som han viker upp och stänger till slagen framtill på sin gråbruna – för årstiden känns den nästan aningen tunn – vinterrock med en säkerhetsnål, att han under en period var ganska ofta på Moderna Museet. I samband med att hans fru gjorde praktik där en tid. Den senaste utställning han såg var för ett knappt år sedan, den tyske konstnären Georg Baselitz utställning Hjältarna – stora, figurativa målningar föreställande sårade och trasiga soldater som han målade i början av sin karriär vid mitten av sextiotalet.

– Jag kommer ihåg den väl. Den var grym, hård, dramatisk, men vacker på nåt sätt.

Utanför museet ligger snön kakflorstunn och det är någon grad minus. På väg bort till bilen pratar vi lite väder och Luleå och hur ogenomtänkt den staden enligt Robert Hurula är planerad med sina korsande gator i ett rutnät på en halvö, vilket gör att det blåser motvind och är svinkallt och rått. Överallt. Alltid. Något av det sista vi talade om innan vi reste oss från bordet var första gången Robert Hurula blev fascinerad av ljudet av en gitarr, eller kanske rättare sagt ljudet
han själv kunde förmå gitarren att göra. Hans moster hade en gitarr hängande på väggen. Som ingen spelade på.

– Men jag kommer ihåg när jag var själv i hennes lägenhet nångång och tog ner den. Jag hade ingen aning om hur man spelade eller hade ens sett nån spela gitarr. Men jag drog på strängen och höll en penna mot så det lät ”nnnnjjjrrrrrrr…”. Jag bara satt med det där ljudet, vet inte hur gammal jag var. Jag minns ljudet den gjorde den gången, jag tyckte det lät som en western-film. Jag visste inte varför det lät så eller att den kunde låta så, den gjorde bara ett ljud jag kände igen från nånting.

– Så känns det lite fortfarande, jag får gitarren att göra ett ljud som jag gillar och jag är nöjd så, känner inte att jag måste lära mig den. Jag är inte duktig på musik eller att spela gitarr eller måla, men jag kan göra en bild eller en låt som låter som jag tänkt mig. Så behöver jag inte bry mig om nåt mer.

Han hade en kompis han brukade skejta med ibland som spelade gitarr som han kunde lära sig mera av, se hur han gjorde när han spelade.

– Jag har aldrig haft nån stark känsla av att jag måste bemästra gitarren. Jag lärde mig två ackord – ett dur och ett moll – sen flyttar jag runt dem tills de passar till en melodi jag har i huvudet. Så har det varit i alla år. Jag försöker alltid göra enkla grejer. Texter också egentligen, och jag vill inte att låtar ska ha för många partier. Melodierna ska sitta ihop på ett enkelt, lättbegripligt sätt.

Ett tag hade Robert Hurula en lokal i Bandhagen, nära Högdalen där han bor, som han gick till och jobbade med musiken. Men den lokalen har han tyvärr inte kvar utan nu har han en lokal i city i stället som han tar tunnelbanan in till nästan varje dag.

– Jag önskar jag hade en närmare, men det är svårt att hitta. Jag är hela tiden på jakt efter en replokal. Det är svårt att hitta ett ställe där man kan få ha ett rum själv och där man får göra oljud. Problemet med en replokal eller låtskrivarplats är att man ofta delar den med andra. Och därför måste plocka undan sina prylar hela tiden. – Jag är där så mycket, jag brukar åka och spela in en låt nästan varje dag. Jag spelar in alla instrument till en låt på en digital portabandspelare för att det ska gå snabbt att höra låten. Jag skulle behöva ett rum där det bara står uppe, det skulle halvera tiden jag lägger ner.

Hur gör man, vilket instrument börjar man
med att spela?

– Jag brukar börja med trummor ungefär som jag tänkt det, sen spelar jag in en gitarr så jag får lite struktur. Sen spelar jag in nya trummor som jag spelar till gitarren och de första trummorna, och sen tar bort de gamla trummorna och då har jag en grund och kan lägga på bas och sång och kör och en gitarr till.

– Jag gillar att kunna göra det snabbt, så man hör låten snabbt. Man kan spela i en låt i två versioner på en dag, inte hålla på och mixa bort sig i detaljer.

Jobbar du med konsten i samma lokal?

– Nej. Jag har haft en lokal ett tag för det, två ställen egentligen där jag jobbat med det, men nu är jag bara hemma med allt det. Men drivorna med bilder växer så jag måste skaffa ett rum för det också.

Robert Hurula bor i Högdalen sedan några år, i ett av höghusen där.

– Jag har alltid haft det området som bas i Stockholm, redan från då jag började komma hit till stan. Under gymnasietiden började jag och min tjej åka till Stockholm över somrarna. Där började nog kopplingen till staden. En helt enorm känsla att på något sätt att få se nåt mer än den småstad jag växte upp i. Man kan nog se Luleå som en förort till en förort till en förort på en ö.

Robert Hurula berättar om de första banden, om åren med turnéerna i USA med olika band. Om sex veckor kors och tvärs i en hyrd van med spelningar varje dag och sovande i turnébussen – ”för jag är allergisk mot katter och alla har fan katt i USA” – där han också utgjorde inbrottsskyddet och vaktade grejerna.

Hur var det?

– Jag lärde mig att om de börjar rycka i dörrhandtagen – man hänger ju för fönstren så ingen ska stå och kolla på en när man sover – ska man banka i innertaket hårt och skrika ”What the fuck!” Och hoppas på det bästa.

– Vi bodde ofta hemma hos ungdomar som fixat en spelning nånstans, det var i den sämsta delen av varje stad. Det var jävligt stökigt. Ofta att folk slet i dörrarna.

Han beskriver den här tiden som en flykt under en period i livet då han mådde dåligt och gjorde allt han kunde för att slippa vara hemma.

– Jag öppnade en perfekt dörr till att fly bort på det sättet. Jag hoppade på fem-sex band som turnerade. Så spelade jag bara på för att slippa vara hemma i kanske tre-fyra år, konstant bara vara nån annanstans. Men den tillvaron slet. Han slutade komma ihåg de roliga stunderna till slut. Det var en intensiv flykt, men till slut kom livet och verkligheten ikapp.

– En person nära mig dog. Och jag kände att det inte längre var kul att åka runt och bo i bilar år efter år. När det hände ville jag pausa helt. Jag tänkte att jag skulle lägga av men så fortsatte det komma musik på nåt sätt ändå, det var då jag gjorde första soloplattan. Och så hade jag planen att inte hålla på och turnera som jag gjort, bara släppa den i Sverige. Så gjorde jag det. Och det blev det här som jag håller på med nu.

Robert Hurula är uppvuxen i Luleå och det var där han började spela i band.

– Jag hamnade i Umeå av en slump, alla drog samtidigt från Luleå så Umeå blev som en sluss där jag stannade ett tag. Jag var nästan aldrig där när jag bodde där för att jag hela tiden var i väg och spelade. Sen började jag mer och mer under tiden också att ha Stockholm som bas, just Högdalenområdet. Dödsfallet han nämner saktade ner allting och tvingade honom att ta itu med saker. Och framför allt att ”ta itu med livet så som det såg ut, som mitt flyktliv såg ut”.

– När jag började tänkte jag inte att livet skulle pågå länge, så pass dåligt mådde jag. Jag tänkte att jag kan ju lika gärna göra det här… jag var skuldsatt, gömd, på hemlig adress, utan adress, jag sket verkligen i allt. Jag försökte att inte tänka över huvud taget den tiden. Jag mådde superdåligt psykiskt.

Läs hela intervjun i Situation Sthlm #247 – marsnumret!

Inte ett öga grått
Krönika: Ulf Stolt

Inte ett öga grått

Publicerad: 2 månader sedan Av: Ulf Stolt

Det finns grovt räknat tre typer. Och katalogiserat under de tre vanligaste typerna ryms en samling av varandra oberoende delorsaker som sammantaget bidrar till att det som skett och nu behöver hanteras – synnerligen grumlig blick – slutligen nått fram.

Jag tröskar mig därför vidare genom de medicinska hemsidornas varför. Ögats lins består i princip bara av vatten och protein. Och proteinet förändras med tiden. Åtskilliga orsakssamband staplas upp. Som att åldrade celler blir kvar i ögat – de kan inte försvinna ut i luften inne i ögat, som andra döda hudceller kan – och lagras därför i linsen och gör att den tjocknar och gulnar. Eller att färre näringsämnen når fram till ögats lins vilket bidrar till att göra den ogenomskinlig. Alkohol och tobak kan också bidra, likaså överexponering av ultraviolett ljus. Och sjukdomar som hypotyreos och diabetes kan påverka. Och överanvändning av kortikosteroider, ögonkirurgi, hjärnskakning eller strålning för att behandla tumörer i ögat. Allt sådant kan ha med att göra varför jag numera – även om det skett successivt och jag nu drar mig till minnes att de första tecken härrör från så långt som två år tillbaka – blickar ut mot tillvaron genom mina progressiva glasögonlinser som vore de lindade med Gladpack. Allting disigt. Gråmönjigt. Oskarpt. Utflutet. Ljuskäglor från mötande bilar tredubbelt stora och utsmetade över vindrutan. Vänster öga värst. Och det är också på den sidan av kroppen de första motoriska misstagen börjar ske – milda krockar med dörrposter i samband med in- och utpasseringar i möblerade rum, kundvagnar som slår in i hörnen av stapelvaror i gångarna i affären, problem att finkalibrera avståndsbedömningen i samband med inhämtning av olika föremål. Böcker är det ett drygt år sedan det gick att läsa. Hantera mail och sociala medier på telefonen går allt sämre – trots att jag skyller på uttjänt skärm och skral belysning är det främst en sak det beror på. Starr. Grå starr.

Gubben bredvid mig i slutet av korridoren har redan gjort ena ögat, ska göra sitt högra nu. Han kan därför redan drillen med ögondroppar och pupillvidgande. Jag ska göra första, det vänstra, så jag får hela bruksanvisning uppläst av den unga spinkiga mannen med munskyddet hängande i en ögla runt höger öra som droppar oss den första dosen bedövning, håller upp för att vi inte ska blinka bort det trots stinget och svedan och sedan raskt försvinner in bakom dörren till operationssalen igen. Jag bär blå hätta runt håret. Blå skoskydd. Och så någon sorts blå, fotsidd långrock med liten krage och tryckknappar fram, materialet känns som om det kommer från samma svårtolkade tillverkare som den som snidar engångslakan av papper. Det sitter en affisch på väggen mellan två dörrar: den ena går till ett läkarrum, den andra till personalrummet – när den emellanåt öppnas och stängs hör jag deras mellanrostade kaffeskämt och skattar mig lycklig att det var längesedan jag arbetade någonstans där rasterna är schemalagda via centrala förhandlingar. Affischen visar ett öga i genomskärning och var den friska linsen opereras in. Jag ser och läser. I nedre hörnet logotypen från det företag som tillverkar den synkorrigerande lins jag valt – en Tecnis Symfony Extended Range of Vision IOL. Dörren till operationssalen öppnas igen. Nya droppar. Sedan beordras vi följa efter honom innanför dörren och sätta oss på stolarna till höger om dubbeldörrarna.

Doft av rengöringssprit. Ögonfranskanterna tvättas med spritade bomullspinnar. Mera bedövning droppas i, och en liten droppe med ytterligare pupillvidgande. Jag får en handduk instoppad i skarven mellan hårhättan och örat – då ögat spolas regelbundet med vatten under ingreppet ska den förhindra att jag blir blöt på halsen. Läkaren kommer in. Jag hör att de dubbelkollar mitt personnummer mot den lins jag ska ha. Jag uppfattar att personalen i rummet samlas kring huvuddelen av stolen där jag ligger nedtippad, jag ombeds öppna ögat och den genomskinliga och självhäftande öppningen i en annars grön operationsduk fästs kring ögat. Jag känner hur den självhäftande plasten öppnas, ögat ligger fritt och läkaren säger att det nu sitter en hake i ögonlocket som hindrar ögat från att stängas, men att det är bra om jag har båda ögonen öppna. Och bara slappnar av nu och tittar rakt fram. Lampan som en argonsvets rakt in i pupillen. Inget känns. Till vänster, i periferin av synfältet, ser jag konturerna av två underarmar. Sedan börjar det liksom obemärkt att bölja sig i synfältet.

Bevarande hantverk
Växande Retro-trend

Bevarande hantverk

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Laura Pynnönen Foto: Anneli Hildonen

Att importera, köpa, slita och slänga har stundtals varit ett hot mot hantverksbranschen. Men med en växande retro-trend har ett intresse för hantverk och kvalitet vaknat upp. Köp, slit och släng inte.

Att komma in i frisörsalongen Retroella är som att kliva tillbaka i tiden. Golvet är storrutigt, inredningen i teak och ur högtalarna strömmar sextiotalspop. Retrointresset har Sarah Wing haft länge, men det blommade ut när hon började plugga till frisör och läste en historisk kurs där de tittade på frisyrer från 1700-talet och framåt.

– Före 1900-talet fanns det inga damfrisörer. Då var det mest jättestora håruppsättningar och peruker. Det kan ju vara kul men jag tyckte det var mer spännande från tjugotalet och framåt då kvinnor började klippa av sig håret och göra nånting nytt av det.

Elin Manker är doktorand i konstvetenskap vid institutionen för konst och estetik på Stockholms universitet. Hon menar att det finns en enkel förklaring till retrotrenden.

– Det är inte konstigare än att fyrtio-, femtio- och sextiotalen är en bit bort. Det finns ju de som har forskat om vad som är retro, som säger att det måste ha gått minst 30–40 år. Då blir det intressant för yngre generationer att titta tillbaka på den stilen. Man blir intresserad av en äldre stil som man vill omge sig med, och som man som hantverkare kanske vill arbeta utifrån.

Designern och skräddaren Linda Lindgren driver O.L.D. Studio & Showroom. Hon syr upp kläder på beställning, men kallar sig även ”vintage-doktor” och räddar gamla plagg som kunder kommer med till hennes ateljé. Mycket av hennes intresse kommer ur att hon till stor del växte upp hos sin mormor och morfar ”när de var barnvakt till mig och mina syskon”.

– Där var jag omgiven av femtiotalet. Mormors gamla kläder och skor. Sen började jag handla second hand på UFF. Då fick man ofta sy om och laga, göra det till sitt. Så redan i tonåren började jag laga och fixa kläder. Sen började jag plugga för att jag ville bli modedesigner, Fashion Week och hela den ytliga idén. Men jag kände ganska snabbt att jag inte hörde hemma där.

Hon säger att hon märkte av vintage-trenden
för sex-sju år sen.

– Folk började förstå att man kan hitta gammalt vackert. Jag insåg hur mycket jag älskade det. Att få förtroendet, speciellt när det är nåt nån ärvt, där både mamma och mormor burit samma. Men jag älskar också utmaningen i att nån kommer med en gammal damtidning och säger att jag vill ha den här klänningen. Och jag kan fixa det, för jag har tyger och knappar till en fyrtiotalsklänning. Jag får tävla med mig själv för att det ska bli så likt som möjligt. Så det är med kärlek och intresse jag gör det jag gör.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #246

Kulturhuset Slaktkyrkan
Ny kulturscen vid Globen

Kulturhuset Slaktkyrkan

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: David Bogerius Foto: Magnus Sandberg

Mitt i Slakthusområdet vid Globen öppnar en ny kulturscen. En plats för såväl musikkonserter, klubbar, utställningar, filmvisningar och föreläsningar. Då byggnadens karaktär för tankarna till en kyrka blev namnet Slaktkyrkan.

Det gnisslande ljudet från ett bromsande tåg hörs från Globens tunnelbanestation. De sista lunchgästerna plockar åt sig av buffén på restaurang EnArena i utkanten av Slakthusområdet. Några dagar tidigare spelade Black Metal-bandet Watain i eventdelen av lokalen, som går under namnet Kraken. Men blodet som hälldes från scenen är nu noga borttvättat. Bakom en sidodörr med skylten ”Backstage” sitter Elisabeth Jensen Bünger och hennes kollegor på Eventhouse AB i ett planeringsmöte.

– Vi är en ganska ambulerande verkstad kan man säga och ingen bestämmer mer än nån annan. Det har blivit så att Lisen Haglund är marknadsföringschef och jag nån slags produktionsboss. Linn Hutchinson kom in som produktionsassistent för några månader sen, men nu skulle jag hellre kalla henne för bokare, säger Elisabeth Jensen Bünger.

Det amerikanska postpunkbandet The Soft Moon är bokat till den 8 februari, men inte till Kraken utan till Slaktkyrkan ett par hundra meter bort på Styckmästargatan. Slaktkyrkan är klubbnamnet på Slakthusområdets Hus 8, där renoveringen och ombyggnationen är inne i den absoluta slutfasen. I byggnaden, som tidigare rymde tarmrenseri och dyngbod, finns nu bland annat en 18 meter lång bardisk.

– Vi har en fantastiskt rolig chef, Ulf Johansson, som är en glad entreprenör som ser möjligheter överallt. Han hörde talas om att nån skulle ta över lokalen och helt plötsligt var han delägare i det bolaget. Han kopplade på sitt team som är vi och sa att nu blir vi med en till lokal. Det var i augusti, efter semestern. Det är härligt, det finns inte så många fyrkanter i företaget.

Elisabeth Jensen Bünger blev själv snabbt förtjust i byggnaden och ser stora möjligheter att göra något annorlunda av den.

– Den är underbar. I kulturstäder som Melbourn och London finns det såna här lite udda ställen men det har vi inte riktigt i Stockholm än. Det kommer att bli ganska tydligt vad vi vill med Slaktkyrkan rent estetiskt.

Arkitektbyrån AIX har haft det antikvariska ansvaret för huset, som har ett högt kulturmiljöhistoriskt värde och en så kallad blåmärkning som byggnadsminne i kulturminneslagen. Med hjälp av Gustaf Wickmans drygt 100 år gamla originalritningar och fotografier kan nu lokalens ursprungliga planlösning och volym återupplevas. I byggnadens centrala rum flankerar åtta pelare ett lanterninkrönt höjt mittparti.

– Det ursprungliga huset lämpar sig verkligen för kulturverksamhet med sin stora rymd och taklanternin. Det är fantastiskt att lokalerna blir tillgängliga för allmänheten, säger ansvarige arkitekten Klas Eriksson på AIX.

Slakthusområdet ingår i Stockholms stads utvecklingsprojekt Söderstaden, där ambitionen är en mer funktionell stadsmiljö med stadsdelar som Johanneshov och Enskede mer sammanlänkade med Hammarby sjöstad och Södermalm än i dag. Slaktkyrkan är ett tidigt exempel på en transformering av äldre bebyggelse för restaurang- och kulturverksamhet, helt enligt Stockholms stads riktlinjer. Fasaderna återfår sitt ursprungliga utseende, men fönster och ingångar har ändå anpassats till nutida krav på energieffektivitet och tillgänglighet. Installationerna för den nya restaurangverksamheten i lokalen görs med hänsyn till den befintliga stommen och ytskiktet.

Ombyggnaden ingår i EU-projektet Grow Smarter som bland annat syftar till energieffektiva lösningar för äldre fastigheter och har Stockholm, Barcelona och Köln som demonstrationsstäder. Slaktkyrkan har emellertid ambitionen
att bli mer än ett snyggt och miljövänligt konsertställe med bar och restaurang och marknadsförs som ”en mötesplats för konst i alla dess slag”.

– Vi har pratat om att ha öppet på söndagar, så att man kan gå dit ungefär som att man går till kyrkan, med konstutställningar, föreläsningar, filmvisningar, och andra evenemang. Och där kommer även maten in, att man kan äta en god brunch, säger marknadsföringsansvarige, Lisen Haglund.

Elisabeth Jensen Bünger tror även att det lite mer familjeinriktade söndagskonceptet går att koppla ihop med konsertverksamheten.

– Även när man är förälder vill man komma ut och kolla på kultur, men då finns det inte så mycket mer än de vanliga utställningarna. Jag tror att det går att skapa en bra grej i Slaktkyrkan, att man kan gå dit med sina kids på kanske tio år och se ett coolt band.

Läs hela artikeln i Situation Sthlm #246

#metoo på gatan
Situation Sthlms säljare i enkät om sexuella trakasserier

#metoo på gatan

Publicerad: 2 månader sedan Av: Text: Maria Hagström Foto: ISTOCK/MEGAN MIKS

En förfrågan om att köpa sex, bli upptryckt mot sin vilja mot ett skyltfönster och ”frierier”. Det är några av de händelser kvinnliga Situation Sthlm-säljare varit med om. I samband med #metoo-rörelsen har säljarna i en enkät svarat på om de blivit utsatta för sexuella trakasserier eller ofredanden när de säljer tidningen. 75 procent av de svarande kvinnorna kryssade i ”ja”.

Det hände ett antal gånger, att den ”sliskiga” mannen kom fram till Situation Sthlm-säljaren Ann Malmberg när hon sålde tidningar utanför NK. I handen hade han 40 kronor, gav dem till henne men ville inte ha någon tidning.

– Han sa: ”Så du kan få nåt varmt i dig”. Man kan ju tänka att det skulle kunna handla om en kaffe, men inte när det gäller honom, den otäcka blicken menade nåt annat. Han tyckte väl att om han gett pengar så ska man gå med på nåt. Han tryckte mig mot väggen och skyltfönstret och höll fast mig. Det var väldigt obehagligt, berättar hon.

Vid ett tillfälle dök en Situation Sthlm-säljare upp och mannen lämnade platsen. Andra gånger gick han därifrån själv efter en stund. Men inte enda gång var det någon annan som ingrep.

– Det är alltid mycket folk där, några måste ha sett, men ingen gjorde nåt. Man kan inte lita på att nån räddar en, säger hon.

Under en period höll hon sedan särskild uppsikt när hon jobbade. Om mannen dök upp ville hon hinna in på NK och gömma sig. Efter en tid försvann han.

– Han kanske är nån annanstans och ofredar nu. Jag tror att en annan säljare också har varit utsatt för honom. Han var helt klart sjuk, men man får inte göra så för det.

Ann Malmberg är en av de personer som i en enkät av Situation Sthlm har angett att hon blivit utsatt för verbala eller fysiska sexuella trakasserier, övergrepp, kränkningar eller ofredanden i samband med att de sålt Situation Sthlm.

23 personer – tolv kvinnor och elva män – fyllde i enkäten. 75 procent av kvinnorna har blivit utsatta i samband med tidningsförsäljningen. En man svarade ja på frågan.

– Det här är förfärliga siffror. Vi vet sen tidigare att våra säljare, och socialt utsatta människor generellt, är extra utsatta och överrepresenterade som brottsoffer, framför allt kvinnor, säger Jenny Lindroth, verksamhetschef Situation Sthlm:s sociala verksamhet. – Vi gjorde den här undersökningen för att ta reda på i vilken utsträckning sexuella ofredande förekommer under tidningsförsäljningen. Mot bakgrund av hur illa det ser ut kommer vi nu att gå vidare – i ett första steg samtal med samtliga kvinnliga försäljare – för att ta reda på hur vi kan stötta dem som är drabbade.

En annan försäljare säger att hon har ”friare” som kommer fram till henne när hon säljer tidningen, och som säger att de vill ta med henne hem.

– De säger att jag är vacker och att jag skulle kunna bli deras fru. Jag måste åla mig ur när de blir väl kramiga. Det är inga tidningskunder, det är andra personer som kommer förbi. Då brukar jag byta plats och om de kommer fram igen åker jag därifrån, det går inte att jobba då. Jag känner mig också otrygg.

Ann Malmberg tycker att det är svårt att veta hur hon ska handskas med de obehagliga saker som sker ”stup i kvarten” – att personer, ofta män som är påverkade av alkohol eller droger, går för nära och står och hänger och ”babblar”.

– Det känns som trakasserier. Går inte att värja sig, jag står ju där helt öppet. Jag kan inte veta vad som händer om jag säger ifrån och jag vill inte bråka framför mina kunder, säger hon och tillägger att hon också har erfarenheter av att bli slagen i ett tidigare förhållande i minnet.

Mia Nyqvist känner igen det där med okända fulla män som kommer fram, pratar och lägger armen om henne när hon säljer tidningen.

– Det har hänt. Jag tror inte att de hade gjort så om jag varit en man och jag har inte varit med om att nån kvinna gör så. Det är jobbigt och de stör mig i mitt arbete. Och jag kan tänka mig att en del människor som går förbi och tänker: ”de där är polare, hon brukar nog vara lika full som de där”.

Men mest utsatt har hon ändå varit utanför arbetet.

– Det händer väl nåt titt som tätt. På nåt sätt är jag härdad. Fast ibland blir jag jävligt irriterad och har lust att ge nån en rak höger. Jag tror att de flesta kvinnor har varit med om nåt kränkande. Jag vet inte varför, tänker sig karlar inte för eller tror de att det är något vi vill?

I enkäten svarar 83 procent av kvinnorna att de har blivit utsatta för verbala eller fysiska sexuella trakasserier, övergrepp, kränkningar eller ofredanden, oavsett om det är på jobbet eller utanför. Motsvarande för männen är 36 procent. När Situation Sthlm i förra numret intervjuade forskaren Anke Stallwitz berättade hon att våld mot kvinnor är mycket närvarande i Stockholms drogmiljö. Också Metoo-uppropet #utanskyddsnät vittnar om ett utbrett sexuellt våld. På utanskyddsnat.nu har 69 kvinnor skrivit sina berättelser om övergrepp.

Även i boken Hemlös med egna ord: Situation Sthlm 2008-2014, som innehåller texter av tidningssäljarna, finns det personer som vittnar om övergrepp. Susanne skriver om hur hon blev utsatt av sin morbror redan som sexåring och Rose-Marie lyfter utsattheten som hemlös: ”Det är tufft att vara kvinna och hemlös för vi kvinnor blir mycket mer utsatta, utnyttjade av männen, rånade, slagna och kränkta, självkänslan är totalt noll. Hon berättar om när hon skulle sova hos en man. Hon anade att han fordrade någonting av henne, fast han sa: ”Rosie, passa på att vila ut nu.” ”På natten då jag sov kände jag kladdande händer på min kropp, kände avsmak och tog min ryggsäck och gick. Tycker att det är bättre att vandra ute på gatan än att bli antastad.”

I en annan text berättar hon om en man som kom fram till henne när hon sålde tidningen. Hon trodde att han ville köpa. Det ville han, men inte tidningen. ”Han frågade mig hur mycket jag tog för sex och jag sa till honom: ’Ursäkta, jag säljer tidningen och det här är ett jobb precis som allt annat jobb.’ Han var en äldre man i sextioårsåldern och han skämdes inte ens. De som tänker så nedvärderande om oss som säljer tidningen har själva problem och de har inte kommit längre än så.”