Det var i mitten av sjuttiotalet. Frank Andersson hade för andra gången vunnit junior-VM i brottning den vintern och nu åkte han runt på lite uppvisningar i landet.

Uppvisningen i sporthallen i Linköping skulle vara klockan tio en lördag, och vi knattebrottare skulle vara på plats redan vid åtta för att bära mattor och göra i ordning. Och för att ta emot och hälsa på världsmästaren – det ryktades att han eventuellt skulle ha guldmedaljen med sig och vi kanske få känna på den.

Frank Andersson dök upp fem i tio, direkt från stationen. Vi satt på bänkarna i omklädningsrummet , ombytta och klara, när han släntrade in. Han satte sig på en bänk, sparkade av sig skorna, drog av strumporna, krängde sig ur tröjan och ställde sig upp och knäppte upp sina jeans – han hade inga kalsonger under. 

Jag vet inte vad de andra tänkte. Men jag hade aldrig förut hört talas om att man kunde gå utan kalsonger. Framför allt inte på senvintern.

När han dragit på sig trikån och snört upp sina skor tittade han upp på oss och sa hej, sedan frågade han den som var tydligt äldst av oss – en stackars mattläggare från Finspång – om det var ok för honom med smidjebälte. Han nickade ok.

Vi gick upp i hallen, Frank Andersson presenterades och det jublades och vi gjorde vår lilla träning med honom och han kastade lite med oss. Sedan var det dags för uppvisningsmatchen. Den stackars mattläggaren dängdes i golvet ett trettiotal gånger, smidjebälte efter smidjebälte med nacken och skuldrorna först, jävligt obehagligt och fick på min tid bara utföras av seniorer.

Han var fullständigt slut efteråt

När matchen var över fick Frank Andersson någon sorts utmärkelse från Linköpings stad, sedan sprang vi ner i omklädningsrummet. Och det var nu Frank Andersson la ribban aningen högre – eller lägre - än vi dittills trott varit möjligt, eller ens hoppats på.

I trappan ner till omklädningsrummet stannade han till vid en papperskorg, tittade på grejen han fått, ryckte på axlarna och dumpade den i soporna.

Han satte sig på bänken, tog av skorna och när han la ner dem i väskan tog han med en burk starköl på uppvägen, rev igång den och slök en duktig klunk, rapade, ställde sig upp och drog av sig trikån. Han plockade upp väskan från golvet och ställde den på bänken. När han tog upp handduken följde en porrtidning med, som gled ner på golvet.

Det bekom inte Frank. Han bara plockade upp den och la tillbaka den i väskan. Sen gick han in i duschen. Med ölburken i näven.

När han kom tillbaka kastade han den urdruckna ölburken i papperskorgen vid spegeln och rev upp en ny.

Han klädde sig, tog upp en kam ur bakfickan och ställde sig framför spegeln och stilade till sig lite. Då kunde Jorocko – en lite udda figur som brottades i samma viktklass som jag – inte stilla sin nyfikenhet längre utan frågade om han kunde få kolla på medaljen.

- Vilken medalj?

- Guldmedaljen.

- Är du dum eller, den åker jag vill inte runt med på sån här skit.

Sedan kastade han den andra urdruckna ölburken i papperskorgen, hängde på sig skinnjackan, drog igen bagen och hängde den över axeln. Någon av ledarna kom in.

- Hur dags går tåget, undrade Frank.

- Fem i.

Han fick ett kuvert, tog upp en tågbiljett ur det och la den i bakfickan, kuvertets övriga innehåll la han i innerfickan. Sedan gick han.

Vi satt kvar. Tysta först. Sedan klädde vi sakta av oss, tog våra handdukar och gick in i duschen. Vi sa inte mycket till varandra, det behövdes liksom inte. Vi var fortfarande för unga för att begripa vad det var vi just bevittnat.

Vad de andra tänkte vet jag inte. Men hans aningen oortodoxa omklädningsrumsbeteende öppnade onekligen dörrar till framtiden.

För både några av oss och – skulle det komma att visa sig – för Frank Andersson.

ulf@situationsthlm.se