Vilket vi valde att uppmärksamma med att ge ut ett etthundrasextiofyrasidigt nummer där vi samlade ett urval artiklar, intervjuer och reportage från nummer två och framåt – det går fortfarande att köpa, tala med din säljare så grejar han eller hon det - som berättar om Situation Sthlm och de här första femton åren.

När jag tänker tillbaka på året som gått, från nummer 149 med Joel Kinnamans skrikande och blodiga ansikte på omslaget – vi diskuterade det bildvalet en hel del – och fram till Christer Sjögren på det här numrets etta, är det vissa saker som sticker ut.

Som möten med förlaget och letandet på hyllor och i arkiv och på Kungliga Biblioteket för att få ihop en komplett samling av Raine Gustafssons publicerade dagböcker. Boken ”Raines Dagbok” fogades samman och skickades till tryck precis före semestern, i slutet av augusti stod den i hyllorna hos bokhandlarna.

Hur vi diskuterade Jan Lindströms serie över lunchbordet på restaurangen i gathörnet, i vilken ordning han skulle besöka städerna utanför Stockholm där tidningen säljs och vilket fokus vi skulle ha, hur berättelsen skulle sovras.

Jag minns olika frilansidéer som landade i inboxen, diskuterades och gjordes ut – reportaget från disken på Nobelfesten, om gänget som klädde ut sig till Star-Wars-figurer och samlade pengar till välgörenhet, jourhavande biologen man kan skicka insekter till man inte känner igen och få dem artbestämda, texten om barnkonstmuséet i Vårby Gård, texten om ordet solidaritet, om städarna i tunnelbanan och bildreportaget från busschauffören som dokumenterat sin vardag.

Jag kommer ihåg bilder och illustrationer som droppade in. Och Jesper Walderstens grejer som aldrig lyckades med att inte få oss att skratta och tänka.

Då så. Vi sparkar er mot nästa decennium i sällskap med Christer Sjögren och Tova Magnusson, bläcket i Salong Betong, en julnovell av Zac OÝeah, via några av stadens antikvariat och ett besök i Klara kyrka. Plus en hel del annat.

God jul. Gott nytt år.

ulf@situationsthlm.se

Noomi Rapace befinner sig i London just nu och spelar in ”Sherlock Holmes 2”. I december går filmen ”Svinalängorna” upp på bio där hon har huvudrollen. I intervjun på sidan 22 berättar hon om utländska journalister nyfikenhet på Lisbeth Salanders bisexualitet och varför hon aldrig valt en roll för pengarnas skull.

På sidan 32 berättar Nils-Petter Sundgren när han gång i tiden köpte morgonvin till poeten Gunnar Ekelöf. Och att han fått ett av sina förnamn efter en galopphäst.

För ett drygt år sedan gjorde vi ett fotoreportage när Anders och Maria, två av Situation Sthlms försäljare, gifte sig. Reporter Maria Hagström och en fotograf följde dem under bröllopsdagen.

På måndagen när Maria kom tillbaka till redaktionen var hon lite störd över – det var väl egentligen mest fotografen som drabbats – att det varit ett filmteam med samtidigt under dagen. Vi kom fram till att det inte skulle påverka vår publicering, vi skulle hinna ut med vårt reportage långt innan deras film var klar, så vi tänkte inte mer på det.

Tidigt i våras kontaktade filmaren Tora Mårtens Situation Sthlm med tankar om ett eventuellt samarbete. I och med att bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel skulle ske 19 juni började vi under våren fundera på och smått planera för att som gåva till läsarna skicka med filmen med juninumret.

Som en tyst påminnelse om ett annat bröllop och en annan verklighet på samma gator i samma stad som där den kungliga bröllopskortegen skulle dra fram.

Men någonting hände. SVT – delfinansiärer av filmen och först positiva till ett samarbete mellan filmaren och Situation Sthlm – ville plötsligt klippa om filmen. Vilket gjorde att vår plan att skicka med den som gåva i juninumret fick skjutas fram.

Till nu.

Varsågod.

ulf@situationsthlm.se

Det är alltid någon stackars fotograf som kommer försent, som chanslös hamnar längst bak i hopen och bara får hålla upp kameran med rak arm och blindfyra. Tyvärr var han som kom in sent i dag och hamnade bredvid mig lite för liten för att ens klara det - fotograferna har nämligen börjat ha med sig små pallar.

Så han var chanslös. Nådde inte ens upp till midjan på dem. Suckade. Tittade lite bedjande på mig - jag var cirka trettio centimeter längre än honom - men frågade aldrig om jag kunde ta en bild åt honom. Tur det. Jag är nämligen en usel fotograf som alltid lyckas ta suddiga bilder. Dessutom under betydligt enklare fotografiska förhållanden än trängseln kring avspärrningen framför Peter Englund.

Varje år står förläggaren Björn Linnell i pole position vid avspärrningen precis vid väggen till vänster om Peter Englund. Och intervjuas om valet en dryg minut efter kunggörandet.

En minut i ett gör alltid Aktuellt en liten påa inför direktsändningen. Och varje gång beskrivs den röriga trängseln som "närmast tumultartad". Vilket den naturligtvis aldrig är. De som går till Börssalen den här dagen är synnerligen städade människor.

Dessutom är det alltid någon i trängseln i garderoben på väg ut som tycker att det var helt fel val.

Nästa år - samma sak igen.

Det var i mitten av sjuttiotalet. Frank Andersson hade för andra gången vunnit junior-VM i brottning den vintern och nu åkte han runt på lite uppvisningar i landet.

Uppvisningen i sporthallen i Linköping skulle vara klockan tio en lördag, och vi knattebrottare skulle vara på plats redan vid åtta för att bära mattor och göra i ordning. Och för att ta emot och hälsa på världsmästaren – det ryktades att han eventuellt skulle ha guldmedaljen med sig och vi kanske få känna på den.

Frank Andersson dök upp fem i tio, direkt från stationen. Vi satt på bänkarna i omklädningsrummet , ombytta och klara, när han släntrade in. Han satte sig på en bänk, sparkade av sig skorna, drog av strumporna, krängde sig ur tröjan och ställde sig upp och knäppte upp sina jeans – han hade inga kalsonger under. 

Jag vet inte vad de andra tänkte. Men jag hade aldrig förut hört talas om att man kunde gå utan kalsonger. Framför allt inte på senvintern.

När han dragit på sig trikån och snört upp sina skor tittade han upp på oss och sa hej, sedan frågade han den som var tydligt äldst av oss – en stackars mattläggare från Finspång – om det var ok för honom med smidjebälte. Han nickade ok.

Vi gick upp i hallen, Frank Andersson presenterades och det jublades och vi gjorde vår lilla träning med honom och han kastade lite med oss. Sedan var det dags för uppvisningsmatchen. Den stackars mattläggaren dängdes i golvet ett trettiotal gånger, smidjebälte efter smidjebälte med nacken och skuldrorna först, jävligt obehagligt och fick på min tid bara utföras av seniorer.

Han var fullständigt slut efteråt

När matchen var över fick Frank Andersson någon sorts utmärkelse från Linköpings stad, sedan sprang vi ner i omklädningsrummet. Och det var nu Frank Andersson la ribban aningen högre – eller lägre - än vi dittills trott varit möjligt, eller ens hoppats på.

I trappan ner till omklädningsrummet stannade han till vid en papperskorg, tittade på grejen han fått, ryckte på axlarna och dumpade den i soporna.

Han satte sig på bänken, tog av skorna och när han la ner dem i väskan tog han med en burk starköl på uppvägen, rev igång den och slök en duktig klunk, rapade, ställde sig upp och drog av sig trikån. Han plockade upp väskan från golvet och ställde den på bänken. När han tog upp handduken följde en porrtidning med, som gled ner på golvet.

Det bekom inte Frank. Han bara plockade upp den och la tillbaka den i väskan. Sen gick han in i duschen. Med ölburken i näven.

När han kom tillbaka kastade han den urdruckna ölburken i papperskorgen vid spegeln och rev upp en ny.

Han klädde sig, tog upp en kam ur bakfickan och ställde sig framför spegeln och stilade till sig lite. Då kunde Jorocko – en lite udda figur som brottades i samma viktklass som jag – inte stilla sin nyfikenhet längre utan frågade om han kunde få kolla på medaljen.

- Vilken medalj?

- Guldmedaljen.

- Är du dum eller, den åker jag vill inte runt med på sån här skit.

Sedan kastade han den andra urdruckna ölburken i papperskorgen, hängde på sig skinnjackan, drog igen bagen och hängde den över axeln. Någon av ledarna kom in.

- Hur dags går tåget, undrade Frank.

- Fem i.

Han fick ett kuvert, tog upp en tågbiljett ur det och la den i bakfickan, kuvertets övriga innehåll la han i innerfickan. Sedan gick han.

Vi satt kvar. Tysta först. Sedan klädde vi sakta av oss, tog våra handdukar och gick in i duschen. Vi sa inte mycket till varandra, det behövdes liksom inte. Vi var fortfarande för unga för att begripa vad det var vi just bevittnat.

Vad de andra tänkte vet jag inte. Men hans aningen oortodoxa omklädningsrumsbeteende öppnade onekligen dörrar till framtiden.

För både några av oss och – skulle det komma att visa sig – för Frank Andersson.

ulf@situationsthlm.se