Raine Gustafsson är en sentida Stockholmsskildrare. Han är ingen epiker som i likhet med Per Anders Fogelström kan levandegöra flera generationer stockholmare eller återskapa bortbyggda miljöer.
Han äger inte heller Pär Rådströms eller Stig Claessons språkkänsla. Och han är naturligtvis inte heller en 2000-talets Hjalmar Söderberg även om hans flanerande blick plockar upp udda synintryck från ett Stockholm de flesta av oss inte nödvändigtvis kommer i kontakt med.
Raine Gustafsson är dagboksförfattaren som rakt upp och ner, utan krusiduller men med skärpa, tecknar sitt Stockholmsliv. Ett struligt och egensinnigt men samtidigt rationellt arbetsamt liv träder fram ur sidorna – och ett klappande hjärta.
”Fast jag suttit på anstalter i hela mitt liv tycker jag fortfarande att det är roligare att glädja andra människor än att förstöra och göra illa.”
I tolv år har han skrivit i tidningen Situation Stockholm och nu finns hans samlade dagboksanteckningar i en mycket läsvärd bok, Raines dagbok. Själv är han också en i ”den brokiga samling människor som säljer tidningen /…/ Att sälja Situation Sthlm är ett ärligt arbete och det är i många fall en bra början till ett anständigt liv.”
Han brukar stå vid Hornstull och sälja tidningar, troligen är det ingen som känner trakten så väl som Raine Gustafsson gör, alla dess skrymslen ovan som under jord, för att inte tala om människorna som passerar förbi med ett ord eller kortare samtal. Allt registreras i den handskrivna dagboken som – om anteckningsboken inte försvunnit – blir till en sida i tidningen.
Men det är inget lätt liv han berättar om. Han är bostadslös, bär omkring på sina tillhörigheter i en plastkasse eller ryggsäck. Han har en stor vänkrets av likaledes hemlösa, av missbrukare och flickvänner och före detta flickvänner. Han lever av en liten fattigpension och genom att sälja tidningen Situation Stockholm. Han flänger fram och tillbaka på tunnelbanan och sover i portgångar, tvättstugor, pannrum eller hemma hos ofta vräkningshotade polare.
”Igår natt satt jag och frös i en källare långt ute i en förort. Missade sista T-banan mot stan. Kom fram till kompisens lägenhet på morgonkvisten, cirka två timmar innan han blev vräkt så jag fick ingen chans att sova då heller.
Missade sista T-banan med en halv minut i natt och nu sitter jag i ännu en källare i samma förbannade förort.”
Som hemlös är man också villebråd, inte bara för polisen, väktare eller förbannade lägenhetsinnehavare när man sover i portgång eller tvättstuga utan också för andra hemlösa eller kriminella. Ofta blir Raine Gustafsson bestulen av okända men ibland också av de han kallar kamrattjuvar. Han blir av med kläder, pengar som ligger lösa i fickan för att inte tala om mobiltelefoner – själv tappade jag räkningen på hur många.
Ännu en eländesskildring kanske någon tänker, men så är det inte att läsa Raine Gustafsson. För rakt igenom boken finns en livsgnista och alla motgångar till trots överskuggar ett jävlaranamma eventuell självömkan. Han får alltså inte läsaren att tycka synd om honom, han får läsaren att se – se Stockholm och dess invånare från ett annat perspektiv.
Den kanske bästa karakteristiken av hur personen Raine Gustafsson är och därmed också tonen i dagboken har getts av Ulf Stolt, chefredaktör på Situation Stockholm: ”Av alla dem som valde att inte gå hem, när festen ansågs vara slut någonstans kring Stefan Jarls dokumentärfilm Dom kallar oss mods, är Raine Gustafsson med största sannolikhet en av de sista – om inte den kanske allra sista – överlevaren”.
Visst innehåller boken upprepningar och longörer, ja ibland blir det tjatigt på det sätt som en autentisk dagbok egentligen alltid blir. Den icke tillrättalagda dagboken vill säga, den som inte skrivits för att göra intryck på offentligheten, utan för att rannsaka sig själv, sin roll och sin omgivning. För oavsett om det är Tage Erlander, Joyce Carol Oates eller Lars Norén som skriver dagböckerna så finns det ett slags monomant ältande av behov, känslor, laster, oförrätter, vilket sannolikt också är en av anledningarna till att de har ett stort läsvärde och fungerar igenkännande på läsaren.
Det krävs ett visst mod – eller självupptagenhet – för att publicera dagböcker, de är alltid utlämnande och kastar alltid nytt ljus över den egna personen. Ett av de senare årens bästa exempel på detta är Tage Erlanders dagböcker (jag vet inte om han någonsin hade för avsikt att de skulle publiceras) som i detaljer ger en helt ny bild av skeenden som tidigare både beskrivits av honom själv i memoarerna och historiker som sysslat med hans regeringstid.
Som historiska dokument – ja, vem har förresten inte läst Anne Franks dagböcker i skolan – kan dagböcker vara ovärderliga och det var egentligen där mitt eget intresse började. Med Viktor Klemperers dagböcker, Intill slutet vill jag vittna, från åren 1933-1945, blev plötsligt en period jag i och för sig visste en hel del om belyst med ett helt nytt perspektiv. Ett inifrån som innebar att förtryck och förföljelse levandegjordes på ett sätt som ingen historisk skildring, faktasamling eller för den delen roman kan göra.
När jag många år senare läser Petr Ginz dagbok (upptäckt runt 2003) var det samma känsla av att befinna sig i realtid. Denne 13-åring skriver från ett tyskockuperat Prag 1941-42 och den mentala förflyttning man gör vid läsningen blir särskilt påtaglig vid bombattentatet mot den tyske befälhavaren Heydrich. Under ungefär en vecka svävar han mellan liv och död och i dagboken skildras den oro som dag för dag drabbar befolkningen och som läsare befinner man sig där.
Utan alla andra jämförelser är även Raine Gustafssons dagbok ett dokument där läsaren också förflyttas i tid och rum. En bok som om den läses om säg 50 år kommer att ge sin läsare ett utsnitt Stockholmsliv som då endast är tillgängligt i historieböckerna.
För övrigt avslutas dagboken med att Raine Gustafsson efter många års köande får en bostad (se där, till och med hur dagböcker slutar kan avslöjas utan att någon läsare behöver bli förgrymmad).