När hela världen hatade Eminem skrev jag Skandinaviens första hyllningsartikel varpå Svenska Dagbladets kulturredaktion blev mailbombade av homosexuella, kvinnor, vita, svarta, gula. Idag när Eminem ses som snäll och känslig ser jag honom som tämligen ointressant. Men han har ändå gjort några bra låtar. Så det där med Eminem tar jag som en komplimang. Det jag inte gillar att höra är oversized.  Jag slängde korten på borde och sa:

    ”Vänta bara. Nästa gång du ser mig kommer du ångra varenda friterad kycklingvinge du ätit!”

Nu hade jag ställt mig själv inför ett problem. Hur gå ner fem kilo utan att ändra levnadsvanor? När jag för tolv år sedan trekkade i Nepal kom jag tillbaka ribbad. Där i Himalaya mötte jag friluftsmänniskor från hela västvärlden. Många hade fjällvandrat i Sverige. Det gjorde mig generad. Jag har besökt närmare hundra länder men aldrig varit ovanför Åre. Fram tills för två år sedan hade jag aldrig besökt Gotland. Jag har inte varit på Öland. Det kanske är på tiden att jag upptäcker mitt eget land. Så jag övertalade min vän Herman att gå med mig tio mil längs Kungsleden.

 När planet från Rivieran landat går jag hem och packar en ryggsäck med underkläder, böcker, korrektur och åker några timmar senare tillbaka till Arlanda för planet till Kiruna. Jag kliver ut på flygplatsen i kortbyxor. I Kiruna är det varmt, 13 grader, mot vad det snart ska bli. Jag måste köpa långbyxor. Herman är inte bättre, han har glömt sovsäcken. Efter en timmes bussfärd genom natur som påminner om Alaska finns inte längre täckning på mobilerna och vi är framme i Abisko. Trots att jag nu kommer på att jag glömt elementära saker som regnställ, vandrarkängor, karta, vindjacka, gasolkök mm känner jag efter en timmes vandring genom myggsvärmar att ryggsäcken är för tung. Jag kanske inte borde ha tagit med mig sådant som böcker. Vi kunde till och med ha skippat tältet för redan från och med första dagen väljer vi att sova på fjällstationer i barack tillsammans med tio snarkande tyskar. Jag hade föreställt mig fjällvandring som en vårpromenad. Jag gick upp till ett basläger på 5000 m i Nepal. Kebnekaise är 2000 meter och fjällen är väl platt? tänkte jag. Men redan andra dagen börjar helvetet. Det är upp och ner över berg på steniga stigar. Där det inte behövs ligger plankor, där det behövs ligger inga plankor och vi får vada. Det är märkligt att man inte byggt bra stigar, skyltar eller raststugor som i till exempel u-landet Nepal. Sverige är ändå rikt och det här området ger oss malmen, vind- och vattenkraft. Min enda förberedelse hade varit att köpa skor och killen på Stadium hade sagt ”de här räcker i fjällen” och gett mig ett par sneakers i goretex. Jag skulle vilja låta honom gå i sockiplast över de här stenbumlingarna. Fjärde dagen beslutar vi oss för att gå 2,5 mil till Kebnekaise fjällstation. I blåst och spöregn tar vi oss över en blöt ravin som vi döper till Djävulsgapet. Men det är ingenting mot vad som komma skall. När vi kommer till Kebnekaise börjar kastvindarna som studsar mellan bergskedjorna som omger oss. Herman som är stor gammal hockeyspelare bokstavligen flyger. Jag hade ingen aning om att det i Sverige kunde regna som under monsun men det gör det här. Kläderna på kroppen är blöta som om vi stått i kalldusch.  Soldatmarschen i lumpen var en barnlek i jämförelse med detta. Det är bara att skratta åt eländet. När vi slutligen når Kebnekaise fjällstation vilar vi i två dagar. Sedan ska vi bestiga Kebnekaise. Halvvägs upp försämras vädret och vi vänder åter. En vecka senare dör en finne som ska upp samma väg.

 Men precis som man idag med glädje minns fältveckorna i lumpen som man hatade när det begav sig tänker jag tillbaka på vandringen med glädje. Lyckan i att se en sork eller ren. Att sitta i midnattssolen och läsa Mickey Spillane. Att tälja trägubbar med samekniv. Ska jag då fortsätta upptäcka Sverige? I helvete heller. Nästa resa går till Washington Heights.