Jag bar kanske indirekt på mormors reaktion när jag gjorde den första. Det var en bara en liten blomma på armen men hon utbrast ”det är gatupojkar i hamnen som har sånt!”. Och sen ”det är den där tjejens fel, eller hur?” ”Visst, japp, japp”, sa jag. Den här gången hade hon på sätt och viss rätt för det var min flickväns lillebror som bekostat i tron att hans egen mor skulle tro att det var jag som lurat honom att göra en. Men alltid när jag, eller för den delen mina vänner, råkade ut för problem var det i mormors ögon en kvinnas fel. Hennes misogyni var egentligen bara gullig. Ett sätt att försöka få oss att tänka längre än med kuken. Tatueringar blev som ett gift, för jag gillar hur adrenalinet pumpar igång när nålen går in huden. Men på senare år har jag börjat ifrågasätta dom, sånt som att det tar bort ens personlighet och förstärker delar som kanske inte är ens personlighet. När modeskribenter i 40-års åldern dessutom gör sina första tatueringar  på underarmarna är dessutom tatueringar inte längre något tidlöst för gatupojkar i hamnen.

Jag ska passera tullen i Kenya tjänstemannen och pekar på en tatuering och säger: ”Did London boys do that?” ”Are you maffia?” – Maybe, svarar jag och ler. ”I thought so. Here you behave!” säger han innan han tveksamt dunkar stämpeln i passet. En mexikansk chikanotatuering föreställandes Los Lobos basist som ett skelett ska jag under de följande dagarna få försvara och förklara flera gånger per dag. Och jag börjar allt mer ångra alla mina tatueringar. Att folk i Kenya är så fascinerade beror på att ingen här har tatueringar. Jag åker hit för att få lugn och ro och skriva om min och min väns kommande bok men hamnar ovanför en nattklubb. Nätterna är omöjliga att sova sig igenom så en kväll går jag ner på nattklubben. Den två meter långa dörrvakten pekar på min chikanotatuering. Jag förväntar mig förebråelser men så säger han att han vill ha en likadan, ber att får rita av den. Visst, svarar jag och han frågar vad jag vill ha i gengäld. ”När jag sätter mig i baren, håll inhemska brudar och langare på fem meters avstånd”. Det gör han hela kvällen och jag behöver bara bjuda honom på en Fanta. Jag bor på ett compound och har inte sett Afrika men dagen därpå kommer dörrvakten till mitt rum och tecknar av tatueringen. Jag känner mig ärad och ger honom fem dollar för att göra en egen. Jomo har motorcykel och skjutsar mig ut på landsbygden för att träffa hans familj, hönor, getter och beskåda deras marijuanaodling. På hemvägen kör vi igenom kåkstäderna. Även på den här resan fick jag vara hardcore för en dag…

 Det är nyår och jag går ner på hotellets nattklubb. Vakten tar sitt kall på än större allvar denna kväll. Men så kommer en man och hans fru mot mig och vakten bugar. Mannen kommer fram och pekar på min chikanotatuering och säger ”cool”. Sedan börjar han peka på namnen och när han frågar varför det bara är mina barns och en väns och inte min fru svarar jag:

- Min fru är inte längre min fru. Redan i tonåren insåg jag att tatueringar varar längre än kärleken. Bara borderlines som Angelina Jolie tatuerar sin partners namn.

- Du är smart du, säger han, och presenterar sig som presidents bror tillika en av landets främsta filmregissörer. Hans fru pekar på min chikanotatuering och säger ”men varför gjorde du den, den får dig att se ut som en farlig ängel”. Det finns en märklig form av omvänd rasism i Afrika som imperialistmakterna bankat in i det kollektiva medvetandet. Folk bugar och vill tvätta mina händer på ett sätt som får mig att känna mig obekväm och det är väl för min hudfärg hon kallar mig ängel men jag hade helst sluppit det där ordet före och börjar ånyo att ångra tatueringen. Paret undrar var jag ska härnäst och jag svarar mot gränsen till Tanzania. Jag har skrivit klart och tänkt att sätta mig på en buss full med människor och höns för att ta mig till paradisstranden. ”Dit ska vi också, följ med så vi kan prata tatueringar”, säger presidents bror. 

Dagen därpå sitter jag i baksätet på en Lexusjeep. Jag tänker på mormor i himlen: Vilken tatuering ska jag ångra? Om det är för gatupojkar i hamnen, då är jag gärna en sån.

Här måste föreligga ett rasistiskt motiv anser drevet när drevet inte förstår. I DN gråter Sveriges vitaste dramatiker. På Aftonbladet Kultur jämförs filmen med rasistbloggar. Kallas fascistoid. Naturligtvis är den fascistoid. Ska det vara så svårt att lista ut vad filmen vill berätta? Har ingen upplevt samma sak som jag, tänker jag, när jag efter att ha sett filmen, ögnar igenom debatten. Maktspelet mellan pojkar på vift i grupp. Maktspelet mellan klasser. Kanske kommer kulturskribenter från en annan klass än jag? Ruben Östlunds film utspelar sig i marginalen. Realism därifrån brukar tydliggöra gemensamma upplevelser och känslor. Tydligen inte för bemedlade medelålders vita kulturmänniskor. Nu skriker de RASISM! Och späder på sina egna samveten som att de kanske har en polsk städerska, röstat på folkpartiet, äter billig kebab, skjutsas i taxi av en afrikan utan att ge dricks och allt för länge blundade för sina öppet föraktade Sverigedemokraterna.Bästa scenen. Den som träffar hårdast hos kulturell whiggers (wannabe niggers) är den när en rödhårig kille i dreads sitter på bussen och lyssnar på reggae. Gänget rycker hörlurarna och börjar förlöjliga honom. Den scenen är stark och sympatierna ligger helt och hållet hos killen i ”dreads”. Det blir obehagligt. För de identifierar sig med honom och det vill vita kulturmänniskor inte få sig skrivet på näsan, allra minst i bild.Innan Vasastan blev övre medelklass. När jag var i den här åldern hände samma sak. Pojkar från Vasastan rånade pojkar på Östermalm på pengar, smyckeskedjor och freestyles, ofta fanns en ledare med psykopatiska drag. Och det hände att pojkar från Skärholmen rånade pojkar från Vasastan. Ibland var dessa invandrare. Men motiven till att råna och förnedra någon var inte rasistiska, sällan ens ekonomiska. Motivet: slå på dom som hade det bättre för att man själv hade det sämre. Den här filmen gav mig enbart smärtsam deja-vu snarare än rasistiska associationer. Filmen skulle kunnat utspela sig i innerstan eller Farsta när jag växte upp. Idag i Spånga med samma demografi som Play eller ännu bättre i Borlänge, Eskilstuna, Sandviken där vita underklassens barn rånar vita medelklassens barn.

En del av debatten kom lägligt med Hynek Pallas doktorsavhandling om avsaknaden av svarta i svensk film och att svarta ofta får spela bad guys. Den har sina tänkvärda poänger, rent historiskt. Men den går inte att koppla på Ruben Östlunds film på grund av att den handlar om geografi och klass. I bästa TV-serien The Wire är 80 % ”svarta” och de flesta av dom kriminella. Varför är den det? Tja, kanske för att den utspelar sig i ett område av Baltimore där 90 % är svarta. Ruben Östlunds film utspelar sig inte i Stockholms SOFO utan i en av Göteborgs förorter, gissningsvis Angered. Rasismdebatten är extra intressant för att den drivs av medelklassens vita. Det i sig gör den rasistisk, för de förutsätter ju att vita män som doktorerar om bristen på svarta i vit film, eller som skriver generationsromaner om förorten de aldrig levt i, att de kan tala för en grupp de inte tillhör och att den gruppen inte kan tala för sig själv. En imperialistisk Von Oben-attityd. Och eftersom debatten kretsat så mycket kring förövarnas färg, i det här fallet svart och baserade på verkliga händelser, varför hörs då inga i debatten av de grymma filmregissörer som vi har som till exempel Othman Karim eller Linda Thorgren som hudmässigt går under benämningen ”svart”? Men varför skulle de vilja vara kultursidornas Onkel Tom?Ser man filmen i färg missar man mål. Oroväckande i debatten är självbilden hos debattörerna. Vita medelålders kulturmänniskor kanske bör fråga sig: Är jag svart? Är jag vit? Är jag människa? Slutligen, när jag såg filmen, var det bara jag och några kulturjournalister i salongen. För normala människor är den för långsam.