Hur är det att öppna din port? Får du en varm känsla av att vara hemma eller tänker du på att äntligen kunna flytta? Stockholms portar leder in till alla slags drömmar. De representerar med stor tydlighet stockholmarnas indelning i klass, inkomst, längtan, lust och missnöje. Vi har valt att besöka tre mycket olika portar i staden.
Den första porten har adressen Hagalundsgatan 13.
Det ligger åtta väldiga huskroppar på ömse sidor om gatan. De är hundra meter långa och - om jag räknat rätt - femton våningar höga. Alla är blå och området kallas i folkmun Blåkulla. De byggdes för att vara motsatsen till det gamla, rivna Hagalund - Olle Olssons och Harry Perssons trasgranna kåkstad av folkligt hemsnickeri.
Porten till Hagalundsgatan 13 är varken kodad eller låst. Det tyder på att huset inte varit särskilt utsatt för inbrottstjuvar. Vi kommer in i en korridor av tvättstugetyp. På väggen innanför dörren en rund liten väggmålning som verkar föreställa en kylslagen golftävling på månen. Den målades 1999 av Ola Rosling, son till den världsberömde professorn i internationell hälsa, Hans Rosling. Vid hålet, om det nu är golf som pågår, en flagga med numret tretton.
Till vänster finns verkligen en tvättstuga.
På dess dörr ett anslag med "trivselregler" som i allmänhet är anvisningar om bokningsförfall, förbud mot husdjur och rengöring efter tvätt. Till höger en tavla med de boendes namn och ett par av dem verkar svenska.
Om hörnet i entrékorridoren finns två hissar i smutsgult.
Nu möter vi Don Chaodee. Han är på väg till förskolan. Han har larmats om att hans ungar verkar förkylda. Don Chaodee är född och uppvuxen i Solna. Nu bor han högt upp i det isblå huskomplexet med sambo och barn, men han tänker försöka skaffa ett eget hus. Han längtar efter att få råd med en villa och när jag föreslår Danderyd ler han.
- Mycket gärna, säger han.
Det är inget fel på lägenheten, säger han. Men det är inte drömmen att bo i Blåkulla, det är inte hans livs vision. Han och sambon ska jobba upp en thaimatskrog och framöver ska de kunna spara sig till ett tomt- och husköp i ett barnvänligt område.
På frågan om han känner sig välkommen hem när han öppnar porten, svarar han att det inte direkt är så. Hemkänslan inträffar först när han öppnar sin egen lägenhetsdörr.
Det är inget fel på Blåkulla annat än att det bor tusentals människor i likadana jättehus utan krusiduller av någon som helst art. Det Don Chaodee och troligen fler längtar till är dock sannolikt motsatsen till Blåkulla.
Ett litet blygsamt utsmyckat egnahem på en grön täppa. Litet som gamla Hagalund.
Man ser Blåkulla på långt håll. Husen står som väldiga isblå fartyg mot horisonten.
Förr låg isbolaget alldeles nära. En stor blå lada med långsamt smältande is i sågspån på gården. Utkörarna med läderputor på ryggen, lyfte skurna block med sina istänger. Det var innan Hagalund fick kylskåp som standard.
Långt före Blåkulla.
Läs artikeln i sin helhet i Situation Sthlm #176
Text: Jan Lindström
Foto: Magnus Sandberg