När Tommy Körberg kliver ur en taxibil tar han stöd med höger hand över karmen på den öppnade dörren och liksom hivar sig ur, drar sig själv upp ur baksätet. Det ser likadant ut båda gångerna ja gser honom göra det. Dessutom anländer han båda gångerna med god marginal före avtalad tid. Kopparhästen på Blasieholmstorg, den närmast Arsenalsgatan, är upptagen av en pågående modefotografering. Vilket tornar upp sig till något av ett smärre bekymmer.

Tommy Körbergs ursprungliga tanke var att vi skulle kunna göra omslagsfotograferingen där. Vi har nämligen bara en halvtimme på oss, klockan två ska han in genom dörrarna bakom oss – två hantverkare på stenläggningen intill oss arbetar med den röda mattan inför kvällens evenemang i Grand Hôtels vinterträdgård – för att göra ett snabbt soundcheck. – Jag ska bara sjunga en låt i kväll på den här grejen, ”Anthem” ur Chess. Men med en liten jazztrio. Det blir skitbra. Jag föreslår att vi kanske kan gå ner mo tvattnet och hitta någonstans att fotografera.

– Jag går inte gärna så långt, nyss opererat foten.

Tommy Körberg berättar sedan att han nyligen slängt kryckorna efter sex veckor då han opererat ”kärringknölen” på vänster fot. Det är genetisk betingat. – Hallux valgus. Jag har haft ont som fan, men det blir bättre och bättre.

Modefotograferingen avslutas, vi går över gatan och medan fotograf Sandberg riggar en reflektor och en blixtlampa passar Tommy Körberg på att gå bort en liten sväng mot Musikaliska Akademien för att avklara ett telefonsamtal. Människor passerar.

De allra flesta tar diskret notis om att det är Tommy Körberg som står där och pratar i telefon. Tommy Körberg är för tillfället en synnerligen upptagen man, ”det brukar alltid vara så här hysteriskt just före semestern”. Dagen före var han uppe i Dalarna hos Kalle Moraeus och gjorde tv, kom tillbaka till stan per tåg sent på kvällen.

– Mycket sittande i husvagn, väntan. Men det blev nog bra. Efter att det fotograferats en stund frågar Tommy Körberg fotografen om han får titta på några av bilderna. Fotograf Sandberg håller fram kamerans bakstycke och bläddrar sakta fram bilderna på displayen.

– Den där, den är bra. Lite De Niro och Al Pacino över den, lite Spencer Tracy. Du vet, det finns inte många bilder av mig där jag ler så där i mjugg. Sedan fortsätter han och berättar om hur han en gång åkte buss i Stockholm ”när ett fyllo sa: ’Vad fan, du ser ju ut som Spencer Tracy’”. Han frågar oss båda om vi vet vad Spencer Tracys stora knep som skådespelare var. Vi säger att vi inte vet. ”Kolla här”, säger Tommy Körberg och går några steg fram mot mig med nedböjt huvud, blicken i marken. När han är precis framför mig stannar han, tittar upp med huvudet lite på sned och markerar att dialogen börjar nu:

”Well mister …” – Alltid samma sak. Han var nämligen tvungen att finna märket, krysset i marken där han skulle stanna för att vara i skärpa.

Det var det han sökte. Men det blev en dramatisk effekt. Sättet på vilket han gör detta – både berättelsen om fyllot på bussen och Spencer Tracy-imitationen – levereras komplett med gester, mimik och imiterade röster. Oerhört roligt.

Läs intervjun i sin helhet i Situation Sthlm #179

Text: Ulf Stolt
Foto: Magnus Sandberg