Hälften sanning. Hälften fiktion. Hur Anders Roslund och Börje Hellström skulle späda ut sina kriminalromaner var klart redan från början, lika klart som att de skulle skriva dem tillsammans. Och lika bestämda från början var de att aldrig någonsin ge sig in i någon vindlande förklaring till hur de bär sig åt när de skriver sina böcker – inte röja sitt sätt, sin hemlighet, inte avkoda sina maner för allmänheten.

– Vi kan prata om allting annat, men inte det, säger Anders Roslund. För vi vill inteavslöja det, inte förstöra det, inte göra så at tnån av oss hamnar i vägen för den andre och att vi till slut inte fungerar ihop längre. Men en detalj av deras författande är uppenbar – de är båda väl förankrade i de sociala och kriminella strukturer och miljöer de beskriver, på båda sidor fängelsemurarna. Nya romanen Två soldater handlar om unga kriminella. Dels de som är så unga att de inte kan lagföras för några brott, bara slussas vidare till socialtjänsten i väntan på att de ska bli femton år och straffmyndiga.

Dels de som just uppnått ålder nog att slippa de olika ungdomshem de snurrat runt på sedan de fyllde femton år och nu äntligen kvalificerat sig för de riktiga fängelserna. Anders Roslund minns precis var de befann sig när fröet till Två soldater planterades. De satt på tåget mellan Göteborg och Malmö, efter att ha varit på Bok- & Biblioteksmässan i Göteborg i september 2003 i samband med att första boken Odjuret lanserades där.

De över sexhundra boksidorna i Två soldater binds samman av två likadana händelser i början och slutet som även bär storyn vidare – vad det specifikt är ska inte avslöjas här – och det var det Anders Roslund sträckte sig över ryggstödet till tågsätet och knackade Börje Hellström på axeln och föreslog. – Jag sa till Börje: ”Vi har ju den här idén som vi vet hur den börjar och slutar.” Den boken skulle vi en dag skriva, i sammanhanget med unga och kriminalitet, och då skulle vi ha just den början och det slutet.

Men resten måste finnas. Så det fick vänta tills vi kände en gängpolis som kunde berätta för oss, tills vi kände gängmedlemmar som var redo att bjuda in oss, tills vi kunde väva ihop allt detta. Den här boken har sakta blivit till efter att vi till slut fått den kunskap vi behövde, till skillnad från de andra böckerna. Det Roslund & Hellström gör i sina kriminalromaner

– Två soldater är den sjätte boken sedan debuten 2003 – är att de tydligt frambär arvet från Sjöwall/Wahlöö: att brottets konsekvenser och den samtid i vilken de begås utgör en viktig och förklarande ram till den kriminalgåta som avhandlas.

Anders Roslund är tydlig med att utan Sjöwall/Wahlöö och deras tio böcker, som rönte internationell uppmärksamhet redan när de första gavs ut i mitten av sextiotalet, hade inte den utvecklingen av kriminalromanen skett.

– Allt kan inte vara Agatha Christie. Hade inte de gjort det de gjorde – visat att det var möjligt, att man fick använda kriminalromanen på det sättet – hade ingenting av detta funnits i dag: ingen Leif GW Persson, ingen Arne Dahl, ingen Stieg

Larsson, ingen Roslund & Hellström. Så är det bara. Även om Börje Hellström – på tal om det där med att låta hälften vara fiktion och hälften sanning – från början var inne på att deras böcker skulle vara ännu mer debatterande. Men för att inte riskera att åsikter och tyckanden skulle ställa sig i vägen för berättelsen – det är ju trots allt kriminalromaner de skriver - drog Anders Roslund dem tillbaka till ursprungsidén.

Läs hela artikeln i sin helhet i #177

ulf@situationsthlm.se