Hans förra bok Nextopia, en samhällsanalys av vår strävan efter lycka genom konsumtion blev en bästsäljare som gjorde honom till gäst i TV-sofforna. Med sitt långa hår, Dave Grohl-liknande ansikte, basketskor och svartmålade naglar fick Handels därmed en medieälskad metrosexuell arvtagare till läderklädde 90-talsfenoment Jonas Ridderstråle. Nu är Dahlén aktuell med boken Monster (Volante förlag) som handlar om hur han i flera år åkt jorden runt för att träffa några av vår tids mest mytompsunna och onda massmördare. En bok han skrev på engelska (så klart) men som av olika anledningar först släpps översatt till svenska.

Varför skrev du boken?

- Gissa om jag själv har ställt mig den frågan många gånger under arbetets gång? Jag har fortfarande svårt att svara. Det ärligaste svaret är att jag var tvungen. Flera gånger tänkte jag att jag inte kan, inte borde. Därför blev det en sådan lång process. Men i slutändan kände jag att jag måste för jag blev så insyltad, så besatt och för engagerad i det här, måste komma till något avslut, komma fram till något konkret och flytta ut det utanför mitt eget huvud och försöka få lite distans så att jag sen kan lägga det ifrån mig. I slutändan är detta den starkaste förklaringen till varför jag inte gav upp för det var jag nära att göra många gånger. Sen ville jag också gå till botten med det som jag tyckte mig upptäcka, att mord utgör en så stor del av människors vardag, samhällets medierapportering mm, att det är en industri som om vi alla uppmärksammades på det nog kan känna igen men vanligtvis inte tänker på.  Och vad säger det om samhället och oss själva?    

Nu blir du själv en del av den industrin…

Dahlén dröjer lite innan han svarar: - Ja, det var också en sån grej som slog mig någonstans mitt i arbetet med boken när jag insåg att det här kommer att bli en bok. Den kommer att släppas. Den kommer att diskuteras och den kommer att läsas. Det här är ju precis samma sak som jag kritiserar. Jag fascineras för det är ytterligare ett bevis för vilken stark dragningskraft det är i det här och hur lätt det är att produktifiera, att till och med det här blir en tydlig produkt. När jag tänkt på detta har jag kommit fram till att jag faktiskt vill få så många som möjligt att läsa boken. För jag vill få människor att reflektera. Den ska fånga samma människor, dvs oss alla, som läser tidningar, sitter framför TV:n och bioduken och inte kan slita oss ifrån mord. Man ska känna samma sak här, att man inte kan låta bli och vända blad och läsa vidare om de här ganska grafiska beskrivningarna som det ändå är när jag bläddrar igenom boken. Jag var tvungen att skriva på ett sånt här underhållande sätt för att få människor att läsa och någonstans på vägen tycka till.

Varje mördare ges ett eget kapitel med undantag från Charles Manson som får två, tonen i dessa är ganska raljant. Jag antar att det beror på ditt förhållningssätt till dem eller är det för läsarna?

- Det där är svårt. Jag har brottats jättemycket med hur jag ska förhålla mig och hur jag skriver. Men jag tyckte det var viktigt att göra något som skulle engagera så att läsaren skulle läsa vidare. Det kan ju verka märkligt både ifråga om vem jag är och sedan om vad boken i stort handlar om.

Dahlén räknade ut att vi utsetts i snitt för något som har med mord 17 gånger per dag. Jag förstår att siffran inte finns men vad skulle du tippa att pengasiffran ifråga om industrin kring mord omsätter i populärkultur, från din egen bok och dokumentärer till Charles Manson t-shirts och Hollywoodfilmer?

- Det är svårt men det handlar definitivt om flera miljarder. Enorma siffror. Det var det jag kände när jag var i Hollywood, att det genomsyrar alla medier om man på den nivån ska räkna apparaten. De säger själva att det är en grundbult, det är inte ens ett konkurrensmedel som ger oss en fördel utan det är något som skulle ge oss en nackdel om vi var utan.

Du tar upp ekonomiska och sociogenetiska perspektiv men jag tänkte på klassperspektivet. Populärkulturjournalisten Chuck Klosterman har beskrivit white trash som någon som intresserar sig för seriemördare. En kompis påpekade samma sak när han såg min dvdbox om massmördare. Som professor på Handels framstår du som motsatsen till white trash…

- Det vete tusan… Men jag kan i smått förstå att det kanske är ett sk ”guilty pleasure”. Jag tycker nog man kan säga att det är något som vi alla fascineras av men som vi alla kanske inte vill erkänna. Vissa är kanske mer öppna att erkänna sin fascination. Vissa som har aspirationer eller en titel som de tycker är fin, som professor, kanske är mindre benägna att stå för det. Det är främsta skillnaden, jag tror inte att min fascination skiljer sig från någon annans.

Vi har ju en hel del riktigt grymma mord i grekiska antikens dramer: Medea, Oidipus osv.

- Ja, verkligen. Idag ses alla dessa dramer som finkultur och vårt kulturella arv.

Boken är numrerad med romerska siffror, beror det på att temat går tillbaka till antiken?

- Det ska erkännas att det var inte mitt påfund. Det var förlaget som slogs av att i fängelsesystemet använder man ofta sån numrering, typ Cell Block IV.

I inledningens förklaring till boken skriver du att det som fick igång dig att göra boken var alla kärleksbrev som skickades till Tony Olsson och danske massmördaren Peter Lundin.

- Jag har lite svårt att backa tillbaka och säga exakt var det var som triggade igång mig men just Tony Olsson var en sån stark grej som satte sig kvar även om jag haft dessa tankar innan. När det går så långt att han själv skriver ett öppet brev och klagar över att det är för mycket kärleksbrev som skickas till honom blir det så väldigt påtagligt.

Den kvinnliga massmördaren i boken, Dorothea Puente, som drev inackorderingshem för psyksjuka och missbrukare som hon sedan förgiftade, säger att det är skillnad på att vara kvinna. Hon får inte lika mycket kärlekskranka manliga beundrare, mer sådana som vill ha henne som mormor. Det verkar som att ifråga om sexuell attraktion är det skillnad på män och kvinnor?

- Det där är jätteklurigt och jag har brottats med det. Det var därför jag var mån om att också träffa någon kvinnlig mördare för att få det perspektivet. Jag gjorde ett galet experiment då jag testade folk på alla möjliga sätt. Det jag kunde se var att kvinnliga mördare drar ju också manliga beundrare. Ta såna här bisarra saker som hur förlängningen med Peter Lundins fru Marianne får manliga beundrare fastän hon är gift med honom! Det blir liksom ett led till. Så den dragningskraften finns. Men det går inte att komma ifrån det faktum att det är fler män som mördar så sannolikheten att en sån ikon blir en manlig mördare är större. Om där är någon heterosexuell dragningskraft är därför sannlikheten större att det kommer att finnas kvinnliga beundrare. Men jag tror också att på grund av det har vi vant oss vid att mörda är något av ett manligt drag. Jag testade det även i ett experiment och kom fram till att om man la till informationen att personen mördat uppfattades denne som lite manligare. Därför ligger det nog närmare till hands att det kan vara mer ”belönande” för en man att mörda. Då blir han ännu mer macho vilket inte är lika naturligt för en kvinna.

Just i och med att du själv gick igång när du läste om Tony Olssons brev, ser du något samband mellan sex och mord bortsett från att de ibland är förenade? Att mord blir sexigt.

- Det blev intressant när jag i ett av dessa märkliga experiment kollade på skillnaden mellan manliga och kvinnliga mördare och kunde se att för en manlig mördare spelar det inte så stor roll om han är mer eller mindre attraktiv, fysiskt snygg. Men för en kvinnlig mördare är det betydligt större effekt ifall hon är attraktiv och snygg. För det finns något manligt drag i att om du är kvinna och inte alls ser bra ut förknippar man det mer med att det här är en lite manhaftig kvinna som man kanske inte ens ses som en sexuell varelse. Hon är kanske inte ens intresserad eftersom hon är nästan man. Ifråga om kvinnliga mördare ser man hellre Sharon Stone i Basic Instinct framför sig som får kortslutning eller Madonna i filmen Body of Evidence. Mordet blir ytterligare ett kvitto på att den här personen är så hämningslös och frigjord, kan hon göra det här har hon nog inga hämningar i sängen. Jag kan definitivt se att om man plötsligt lägger ihop ett pussel finns kopplingar och man ser massor av såna möjligheter framför sig.

Ta ett band som Rolling Stones, som ofta gjort låtar om mord, t ex Sympathy For The Devil, Midnight Rambler om Bostonstryparen Alberto De Salvo och Too Much Blood om japanske Issei Sagawa. Den senare intervjuad i din bok. Stones sågs som ett betydligt sexigare band än Beatles vars enda sexiga låt kanske är Helter Skelter, och det tack vare att det var en låt Charles Mansons såg sina egna profetior i vilket antagligen förklarar varför ett sexigt, hårt band som Mötley Crűe valde att göra cover på just den låten.

- Ja, verkligen. Jag tror att mycket av det här har att göra med att man går över gränserna, det som är tabu. Som du säger är väl det de här två grejerna, sex är ett tabu som vi faktiskt kan bryta utan att göra någon annan illa. Det här är en signal om att det kan nog finnas mycket att hämta där också.

Du skriver att Peter Lundin gillade KISS, massakern i Columbine skyldes på Marilyn Manson, kristna i USA skyller inte sällan den här typen av mord på populärkultur och särskild då de här aggressiva ”larger than life” rockartisterna. Kan aggressiv musik och våldsamma datorspel påverka till såna här handlingar?

- Det är de frågorna jag också vill att vi ställer oss. Jag känner inte att jag har något svar på det. Faktum är att de populärkulturellt hänger samman kulturellt. De är olika populärkulturella fenomen. Det går också att finna inom idrotten och film så det måste inte nödvändigtvis vara musik eller datorspel. Vi har videoklipp som läggs upp på nätet, hur man ena stunden kan se någon som står och mimar till någon känd artist låt och så har du någon annan som står med pistoler och hotar. Jag tyckte det var ganska skrämmande att vi kan se likheten mellan dom. Jag skulle inte säga att en musikartist uppmanar, uppmuntrar eller inspirerar till de här dåden i sig men däremot den här drömmen om att synas och höras tror jag kan vara något. För man syns ju och hörs när man gör sånt här.

Hur var det att träffa en person som Charles Manson?

- Det skulle vi kunna prata i timar om. Det var faktiskt en av de mest omtumlande upplevelser jag varit med om. Dels på grund av att han är en sådan populärkulturell ikon som vi alla över hela jorden känner till och har associationer till och att han har gjort något som påverkat så många människor, han har ju många gånger lyfts fram i sammanhang som ”finns ondska?” – Ja det finns, där har vi ett bevis på att ondskan kan personifieras. Han har blivit larger than life, en myt. Jag jobbade på att få träffa honom i flera år. Och dels han som person, han var verkligen såååå!, säger Dahlén och sträcker fram sitt ansikte med stirrande ögon bara ett par centimeter framför mitt eget, bokstavligt talat.

Ni satt inte mellan en glasvägg?

- Nej, vi satt tillsammans. Han var som ett svart hål. Han sög verkligen in mig. Han krävde hela min uppmärksamhet och att jag bokstavligt bara skulle andas in hans luft, så nära satt han hela tiden. Efter alla dessa år i rampljuset har han byggt på, perfected och mejslat fram den här personen, auran, som han har. Han är ju helt säker på att han är Jesus Kristus. Och han gör det så fruktansvärt starkt.

Manson säger en smart grej i boken vilket delvis kanske förklarar hans stora beundrarskara som ständigt tillströmmar: ”Om den som samhället burar in framstår som smartare än samhället så blir han Jesus”.   

- Jag vet inte om du sett klippen på youtube men han kan ju bete sig väldigt märkligt och framstå som totalt galen i det han säger samtidigt som han under alla dessa år i samtal blivit så tränad i att kunna vrida och vända på argumenten att det är svårt att värja sig mot. För han har en del väldigt slående resonemang.

Manson har vad vi vet inte mördat själv, i det avseendet är han mer lik vår pastor Helge Fossmo, för han enbart lejde.

Den 32-årige utbyttesstudenten Issei Sagawa vid Sorbonne hade tänkt att doktorera i litteratur men kom inte in i gemenskapen. Han bjöd till fest men bara en gäst kom, 25-åriga holländskan René Hartevelt. Efter att ha diskuterat dadaism åt de middag och kom överens om att hon skulle börja lära honom tyska. Efter några träffar blev Sawa allt mer besatt och den 12 juni 1981 sköt han kvinnan i huvudet för att sedan äta en bit av skinkan.  Franska domstolen slog fast att han led av psykisk sjukdom men någon fängelsevistelse blev det inte efter att franska myndigheterna slarvat och glömt att skicka korrekt dokumentation. En rättsskandal som förstärktes av att mordet blev Sagawas inkomstkälla. Han har medverkat i filmer, föreläst (60 000 kr per framträdande), medverkat i matprogram och skrivit boken Kända kvinnor som jag skulle vilja äta upp. Så hur var det att träffa Issei Sagawa, en kannibal. Kändes han mänsklig?

- Han var så extrem att jag länge var osäker på om han verkligen fanns. Hela hans historia är så fruktansvärt bisarr. Jag började lite fördomsfullt undra att jag har sett många udda häftiga saker komma från Japan, tänk om det här också bara är en sån? Liksom en japansk populärkulturell produkt är han ju en urban legend, så inte förrän jag stod utanför hans dörr och han öppnade och jag såg honom blev jag säker på att han verkligen fanns. När jag var där var det en sådan surrealistisk upplevelse, något jag insett först i efterhand, för både allt det han sa och sättet han sa det på var så långt bortom alla mina referensramar att jag först i efterhand backar tillbaks och tänker ”vad var det egentligen för galna saker han sa?” Det blev så utflippat att jag under mötet slutade reagera. Som när han sa ”jag måste nog mörda någon igen, men den här gången ska jag se till att det är en riktigt yppig kvinna så att det blir en ordentlig gryta.”

Det var som om han skämtade om det, fast han kan ha menat allvar?

- Ja, jag satt mer och garvade med.  Det är först i efterhand jag tänker ”vad var det han sa egentligen?” Han har ett alldeles speciellt sätt att prata för han har gjort det här till sin karriär. Han lever på att tala om det och kallar det för sin ”talk show”. Han frossar i det här. Hela hans hem är uppbyggt kring det, där hänger inramade bilder på vaginor. Jag kan fortfarande undra ifall jag har drömt det här mötet.

Dessa mördare överöses av beundrarbrev och förfrågningar. Fick du betala honom och de andra massmördarna för intervju?

- Ja, han ville ha en summa för att ta emot mig i sitt hem. Charles Manson ville att jag skulle göra saker för honom, dvs köpa en schamantrumma på ebay och skicka till hans ”familj” ute i öknen. Dorothea Puente ville att jag skulle ge ett bidrag till skadeståndsskulden hon har till staten och anhöriga. Det var bidraget som jag med lättast hjärta bidrog till.

Kändes det svårt att ge bidrag till övriga?

- Med Manson var mer grejen att han ville se att jag var värdig att möta honom. Jag denna lilla myra i detta stora universum där han är Jesus Kristus och därför så många människor vill komma nära, var jag verkligen värdig att få del av hans tid? Där handlade det om att visa att jag var beredd att anstränga mig och att jag faktiskt klarar av något sånt här. Manson har haft en så enorm påverkan på vår populärkultur, att det har tagit sådant märkligt uttryck att det faktiskt närmast har skapats en religion runt honom, att jag kände att jag måste gå till botten med det här, göra vad jag verkligen kan för att få gräva i det här. Med Issei handlade det till slut om så små pengar att samtalet skedde mer på hans goda vilja. Det här är hans karriär så han är mån om att markera att detta är hans levebröd ”varför ska jag skänka bort något andra betalar för?” Men jag betalade inte vad han egentligen ville ha.

Hjälpte din professorstitel dig att få intervjuerna?

- Ja, på så sätt att de över huvud taget hörde av sig tillbaka. Jag kommer inte från något stort mediebolag eller är bokförläggare, musikproducent eller såna som annars hör av sig där de märker att här rör det sig tydligt om business. För det är deras ryggmärgsreaktion ”what’s in it for me?” Jag är heller ingen vacker ung kvinna, eller för den delen vacker ung man, vilket också är något som de är vana vid och kan se ett värde vid. Så varför skulle de bry sig? Då hade jag i alla fall någonting som var udda, business professor, och såna finns det inte många av som hör av sig. ”Varför hör han av sig?” Så det väckte deras nyfikenhet. Sedan var det en lång process att få träffa dom för alltjämt skulle de inte få några stora pengar av mig eller genom mig få vackra unga människor. Det handlade mer om att vinna deras förtroende. Det var mycket därför det var en sån lång process, att få dom att verkligen vilja träffa mig. Vi har lärt känna varandra under den processen. 

I bokens andra halva finns statistik från Dahléns egna forskningar kring vår fascination kring mord. Använde du dig av dina egna elever på Handels för att ta fram de här resultaten?

- Nej. Det är ”riktiga” människor höll jag på att säga, he he. Skämt åsido, jag ville vara säker, i och med att jag själv var så inbegripen i ämnet och såg mördare över allt i media osv. Jag hade blivit för besatt för att jag har en sådan läggning att jag har svårt att släppa saker och jag vet att studenterna här ligger inte så långt ifrån mig själv eftersom jag umgås med dom varje dag. Man har ju en uppfattning att är det inte väldigt konstiga människor som dras till detta? Som skickar sina kalsonger och trosor till dessa massmördare. Eller är det någonting mer allmängiltigt? Är det här toppen på ett isberg? Vi alla kanske inte skickar trosor och kalsonger men på något sätt dras vi ju ändå till det här. Alltifrån att vi bara fastnar vid löpsedeln till att vi köper tidningen eller ser dokumentärer till att vi gogglar och ser märkliga, galna stilleben, lyssnar på låtar. Jag ville se hur vanligt det är och fånga in så många människor som möjligt här i Sverige och på många andra ställen i världen för att se om det är så allmängiltigt som jag tror. Det var mitt mål. Jag fick göra sånt som att gå ner på Centralstation och fånga människor i alla åldrar av alla slag. 

Jag minns att på 90-talet fanns en affär på S:t Eriksgatan som sålde konst av seriemördare som Manson och John Wayne Gacy. Men affären blev inte långlivad, kanske inte var något för Sverige?

- Sånt funkar idag betydligt bättre på nätet. Det märkte jag med Peter Lundin när jag var i Danmark och hans självbiografi just kommit ut. Det var slående att de hade hans bok i skylfönstret och i de stora varuhusen var hans bok vid in- och utgång så man såg den direkt i travarna. Men som affärsinnehavaren sa ”vi säljer inte mycket av travarna men längst in i bokhandeln har vi ytterligare några travar och det är från dessa folk tar boken”. Det handlar även här om ”guilty pleasure”. Man är nyfiken och dras till det men vill ändå inte visa för alla människor vad man köper för bok.

Bor Mansons folk kvar på samma gamla ranch som på 60-talet?

- Nej, de har flyttat efter honom till en annan del av Kalifornien och det är minst lika mycket öken där. Det är en liten stad där jag kunde räkna till tre rödljus samt en McDonalds, en Taco Bell och en bensinstation.

Hur var Mansons följeslagare som människor?

- De gav mig en känsla av hur det kan ha sett ut när han började i slutet av 60-talert. Det var mycket new age-inställning, mycket religiöst, kosmiskt inriktat beteende. Det märkliga var att samtidigt som de levde för och jobbade med enligt många kanske världens ondaste människa så var dom enormt kärleksfulla. Jag själv upplevde aldrig flower power och hela den vågen men nu kändes det som att uppleva den. Det var en sån konstrast eftersom de hyste en så enorm kärlek för honom och även mot mig. Det blev jättekonstigt i skallen.

Du skriver i inledningen av boken att innan du påbörjade den trodde du på klyschan att människan föds god men att du numer tror människan föds ond.

- Ja, oj, vad jag har brottats med det där. Det är nästan så att jag ibland känner ”för tusan, varför skulle jag börja gräva i det där”. Det vore skönt att ha en enklare syn på mig själv och människan. Men det är sant, det är mycket det här jag har landat i, från att trott på det som vi så många gånger hört att vi är i grunden goda och måste bara låta det komma ut tror jag nu att det finns mer ondska inom oss alla än vad vi vet om eller vill kännas vid och det kommer ut lättare än vi tror. Jag ville inte att det skulle bli som någon av de där jättetjocka böckerna som ingen orkar läsa och därmed i värsta fall inte gör någonting gott, säger Dalén och pekar på en boktrave som träcker sig från golvet halvägs upp till taket och fortsätter. Jag ville att det skulle bli en bok som man kunde läsa med behållning och drog till sig läsare. Så jag hade flera spår som jag strök, ett av dessa var just det här med att det finns många symptom på hur vi hålls tillbaka av normer och värderingar som begränsar att många av de dumma saker som annars lätt kommer ut gör det. En av de grejer jag tänkte på var det här med nätet hur vi blir helt anonyma, Dahlén knäpper med fingrarna och fortsätter. Där det är så här långt mellan tanke och handling när folk skriver och skickar mobbing och hat.

Under arbetat har Dahlén träffat några av världens mest föraktade massmördare men aldrig känt sig hotad. Men efter att ha varit sommarpratare i radio fick han hot via mail, antagligen från människors som till vardags ses som högst normala. Mail som är vardag för många av oss som skriver.

- Det blev så slående för debatten om näthat kom upp direkt efter sommaren. Det finns många såna tillfällen där jag fick upp ögonen för andra lägen och sammanhang som inbegrep ondska som jag tidigare inte hade tänkt på.

Och så kom då Breivik med sitt hat i handling både på nätet och i verkligheten. Man vet alltså inte vem som går över gränsen från näthat till mord och tar massmord till en ny nivå.

- Det är sant som du säger, det var väl faktiskt så att det var upprinnelsen till att debatten med anonyma kommentarer kom upp? I kölvattnet efter artiklarna om honom. Du har rätt i att den kopplingen är ruggigt stark.

- Händelsen i Norge chockade mig på samma sätt som alla andra i Norge och övriga världen, att något sånt kunde hända. Och det chockade mig att jag blev så chockad för jag trodde att jag som blivit så luttrad skulle kunna förutse något sånt här men jag har fortfarande svårt att smälta det. Jag tyckte jag hade varit med om det mesta, hört allt, sett allt och så kommer det här som drabbar så många människor och ett helt land med invånare från flera länder. Det här går ju utanpå, jag trodde det fanns någon form av gräns. Å andra sidan såg vi ju alla hur industrin drog igång. Varje dag, i så många dagar, var det en följetång där man grävde i precis allting, från vad han ätit till frukost den dagen till vad han gått på för steroider och vilka idoler och förebilder han har haft, favoritsångerska osv. En man som gjort så många illa och berört så många på det mest fruktansvärda sätt, kan det verkligen ge de här effekterna att folk dras till honom? Här kände jag att nu kommer vi nog få se att det finns gränser. Men sen blev jag så chockad igen för jag minns att när jag var i Norge den 25 augusti och nästan på dagen en månad efter massakern läste löpsedlar om att breven hade börjat strömma in. ”Mängder av brev”, löd formuleringen i en av de norska dagstidningarna. Framför allt kom breven från andra håll i världen där avståndet till de anhöriga var längre. Det kom brev från människor som ville vara hans mamma, träffa honom, var intresserade av honom och ville omvända honom och allt vad det var. Jag hade nog tänkt att det här kommer nog också men det kommer att ta tid innan det börjar, så det har bleknat och distansen till det hemska han har gjort blivit större, att det kom så fort kunde jag aldrig föreställa mig. Jag läste senare att det var en kändis i Norge som inte ville gå ut med sitt namn som blivit approcherad av Breivik på krogen kring nyår men tyckt att han varit lite märklig och avpolletterat honom. Han hade då blivit jätteirriterad och reagerat och sagt något i stil med ”du tror du står ovanför mig och att du är så speciell för att du är känd, vänta bara, innan det här året är slut så ska du få se vem som är mest känd, jag kommer att vara tre gånger så känd som du”. Och han blev ju med den uppmärksamhet han fått säkert tio gånger så känd. Det förvånade och skrämde mig att utöver allt det här vi har läst om hans rasistiska och märkliga ideologiska perspektiv fanns det här med kändisskap i bakhuvudet på honom också. ”Jag kommer bli känd, jäklar vad känd jag kommer bli”.

Det går som en tråd genom boken det här med beundran och kändisskap. Ibland så att de påminde om Fredrik Strages bok Fans. Vad kommer behovet hos folk att vara fans av dessa massmördare?

- Det är intressant att du gör kopplingen till Fredrik Strages bok för det var mycket det även jag landade i att om du tar bort det specifika, att den här personen som jag skriver brev till och läser om har mördat någon, är beteendena nästan desamma som om det vore Agneta Fältskog eller Sven-Bertil Taube. På det planet är fanskap någon fundamental grej. Jag tänkte mycket på det ifråga om Marianne, Peter Lundins fru, för hon var inte vad jag förväntat mig. Jag hade förväntat mig att hon skulle vara en kvinna med massor av trasiga förhållanden bakom sig och som på något märkligt sätt tänker att ”det här måste vara den mest trygga relationen jag kan satsa på för jag vet ju redan från början att det aldrig kommer att funka, den risken är minimal”. Men var kom hon ifrån? Hon bodde med sin dotter och sin dotters pappa som hon hängt ihop länge med sen ungdomen i en riktig kärnfamilj i ett litet samhälle. Peter Lundin var någon som hängde sig kvar för att hon såg honom på TV när hon gick i högstadiet och hon och alla kompisar hade snackat om hans mord dagen efter och skrev ett brev. Vi får aldrig svar men jag tänkte att om man drog det så långt det gick, är det en ren tillfällighet att det blev just Peter Lundin? Tänk om det istället varit någon kille som Erik Saade som slagit igenom stort just då i Danmark och som alla hennes kompisar hade snackat om dagen efter? Hade hon då skrivit till honom istället? Är det en tillfällighet att det råkade bli just Peter Lundin bara för att han blev så enormt uppmärksammad? Alla skrev av ren nyfikenhet och så kom kicken när han svarade ”wow, den här kändisen ser mig!” han vet att jag finns, den här kändisen som jag och alla kompisar skrev till”. Och sen bara ökar det på.

Ena huvudpersonen i min senaste bok (Mitt mörka hjärta) berättar i sin sanna historia bland annat om hur han mördar en knarklangare liksom i självförsvar misshandlar en militär på permission hjärndöd. Boken jag släpper i vår (Spelet är spelet) tillsammans med en person i fängelse handlar om mordet på en svensk maffiaboss på Solvalla. Jag kan uppriktigt säga att jag tycker om de här personerna i mina böcker, tror på determinism och ser dom som offer för omständigheter liksom att deras offer själva har gett sig in i leken och därför får den tåla. Deras brott är inte som att stoppa lilla Engla i bagageluckan eller som massmördarna i din bok som inte haft någon rimlig anledning i sitt förfarande. Hur ser du på mord som begrepp? Finns det tillfällen då mord är mer accepterat? Eller är det alltid fel?

Dahlén dröjer länge och säger sedan: - Allvarligt talat är det en sådan svår fråga att jag gav upp när jag ställde mig den. För då hade jag inte kunnat skriva denna bok. Jag skulle behövt att skriva en så mycket tjockare bok eller flera böcker. Just på grund av att det är filosofiska aspekter i det här; moraliskt, etiskt, val och allt det där. Som du själv säger, kan man säga sånt som att vissa har en anledning och andra inte? Vad är definitionen av mord? Det finns ändå en legal definition att du gör det med avsikt, det är den första delen. Gjorde man det med avsikt och var det överlagt? Finns värderingar och graderingar av de avsikterna? Jag kände att det är för svårt att hantera och avhandla så jag höll mig ifrån det. Men nu jobbar jag med experiment som tittar just på såna här frågor. Jag gjorde ju många märkliga experiment med alltifrån hur många man mördar till hur man gör det men ett annat problem är vem mördar man och varför? Och fånga in detta. Allt sånt där påverkar ju hur vi reagerar, det finns inbyggt i oss. Det är mycket dramaturgi också i populärkulturen. Att man kan sitta och heja på och faktiskt vilja att någon ska mörda. Så det är sant och kan ge olika effekt. Men det jag tyckte var spännande och viktigt var att visa att om vi bortser från det, om vi tar bort hela anledningen, så är det ändå så fundamentalt att det är själva dådet i sig som påverkar oss och har en dragningskraft. Men du hör, nu börjar jag veckla in mig och det blir ett jäkla långt svar för jag sitter inte på rätt svar. Det här är svårt.

Du glider i boken in lite på Nietzsche och senare 1800-talets syn på mord förknippat med övermännsikoideal. Jag tänker själv på Dostojevskijs Brott & straff, Raskolnikov som berättigar sitt mord på en pantlånerska ur det här perspektivet liksom han har en trasig kvinna i Sonia som offrar sig för honom och sin familj. Är det här med mord någon form av övermänniskogrej?

- Det är ju inte det och det var viktigt att landa i. Eftersom det är en så vanlig diskussion och dyker upp bland människor i den här kulturen och särskilt bland mördare själva lyfts det fram vilket inte är konstigt, antingen är det ett försvar i efterhand eller så försöker man påvisa att universum ger mig rätt på något plan. Det som var intressant där var att dra förlängningen att vi människor ändå så lätt inbillar oss, och det har även med sånt som sex som du varit inne på, att en person går så långt över alla gränser, sånt vi inte ens kan föreställa oss, och tror ska vara möjligt, så får vi för oss att om den här personen ibland kunde göra det, vad finns det då för andra saker som den här personen säkert kan göra? Det som blir så påtagligt när man läser alla de här myterna om hur man förstorar Mansonfamiljen som ska ta sig in genom låsta dörrar på nätterna och smyga och hur de lyckades, det ska ju inte gå att överrumpla fem personer i ett hus samtidigt. Så hur kan de bli tagna på sängen och slaktade utan att någon märker något? Det måste vara övermänskliga krafter. Samma sak med the night stalker Richard Ramerez som också blev en enorm myt. Samma resonemang börjar föras om Breivik, är han överintelligent? För något sådant här ska ju inte gå att göra. Gick han på tunga steroider? Automatiskt börjar plötsligt såna här tankegångar att dyka upp.

Din förra bok Nextopia handlade om något helt annat än mord. Kommer du vid sidan om den akademiska karriären nu släppa det här ämnet och gå in för något annat?

- Jag har haft jättesvårt att släppa det. Men jag försöker ju att trappa ner. Det är det enda sättet jag kan se på det.  Jag har liksom några ouppnystade trådar som rent forskningsmässigt vore kul att tag i och känns viktigt att dra hela vägen för att se vad det mynnar ut i. Men i övrigt försöker jag lägga av och har nu börjat på en ny bok som ett sätt att för mig gå vidare. Boken är dessutom en skönlitterär roman men det finns rester av det här i den, det måste jag erkänna. När jag sitter med den har jag svårt att släppa de funderingar som kommer med det här, det existentiella med gott och ont och allt vad det innebär.

Micael Dahlén är rankad nummer 10 i världen inom sitt område konsument beteende som handlar om social psykologi, hur människor beter sig och fungerar kopplat till ekonomi, alltifrån till hur vi handlar livsmedel till temat för hans för bok Nextopia, lycka. Hur blir vi lyckliga? Och hur påverkar det att vi faktiskt inte nöjer oss med det vi har, att vi skiljer oss mer än någonsin. Vill du inte bli nummer 1 i världen inom det här området?

- Problemet är att skulle jag vilja bli nummer 1 skulle jag bli tvungen att försaka allt annat i tillvaron och bara gå in för den här med forskningen. Jag skulle aldrig kunna göra en sån grej som Monster och jag skulle inte kunna släppa såna här saker. Jag har svårt att sitta inlåst här på Handels varje dag, hela dagarna, och bara skriva forskningsartiklar för det är vad som skulle krävas.

Text: Cyril Hellman
Foto: Tania Marti