- Vinyl är en helt annan grej än cd. Känslan av att få plattan och hålla den i sin hand. Ta ut den ut konvolutet. Bara att sätta på skivan… Ljudet är annorlunda Det finns mycket jag skulle kunna tala om ifråga om detta. Men kanske är det bara en generationsgrej hur man tillgodogör sig musik. Så har vi hela dj-snobberiet. Jag pratade nyligen med en snubbe som letar obskyra grejer och vill ha det på vinyl för att det låter bättre trots att det bara handlar om underhållning. Jag menar, dansgolvet skiter i om det är en mp3 eller platta. Det finns någonting helt annat bakom en vinylskiva eftersom folk idag kan ladda ner allt gratis. 

Han släpper alltid sina egna skivor på både vinyl och cd. Förra skivan Dungen 4 framstod med sina pianomattor inspirerad av sampling och ibland hiphop. Nya känns mer som återgång till andra genombrottsplattan Ta det lugnt.

- Jag inspireras av så mycket olika musik men lyssnar väldigt mycket på hiphop. När det är dags att göra ”Dungen-musik” hamnar man i en egen sorts värld.  En ljudvärld med alla ingredienser som också dom jag spelar tillsammans med bidrar till med sina individuella instrument, som Reine Fiskes gitarrer och Johan Holmegards trummor.

Även hyllade sångerskan Anna Järvinen är del av denna värld och gästar låten ”Brallor”.

- Både Reine och jag har arbetat mycket med Anna. Hennes förra skiva är det enda producentjobb som jag har gjort. Så nu tog vi med en låt med där vi sjunger tillsammans.

Dungen har gjort succé i USA och har bland annat prytt omslaget på bästa och kreddigaste livsstilsmagasinet Fader. Varför sjunger du fortfarande på svenska?

- Det finns ingen agenda att sprida svenskan i världen. Det handlar om att jag sjöng på svenska från början. Hela USA-grejen var så klart oväntad. Men där har det fått sådant gensvar och jag har mött människor som säger ”det spelar ingen roll”. De ser det snarare som ett plus att jag gör den här grejen på svenska. Det är stort att människor i USA kunnat ta upp det men jag känner inget tvång att sjunga på svenska. Det är bara mitt uttryck.

 Är texten viktig när du skriver låtar? 

- Absolut. Jag skriver om saker som är viktiga för mig. Jag vet att många tar in det utan att förstå vad låtarna handlar om. Det finns även svenskar som gör och när jag berättar vad låten handlar om säger de ”näe, är det sant? för mig handlade låten om något annat”. Även om man förstår språket kan det betyda olika saker.

I och med att det är sådant fokus på musiken, ser du en risk att texterna hamnar i skymundan?

- Jo, men det gör inget. Jag lyssnar ju själv på så mycket musik med språk som jag inte förstår. Sådant på alla sorters språk som finns här där vi sitter på multikulti. Det blir en sorts helhetskänsla. Orden tillsammans med melodierna skapar en stämning som i sin tur blir ett visst ljud. Att man inte förstår vad jag menade från början med själva texten exkluderar inte lyssnarna. Jag sjunger låtarna för att jag vet vad dom handlar om men det är viktigt för mig att folk kan skapa sig sin egen tolkning av låtarna.

Vad står nya skivtiteln Skit i allt för? Är det ditt credo?

- För mig är det en rolig sägning. En person som skiter i allt kan vara någon som slutar bry sig om alla förutfattade meningar och normer och lever ut. En människa som bjuder på sig själv. Det finns hämningar, bekymmer och issues inom oss alla. Man ska släppa sånt och gå vidare.

Du kallas multiinstrumentalist. Vilket är ditt huvudinstrument?

- Multiinstrumentalist låter pretentiöst. Jag är definitivt ingen musiker i det epitetet att jag är virtuos på något specifikt instrument. Jag har haft stor kärlek och intresse för musik, att själv kunna få till världar och stämningar. När jag har suttit och spelat in musik själv har jag blivit tvungen att lära mig alla de här instrumenten. Jag har haft dåligt tålamod och tänkt ”hur svårt kan det vara att lägga på de här trummorna”.  Samtidigt har jag en drift av att ta mig tid till att lära mig ett instrument. Men det är omöjligt att hålla uppe standarden. Till exempel spelar jag knappt trummor längre. Dungens låtar är vanligt poprock-trams så de här låtarna gör jag på piano och gitarr.

När man hör ordet ”Dungen” tänker man på dig som person. Samtidigt ska dina medmusiker ha blivit fullvärdiga medlemmar med denna platta. Är Dungen du eller ett band?

- Visst låter det flummigt och löjligt. Nu har det här pågått i tio år men från början var det jag. Nog var det lite andra människor inblandade även då. Jag ska kort dra historien för dig. Vi var tre personer som gjorde låtar och demokassetter och spelade på varandras låtar. På kassetterna skrev vi alltid Dungen på grund av att vi hängde på ett ställe som hette Dungen. Jag fick ge ut en skiva och fortsatte att kalla musiken för Dungen. Visst tog jag in folk som spelade men då var det mer min egen grej. Det är fortfarande mina låtar och arr. Jag proddar och mixar. Men vi är definitivt en grupp, särskilt efter alla turnéer och spelningar då musiken tar ett helt nytt steg.

Live låter ni lite som gamla powertrios, typ Jimi Hendrix Experience.

- Kanske, ha, ha. Live är vi alla skyldiga till hur det låter. När det spelas in har jag en klar vision hur det ska låta. När vi gör liveversioner av låtarna är det öppet. Då är det ”skit i allt!”

Är det rockmusiken från brytpunkten 60/70-tal som är influenserna?

- Det där har luckrats upp. Kanske var det så när jag började göra Dungen-musik i slutet på 90-talet. Jag var 17 år och hade via hiphop och sampling upptäckt bra svensk musik som Bo Hansson och Fläsket Brinner. Det finns en stämning kring den världen och eran där även Jimi Hendrix ingick som då satte prägel på mitt eget musikskrivande. Efteråt har alla i bandet lyssnat på så otroligt mycket annan musik. Fiske är en skivsamlare inom många genres men har också hjärta för denna era. Johan är en jazzkatt och Mattias Gustafsson har sina egna musikprojekt. När vi träffas låter musiken så här. Det är inget medvetet utan grundar sig i fin musik vi alla har hört. När folk vid förra skivan pratade om att vi jobbade som hiphopartister förstod jag inte sambandet samtidigt som allt som kommer in kommer ut.

Vilken sorts hiphop har du lyssnat på?

- Framför allt scratch. Vid sidan om övar jag mycket scratch. Där finns ett ljud som jag är mer intresserad av än själva rappen. Jag gillar den där skivspelarbetonade scratchen från 80/90-talssvängen som jag växte upp med. Det är den musiken jag alltid kommer tillbaka till och igår fick bära upp för fem trappor, he, he.

Hur kom du i kontakt med den psykedeliska rocken?

- Mina föräldrar är folkmusiker. Min far är riksspelman och spelar fiol (Lars-Olov Ejstes), morsan är kyrkomusiker. När jag var liten hade pappa kurser hemma där tio pers satt i ring. Eftersom man sprang där och lyssnade är väl det första musikupplevelsen. Morsan var kyrkomusiker i ett invandrartätt område utanför Skövde. Det var inte bara psalmer utan körmusik som blandades upp med gitarr och stämsång. Brorsan och jag fick varsin freestyle och vi lyssnade mycket på musik. Vi fick inte röra våra föräldrars skivor men man började kolla där. Skivsamlingen var i princip bara körgrejer, folkmusik och klassiskt. Men det fanns en liten bunt med 60-talsmusik, Beatles och Hendrix. Det gick man loss på. När jag var åtta gav morsan mig The Experience avspelad på band. När jag hörde ”Third Stone From The Sun” blev jag nästan skraj. Vi bodde på landet, det fanns bara två tevekanaler men brorsan fick fram P3 på radion. Då fick vi höra Soul Corner med Mats Nileskär presentera hiphop. När jag var elva år köpte jag Public Enemy, det blev min tonårsmusik. Det finns låtar och världar och ljudbilder här och där som satte sin prägel. Jag tycker det finns likheter mellan Mitch Mitchells trummor och hiphopbeats och Bo Hansson. Det är ett mishmash.

Vilket var det första instrument du lärde dig?

- Piano. Om jag inte har förträngt att vi givetvis skulle spela fiol. Det började brorsan och jag tidigt med. Men morsan hade en flygel och på den plinkade jag. Piano är väl det instrument jag känner att jag kan uttrycka mig bäst med.

Men det är inte mycket piano på skivorna…

- Nej, kanske inte. Den senaste tiden har jag gått tillbaka till Ta det lugnt  när jag var väldigt inne på luften som fanns hos powertrios. På den skivan finns mycket annat så det kanske inte hörs. Det handlar om hur man arrangerar om en låt på piano med ackord. Vad är det som är viktigt här i Reines gitarrer? Det kanske bara ska vara en gitarr, bas och trummor. Man plockar bort allt oväsentligt i tonbilden. Ett instrument spelar melodin, basen gör bastonerna och man får harmoniken utan att behöva ha med ett piano. Förra skivan 4 är pianobaserad och då hade jag en annan agenda. Nu borde jag prata om nya skivan men det är svårt att ha perspektiv på skillnaden mellan förra och senaste när den är så ny.

Har ni gjort några samarbeten med amerikanska artister?

- Vi har gjort konserter tillsammans med Fleet Foxes utanför USA men genom åren också gjort förbandsturnéer i USA med The Shins och Wolfmother.

Här näst ska Dungen ut och turnera i Nordamerika och England. De spelar på klubbar i samma storlek som Debaser Slussen (2-300 pers). När han slog igenom med Ta det lugnt spelade de i USA på klubbar på runt 800 pers. Bland annat sålde de ut Bowery Ballroom i New York två kvällar i rad.

- Fantastiskt. Jag blev så förvånad att dom där borta tog upp musiken. Man kan aldrig förvänta sig att nu när en ny skiva kommer finns det fortfarande folk som vill lyssna. För där finns alltid detta med ”hippt”. De som går på hajpen drar snart vidare. Men när det förra hösten fortfarande dök upp folk insåg jag att vi ändå har trogna lyssnare i USA.

Text och foto: Cyril Hellman
cyril@situationsthlm.se

Läs Gustav Ejstes tala om arabisk musik i Situation Sthlm 157