För Situation Sthlm-försäljaren Åke Carlsson var Sergels torg en plats som både var positiv och en katastrof. Men det är hans plats, för det var här allt började. Han var tonåring och torget var en utgrävd grop.
Jag var fjorton år när jag började hänga i stan. Här låg ungdomsgården och vi drog runt i kvarteren. Sergels torg var kärnan, även när det bara var en grop. Jag jobbade ett tag med att köra runt tidningar för Aftonbladet, som låg här i närheten. När man slutade klockan ett gick man hit. Varje dag här var positiv på sitt sätt, varje dag var också en katastrof. Jag tog min ”jungfrusil” och upptäckte amfetaminet. Det var som att hitta hem, som att hela världen öppnade sig för mig helt plötsligt. Jag har ADHD, vet du. Att tala om för en fjortonårig grabb att ge fan i det där, när det kändes hur rätt som helst, det gick ju inte.
När Kulturhuset öppnade på 70-talet gick man dit, lånade skivor och lyssnade på musik. I en skivaffär började jag lära mig spela gitarr. En polare till mig kände bandet Change, så jag såg musiken på nära håll också. Deras trappuppgång var fylld av tjejer, Change va grejer alltså. Jag åkte dit på sex, drugs and rock’n’roll, hela hippierörelsen. Det är larvigt egentligen att torska på en myt. Hippies var ju mer USA, vi kallade oss istället för ”Speedfreaks”.
Mina polare skrek vid Sergels torg att det var toppen på ett kapitalistiskt system. Jag skrek ”anarki” och ”människan fri” och samtidigt var jag värsta kapitalisten. Jag hade en fin sportbil utanför stan som jag körde i hemlighet. Hade köpt den för pengar jag fått genom att sälja narkotika. Jag och min brorsa smugglade själva, jag fick sådan ångest av det där.
Nu är jag ren och jag och min tjej har precis skrivit på ett andra handskontrakt. Äntligen får vi chansen.
Ibland går jag förbi här. Känner igen mig i ungdomarna som hänger här i dag, jag kommer aldrig att växa ifrån det där. Jag har fått mer kunskap och erfarenhet, men äldre än femton år blir jag nog aldrig.
Jag var fjorton år när jag började hänga i stan. Här låg ungdomsgården och vi drog runt i kvarteren. Sergels torg var kärnan, även när det bara var en grop. Jag jobbade ett tag med att köra runt tidningar för Aftonbladet, som låg här i närheten. När man slutade klockan ett gick man hit. Varje dag här var positiv på sitt sätt, varje dag var också en katastrof. Jag tog min ”jungfrusil” och upptäckte amfetaminet.
Det var som att hitta hem, som att hela världen öppnade sig för mig helt plötsligt. Jag har ADHD, vet du. Att tala om för en fjortonårig grabb att ge fan i det där, när det kändes hur rätt som helst, det gick ju inte. När Kulturhuset öppnade på 70-talet gick man dit, lånade skivor och lyssnade på musik. I en skivaffär började jag lära mig spela gitarr. En polare till mig kände bandet Change, så jag såg musiken på nära håll också. Deras trappuppgång var fylld av tjejer, Change va grejer alltså. Jag åkte dit på sex, drugs and rock’n’roll, hela hippierörelsen. Det är larvigt egentligen att torska på en myt. Hippies var ju mer USA, vi kallade oss istället för ”Speedfreaks”. Mina polare skrek vid Sergels torg att det var toppen på ett kapitalistiskt system. Jag skrek ”anarki” och ”människan fri” och samtidigt var jag värsta kapitalisten. Jag hade en fin sportbil utanför stan som jag körde i hemlighet. Hade köpt den för pengar jag fått genom att sälja narkotika. Jag och min brorsa smugglade själva, jag fick sådan ångest av det där. Nu är jag ren och jag och min tjej har precis skrivit på ett andra handskontrakt. Äntligen får vi chansen.Ibland går jag förbi här.
Känner igen mig i ungdomarna som hänger här i dag, jag kommer aldrig att växa ifrån det där. Jag har fått mer kunskap och erfarenhet, men äldre än femton år blir jag nog aldrig.
Berättat för: Maria Hagström
Foto: Martina Holmberg