En livlina. Mitt levebröd. En andra morsa. Det är tre svar från den största undersökning om Situation Sthlm som gjorts med tidningsförsäljarna.
Här får ni här försäljarnas Situation Sthlm.
Klockan visar 13.40. Det är fredagseftermiddag i Situation Sthlms café. Päivi Fridlund brer en smörgås. Hushållsosten är svårskivad, den bara smular sig. Men med en ändå helt okej macka slår hon sig ner bredvid sin man Tomas Fridlund som häller upp en kopp kaffe. Han är där för att träffa lite kompisar.
Kaffebryggaren på diskbänken står på från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen. Tio kannor blir det varje dag. Minst.
Vid bordet sitter också Kurt Olsson. Ja, så heter han förstås inte på riktigt. Men det är det han vill bli kallad i tidningen, precis som han säger att Aftonbladet gjorde en gång när de skrev om honom. Under skärmen på sin sjömansmössa och ovanför kanten på sina glasögon betraktar han vad som händer i fiket. Han ser Marina Hållén som sitter vid en dator och försöka förstå hur bloggverktyget fungerar, lite less på tekniken. I telefonhörnan pratar en försäljare och i Situation Sthlms fasta telefon och en annan köper tidningar genom luckan till distributionen. Vid bordet längst in i caféet sitter Camilo Pardo, som jobbar i Situation Sthlms sociala verksamhet, och pratar med en man - vi kan kalla honom Olle. Han har inte sålt tidningen på flera månader.
- Men nu är jag back in business, berättar han.
Olle pratar med Camilo om socialtjänsten. Det tar emot att gå dit. I ett halvår har han tänkt söka hjälp hos Enheten för hemlösa, men tidigare erfarenheter av soc står i vägen som svårrivna murar.
Camilo hämtar en kalender och bläddrar fram vecka 38.
- Kan du klockan tio på tisdag? Då träffas vi här och så går vi till enheten tillsammans, säger han.
Olle är tacksam att han får sällskap. Det känns bättre då, att slippa möta soc ensam.
Var tredje försäljarna kommer till Situation Sthlm just för att prata med personalen och få hjälp, det visar faktiskt en undersökning som gjorts bland tidningsförsäljarna. Den berättar också att alla som fyllt i enkäten, 56 stycken, kommer till Situation Sthlm för att köpa tidningar, mer än hälften för att också tillbringa lite tid i caféet och några för att använda datorer, få rådgivning av juridikstudenterna som kommer dit då och då. Eller för att skriva.
Marina tar en paus från bloggandet och frågar om någon har cigaretter. ”Kurt Olsson” håller hårt i sitt paket och muttrar att cigaretter kan de andra skaffa själva. Han har bjudit tillräckligt.
Tillsammans med några andra rökare försvinner Marina ut i den lite höstkyliga luften. Men solen som lyser upp hennes orange hår värmer så pass att hennes fleecetröja är på gränsen för varm. Marina går över gatan och sätter sig på en liten stenmur.
Hon började sälja tidningen för ”ett gäng år sedan” för att ha något att göra och för att få in pengar. Det var kompisarna Janne och Danne som berättade om tidningen. De bodde alla på samma ställe – i några baracker i Hagaparken.
- Jag hade ingen aning om tidningen, hade ingen aning om någonting, säger Marina och tar ett bloss på cigaretten.
En tid senare tog hennes vän, numera pojkvän, med henne till Situation Sthlm. Första dagen som försäljare var ingen trevlig upplevelse. Hon stod vid korsningen Götgatan Folkungagatan när en man kom fram till henne, öppnade sin plånbok, bläddrade bland sedlarna och granskade Marina uppifrån och ner.
- Jag blev så äcklad. Bara för att jag var hemlös var jag inte till salu. Jag tänkte att jag skiter i det här, säger Marina.
Hon gav upp tanken på att sälja men ett och ett halvt år senare ändrade hon sig. Samtidigt började hon skriva i tidningen. Kanske har ni läst hennes dikter någon gång?
- Jag har fått bra respons, säger Marina. Det är roligt och uppmuntrande. Att skriva i tidningen har betytt jättemycket, det har stärkt självkänslan.
Vad skulle du göra om du inte sålde Situation Sthlm?
- Ligga i en säng och aldrig gå upp. Att sälja tidningar har hjälpt mig mot depression – mycket mer än antidepressiva har gjort, säger hon.
Marina går in igen och sätter sig vid datorn. Hon stänger snart ner, har svårt att koncentrera sig idag, för mycket folk såhär en fredagseftermiddag.
”Kurt Olsson” dricker upp det sista kaffet i den beiga koppen.
- Det är terapi för mig att sälja tidningen, säger han. Jag har något att göra, det är den enda kontakten jag får med människor.
Och att tidningen betyder mycket för många försäljare visar undersökningen. För så här säger Situation Sthlms ombud på gatan:
”Det betyder allt”
”Sysselsättning, inkomst, rutiner”
”Blivit mer social, mindre drogande, mår bättre”
”Gemenskap och slippa vara kriminell”
”Jag skulle inte vara där jag är i dag, kommit så långt om ni inte fanns! – VIVA Situation Sthlm”
”Möjlighet att tjäna egna pengar, jag känner att jag är med i samhället fast på mina egna villkor – värdighet och stärkt självförtroende”
”Det känns bra att vara i ett sällskap som inte bara tycker synd om sig själva – vi gör ju ngt”
”Utan er – ojojoj. Katastrof, burksamling och tiggeri”
”Bara positiva saker – de som startade tidningen borde få nobelpris”
Och för att ytterligare förbättra Situation Sthlm förslår somliga försäljare att det ska finnas möjlighet att ta en dusch, att tidningen ska komma ut varje månad – även på sommaren, att det vore bra med kläd- och förvaringsskåp, senare öppettider och mer politiskt agerande.
I caféet har det nu blivit tyst och stilla. Alla utom Stefan Jonsson har gått. Han surfar vidare på dator och läser om partikelfysik.
- Låter det skitjobbigt, undrar han. Det är det också, men det är därför det är roligt. Jag är intresserad av kosmologi, matte och fysik. Jag är nyfiken. Om jag till exempel lyssnar på radio vill jag veta hur ljudet kommer ut. Läser jag vill jag veta hur pappret gjordes.
Han sitter ofta på biblioteket och kollar in det som intresserar honom, han är för rastlös för att enbart sälja tidningen hela dagarna.
Precis som de flesta blev han tipsad av en kompis om Situation Sthlm. I början tyckte han att det var skitjobbigt, han kände sig som en tiggare. Han stod i Farsta tillsammans med sin kompis som var tvungen att puffa fram honom så att han skulle våga.
- Men så fort någon hade köpt av mig var det lite roligare, säger han. Nu betyder tidningen otroligt mycket. Jag gör ett ärligt handtag. Det är bättre att sälja en Situation Sthlm än att gå in i affären och stjäla. Och det är många som gillar tidningen, så det är inte välgörenhet, det är ett jobb.
I distributionen sitter Ingmari Olofsson från sociala verksamheten. På bordet finns resultaten från undersökningen, med staplar, statistik och kommentarer från försäljarna. Hon har redan sett det och läst hur försäljarna tycker att de blir bemött av personalen. Nästan enbart positiv;
”Mycket bra”
”Om jag är reko mot dem är de reko mot mig”
”Alltid respektfullt och hjälpande, som en surrogatfamilj”
”Jag älskar personalen”
Där fanns också några svar som;
”Ibland konstigt”
”Si och så”
”Olika, kanske beroende på hur jag mår”
- Det är bra att vi gör en sådan här enkät, säger Ingmari. Då tänker man till, bland annat om hur man beter sig. Det visar hur viktigt det är. Man blir påmind om varför man är här.
Caféet börjar fyllas igen. Dagens sista tidningar ska köpas. Sista ärendet göras. En till kaffe drickas innan dörren går igen klockan 16. Fredag 11 september är slut. I alla fall på Situation Sthlm.
Maria Hagström maria@situationsthlm.se
Enkätresultat
56 försäljare har fyllt i enkäten
Hälften har sålt tidningen i mer än fem år.
Tre av fyra blev tipsad om Situation Sthlm av en kompis/annan försäljare.
Samtliga kommer till Situation Sthlm för att köpa tidningen, hälften för att vara i caféet och var tredje för att prata med personal/få hjälp
Främsta skälet att sälja Situation Sthlm är att tjäna pengar (36 st), ha något vettigt att göra (16 st), träffa människor/socialt (16 st), istället för kriminalitet/annat (4 st), hålla sig nykter (4 st)
85 procent tycker att Situation Sthlm fyller någon annan funktion än att tjäna pengar; träffa människor (40 st), gemenskap (16 st), caféet (11 st), rutiner (3 st)
Om Situation Sthlms övriga verksamhet inte skulle finnas (café, datorer, rådgivning mm) skulle hälften av försäljarna vara ”ingenstans”, ”vet ej” eller ”driva omkring/utslagen/gatan”. 14 procent på en annan verksamhet. Nio stycken svarade inte.