När Markus Krunegård släppte sitt första soloalbum Markusevangeliet fjol var det många som förvånades över att det blev det årets största skivsuccé. Krunegård hade tidigare framfört smal musik med indiepopbandet Lakso och punkbandet Hets. Här var en skiva som förvisso var märkligt uppbyggd i sin avsaknad av refränger och udda texter men med radiovänliga hooks som satte sig. Låten ”Jag är en vampyr” blev en megahit. Redan ett år senare följer nu Krunegård upp succén med att släppa två album samtidigt Lev som en gris, dö som en hund och Prinsen av Peking.
Skivorna låter 80-tal samtidigt som det är två olika sound.
- Kul att höra för du är den första utomstående som hört skivorna. Det är medvetet. Jag började spela in massor av låtar som jag blev nöjd med. Det mesta blev bra och då kändes det naturligt att göra två skivor. Halvvägs in i inspelningarna gjorde jag en uppdelning mellan de låtar jag tyckte hörde ihop. Då blev resultatet att Prinsen av Peking är lite mer fräsch, tydlig och lyxigare medan Lev som en gris… är mer min tolkning av brittisk pop, den är suggestiv och dansig.
Lev som en gris… är mer skramlig postpunk medan Prinsen av Peking är mer radiopop.
- Det kan stämma men jag har inte intellektualiserat kring det. Mer gått på känn vilka låtar som hör ihop. Lev som en gris… är rätt rockig. Den låter säkert som uppdaterat 80-tal. Det passade bra att ha med Mauro (Scocco), att gå till källan istället för att försöka komma på hur dom gjorde.
Låten ”Isande diskant” med synthbas låter Ratata.
- Mauro har inte haft med den att göra utan har bara producerat två låtar, ”Livet var ett disco” och ”Dålig på vardag”. Isande diskant har jag producerat själv och är väldigt nöjd med. Det är härligt med trumpetsynthar.
Är Mauro Scocco en influens eller gammal idol?
- Influens snarare än idol. Dels för att han alltid har funnits i och med sina stora låtar som levt kvar. Han har varit som en kuliss i ens liv. Men i ärlighetens namn hade jag före samarbetet bara lyssnat på hitsen, låtarna man fått till sig. De låtarna har jag å andra sidan alltid gillat. Med första soloskivan drog jag lite åt de trakterna han har jobbat i. Därför kändes det som en självklar idé att fråga honom om han ville vara med. Underbart att han svarade ”ja”. Han var generös med idéer och infall.
Laakso som Krunegård inledde sin karriär med gjorde duetten ”Helsinki vs Milano” tillsammans med Peter Jöback som Scocco skrivit låtar till. Jag tänkte att du kom in på Scocco genom Jöback eller kom in på Jöback genom Scocco…
- Nej, he, he. Det är snarare ett bevis på att musiksverige är väldigt litet.
När Krunegård släppte sin första soloskiva ifjol framstod det först som ett sidoprojekt från Laakso men efter den stora framgång han uppnådde framstår han idag som en soloartist.
- Jag ser det egentligen inte som att jag gått solo eller gjort någon form av val. Laakso finns ju kvar. Om vi sen gör något är beroende på om alla är peppade eller inte och har tid. Men det är klart att jag inte hade förutsett det som har varit. Samtidigt har jag hållit på med musik så länge att jag inte var oförberedd. Det var en bra skiva och därför tycker jag det är kul att den gick hem. Jag hade turnerat mycket med Laakso och vi var sugna på att ta en paus. Soloprojektet blev en naturlig följd av det.
- Jag hade kommit fram till att om jag ska göra något på egen hand ska det vara på svenska. Det finns ingen poäng i att göra det på annat sätt när man spelar i ett band som man är nöjd med och som till största del sjunger på engelska. Jag har alltid tillhört någon form av kollektiv och det är skönt att kunna luta sig mot varandra. Men det var utvecklande att ta besluten själv och stå för det på ett helt annat sätt. I början var det också läskigt eftersom man inte fick bekräftelse av andra.
Med Laakso sjöng han även på finska.
- I början gjorde Laakso alla låtar på finska och engelska. Vi släppte senare en helt finskspråkig skiva i Finland. Det var kul. Av allt jag gjort är jag textmässigt mest stolt över den skivan för det var svårt att få ihop. Finska är mitt modersmål med allt vad det innebär, då framför allt att man har krav på sig själv att kunna det perfekt. Men eftersom jag inte bor i Finland och bara pratar vardagssaker med mamma är min finska ganska fattig. Men här jobbade jag kontinuerligt med en finsk teater under ett halvår och fick tillbaks språket.
Hur gick den finska skivan Mämmilärock?
- Den blev lite omskriven. I Finland finns två stora musiktidningar, den ena hatade den och den andra såg den som det bästa som hade hänt. Perfekt. Många undrade om vi skämtade och det är väl en naturlig reaktion. Ska man generalisera tror folk i Finland att man vill en illa, det där kan man själv ha ett stänk av. Finland har kanske kollektiv dålig självkänsla precis som Danmark verkar ha. De tyckte att det var konstigt att det kom några från Sverige som skulle skriva dom på näsan. Det var kul och speciellt att komma till Finland och sjunga på finska, särskilt när de andra tre medlemmarna i bandet inte ens förstår finska.
Berätta om ditt arbete med teatern från Västerås.
- Jag skrev teatermusik och satt med på scenen och framförde den. Den var en finskspråkig pjäs som turnerade i Sörmland. En ganska språklös pjäs som på svenska heter ”Du är här” framförd för skolklasser. Ett roligt projekt.
Texterna på nya skivan, särskilt då första singeln ”Livet var ett disco” med strofer som ”kickarna var är dom nu”, ”hjärnan behöver mer för att ha kul” och ”Norrköping är drogavvänjning”, ger associationer till missbruk.
- Nej, jag knarkar inte eller sådär. Men alltting kan bli en drog. Det är lättare att få kickar av saker man inte upplevt tidigare. Till exempel gå i gång på ny musik är svårare när man jobbar med musik och blir lite avtrubbad.
- Nu har jag bott i Stockholm i sju år. Det är klart att man gått ut på samma ställe några gånger och ser sina fotspår överallt. Stockholm är inte längre jungfrulig mark. Men nykterhet är en kick i sig. ”Livet var ett disco” handlar mer om att man hamnar på platser man inte hade tänkt sig. Plötsligt sitter man här i ett Metallicarum och gör en intervju. Krunegård nickar mot väggens kortsida med en muralmålning föreställandes Metallica.
Vissa formuleringar från första plattan återkommer på dina nya låtar. Platser som Holland, Amsterdam och att ”vakna mitt i natten”.
- De fraserna handlar inte om karaktär utan att jag aldrig haft ett 9-5 jobb. Är man ute och turnerar lever man ett ansvarslöst liv. Livet blir därför i perioder ansvarslöst. Det är inget jag lider utav utan det är bara roligt. Samtidigt börjar jag uppskatta att vila, nu ska jag ut i Skärgården i några dagar. Jag kanske håller på att bli gubbe, he, he.
Var kommer skivtitlarna ifrån?
- Jag måste tacka min kompis Luciano Leiva, en duktig dj och producent, för den ena. En gång när vi var ute sa han ”man lever som en gris och dör som en hund”. Fint sagt. Det är en titel som känns någonstans i gränslandet mellan uppgivenhet och nystart. Prinsen av Peking är en lysande titel, slagkraftig och snygg. Jag har en kompis som jag kallar för ”kejsaren av Kisa” och hon kallar mig ”prinsen av Peking”.
Vilken är din favoritlåt på respektive album?
- Det där är beroende på dagsform. Jag måste säga att jag tycker att jag fått ihop två bra skivor. Halvvägs i processen var jag rädd för att allt inte skulle hålla. Det var min enda rädsla. Fast jag tog bort några låtar. Jag tycker att Prinsen av Pekings ”Natt efter natt” är jättebra och på Lev som gris… är ”Munspelsmannen” favorit just nu.
På skivan använder sig Krunegård knappt av några musiker förutom han själv.
- Jag spelar allt utom trummor, sen är Mauro med och spelar på de låtar han har varit med och gjort. Några polare gör några småsaker men det mesta spelar och producerar jag själv. Det har varit ett stort jobb har jag insett i efterhand. När jag mastrat satte jag mig i en fåtölj och kunde knappt resa mig. Det kändes som om jag var 40 kilo tyngre och 20 år äldre. Jag var slut. De flesta som har gjort något liknande som att släppa två skivor samtidigt har varit ett band. Då kan man dokumentera många ljud samtidigt. Ibland har jag känt ”ok, nu är det dags att spela bas på låt nummer 26”. Jag har ändå lyckats behålla en lekfullhet och spelglädje. Spelglädje kan vara farlig, fruktig mat man måste akta sig för men det här har varit roligt. Det har varit en lång process. Jag började inspelningarna i januari och spelade in sista låten i augusti.
Blir det turné?
- Ja. Men först ska jag tillåta mig själv att vara ledig och låta plattorna jäsa. Det blir turné i vår.
Krunegårds mamma kommer från finska Tornedalen men själv är han uppväxt i Norrköping. När började du spela musik?
- Som liten spelade jag piano för en finsk kantor. Jag ville spela boogierock och kantorn ”Fűr Elise” men vi enades om ”Baby Elephant Walk” (Henry Mancini). Krunegård börjar nynna låten. Piano är det enda jag har tränat. Piano är kul. Jag borde köpa ett piano men det är jobbigt med grannar, det är svårt att ge sig hän när man vet att de blir störda även om de inte kan säga till. Gitarr har jag lärt mig själv. I tonåren bildade jag och kompisar bandet Fidel och spelade på typ första maj i Norrköping. Vi var en rolig skara. I småstäder får man vara glad om man hittar några som vill spela musik. Kruxet med att ha samma musiksmak går inte ens att kräva om man bor i en småstad. Vi var en härlig blandning, trummisen älskade Toto, basisten älskade Misfits, gitarristen gillade Chemical Brothers, en sångerska som älskade Weezer och jag minns inte ens vad jag lyssnade på. Det lät därefter…
När han pluggade i Uppsala bildade han Laakso tillsammans med några andra studenter som liksom han älskade musik men pluggade för att de inte hittat rätt. Krunegård läste under flera år arkitektur.
- Jag är inte färdigutbildad arkitekt men det var rolig att gå den utbildningen. Det är det närmsta jag kommit kicken av att skapa musik. När man håller på med arkitektur skapar man ett eget universum med sin egen logik. Man försöker lösa en slags rebus. Den största fördelen med att ha pluggat arkitektur är att jag kan granska det jag gör på ett förhållandevis objektivt sätt, att inte ta det personligt när man kritiserar sig själv. Det är lättare att döda sin darlings. Man har som på konstskolor kritiktillfällen när man lär sig att inte ta saker personligt, att det är det man gjort man kritiserar och inte ens person. Jag fick också upp en hög fart med att skapa. Det har jag haft nytta av det här året när jag spelat in två skivor.
Vilken är din favoritbyggnad i Stockholm?
- Globen! Den är fantastisk. Jag bor inte långt därifrån och det är mäktigt att gå ut på gatan och blicka mot höger och så ser man Globen. Det är surrealistiskt och fantastiskt. Byggnaderna runt Globen framstår kanske inte som lika märkvärdiga men de börjar få en ganska sunkig, härlig patina.
Laakso klassades som ett indieband. Soloskivorna är mer kommersiella, trallvänliga trots att refrängerna ofta lös med sin frånvaro på Markusevangeliet.
- Jag är den första att tacka för den kommentaren. Jag har alltid varit intresserad av melodier och hookar. Jag hittar saker som fäster, sen kan det vara en malande vers men det ska hålla kvar uppmärksamheten. Jag har själv svårt att vara intresserad av någonting under en längre period. För att jag ska orka hålla på måste det finnas hookar. Första soloskivan kan jag tycka inte har många refränger men på dessa skivor är det mer refränger. Det går i cykler. Man gör vad man är sugen på och vid första skivan ville jag inte ha refränger. Men det finns båda delarna på alla soloskivorna.
Varför slog då första skivan?
- Avsaknad av refränger talar emot men musiken var samtidigt hittig. Det blir det av sig själv när det är på svenska och sångaren själv producerar vilket var mitt fall. Det jag är intresserad av med de här skivorna är att kommunicera med röst, text och sång. Att ha en intressant ljudbild som man själv går igång på är den fjärde parametern som också är viktig. Den får stå tillbaka för att även sången är viktig. Det är skillnad mot Laakso som är ett band där det är lika viktigt att synthen hörs som sången. Det är olika tänk. När jag är solo blir det därför mer lättillgängligt. Slutligen är språket största skillnaden. I Sverige pratar man svenska och det är snabbaste vägen till folks hjärtan.
Hur väljer du när du ska skriva en svensk låt till dig själv eller en engelsk låt till bandet?
- Sen jag kom på att jag skulle göra två skivor har jag prioriterat att skriva på svenska. Samtidigt har jag skrivit ett tiotal låtar på engelska. Det handlar om vilket projekt och forum som ligger närmast hjärtat och pockar på uppmärksamheten. Jag måste försöka göra det jag är mest intresserad av just nu. Som jag sa går allt i cykler. Nu är jag allra mest sugen att skriva på engelska. Men att skriva på svenska har varit en fristad. Det är bara för mig och jag behöver inte tänka på att försörja tre andra personer med mina låtar. Konstigt nog känns det så fortfarande trots att det blivit populärare än något annat jag gjort.
Omslagen på de två nya skivorna liksom debuten Markusevangeliet går i dova röd/rosa/gröna nyanser.
- Därför att jag tycker det är tilltalande på samma sätt som den musik jag gör är det. Jag gillar när saker hänger ihop, lite som en serie av utgåvor, det är få saker som är ordnade i min tillvaro så det är skönt att det som blir kvar är det.
Krungeård är minst sagt kreativ. De senaste åren har Krunegård turnerat med Laakso, punkgruppen Hets, som soloartist och i våras släppte han en skiva tillsammans med Kleerup under namnet Lead Singer Syndrome.
- Kleerup och jag spelade dagarna efter varandra i Varberg förra sommaren, nätt natt blev morgon och vi var de enda vakna på stranden, då kom vi på att vi hade mycket gemensamt. Båda ville göra något utan ram och regelverk vilket vi gjorde.
Han skriver också skönlitteratur.
- Skrivandet är någon form av långsiktig plan. Jag försöker hela tiden erövra många och nya områden. Att skriva låttexter är kul men det är en helt annan sak att skriva text som inte ska sjungas. Om man sjunger kan man berätta med röstläge, uttal och tonfall. Fristående text ska kunna läsas även när man är död och folk ska fortfarande fatta känslan. Det är skitsvårt men kul att hålla på med. Skrivande för mig är som att vissa människor gillar att renovera sitt hus. Än så länge enbart något för mitt eget höga nöjes skull.
Har du planerar på att skiva en roman?
- Alla har väl planer på att skriva en fantastisk generationsroman eftersom alla är så otroligt smarta och insiktsfulla… Nej, jag letar snarare efter någon slags magkänsla. Jag har tränat länge på musik och känner i hela kroppen när något är bra. Att skriva löpande text är jag fortfarande inte så duktig på. Man letar efter verktyget inom sig själv för att veta om det är värt att fortsätta skriva. Just nu är det bara roligt, det är gott nog. Någon dag kanske…
Cyril Hellman cyril@situationsthlm.se
Fakta
Namn: Markus Krunegård
Född: 6 april 1979, Norrköping
Bor: Stockholm
Yrke: Musiker
Skivor: Markusevangliet (2008)
Skivor Laakso: Mämmilärock (2007), Mother am I Looking Good (2007), My Gods (2005), I Miss You I’m Pregnant (2003)
Skivor Hets: Hets (2006)
Skivor Lead Singer Syndrome: Lead Singer Syndrome (2009)
Aktuell: Skivorna Lev som en gris, dö som en hund och Prinsen av Peking, turné i vår