En dag i Situation Sthlm-försäljarnas fik
På Gripsholms slott finns statens eget porträttgalleri. Rad efter rad av kungligheter, höga politiker, företagsledare och kulturstjärnor. De kändaste och mest respekterade i Sveriges land. I Situation Sthlms lilla café är en hel vägg ägnad åt porträtt av hemlösa människor. Rad efter rad av långt mindre kända personer.
De har inte samlat på sig guld och rubriker som de oljemålade figurerna i slottssalarna. De har istället av olika skäl hamnat i tysta och frusna utkanter av välfärden.
Några av dem tar sig troligen inte in i folkhemmets centralvärme. Men en del av dem gör det. De arbetar med att sälja tidningar, många av dem dagliga och rejäla pass i väder som Gripsholms gubbar inte klarar utan limousine.
Läsarna av Situation Sthlm har mött dem i gathörn, vid tunnelbanestationer, i köpcentra.
Situation Sthlms café är en självservering. Man kokar sig kaffe, brer sig en macka, tar sig en bulle. Man inkasserar lite kalorier, stugvärme och kamratskap innan man kvitterar ut dagens tidningsbunt.
Fotografen Sara och jag sitter en dag på detta fik.
Den förste försäljare vi ser, strax före åtta på morgonen, är Ragnar. Han behöver en livrem eftersom hans byxor är alldeles för vida. Ingmarie tar honom in i garderoben, men han hittar inget skärp. Jag föreslår honom att pröva ett snöre.
Han visar att det är ett snöre han har. Det fungerar inte bra.
Jag gör en tabbe med Ragnar när jag frågar om hans namn. Han tycker att jag dyker rakt och oannonserat på honom som en vaktman eller en polis.
Jag saknar helt enkelt respekt för honom och han svarar mig inte. Han talar i stället med fotografen Sara och ger henne exempel på andra respektlösa figurer som han mött och avfärdat.
Hela tiden pladdrar undulaten Kalle i sin bur. Han talar kärleksfullt och hopplöst med sin spegelbild. Jag sticker ett finger mellan burspjälorna och han attackerar direkt. En försäljare jag nu inte vill fråga om namnet sätter sig på en stol vid buren och pratar mjukt med Kalle, som tystnar och tycks lyssna.
Det kommer in en man och frågar om någon sett Raine.
Ingen har sett Raine på flera dagar. En man har hört att han lär ha klagat över smärtor i hjärttrakten.
- Om Raine har klagat måste det vara något allvarligt, säger en annan. Jag har aldrig hört honom klaga.
Kanske är det närvaron av Timo som skapar stämningen. Fotografiet av Timo på bordet intill undulatens bur. Timo vid 63 dog av en hjärtattack. Hans kamrater skriver vackra och sorgsna ord i minnesboken vid fotografiet.
Nästan alla skriver: ”Vi ses, Timo”.
Hos många hemlösa finns en medvetenhet om att döden väntar bakom hörnet. Det är alldeles för många av dem som dör i det man kallar förtid. Hemlöshet och missbruk äter människor.
Tommy som laddar upp med kaffe och mackor berättar att han ville övernatta på Stadsmissionens trappstegsboende Bostället.
- Men, säger han, det var för mycket psyk där, så jag stack och sov i en port.
Han går på Subutex för att slippa heroinet. Han ser stark ut och klart yngre än sina 36 år. Stora händer och ärr kring ögonbrynen, aningen snedslagen näsa. Snart ska han till Sergels torg och sälja tidning. Han känner en blandning av förväntan och oro. Tommy har svårt för dem som inte låtsas om honom där han står och säljer.
- De reagerar inte ens på tilltal, säger han. Så jag finns inte. Jag har två barn. Jag har jobbat och idrottat, simmat och boxats, men plötsligt finns jag inte.
In i caféet kommer en vackert vithårig kvinna med en shoppingväska på hjul. Hon har mat med sig i stora plastaskar. De stuvas in i kylen och Camilo, som jobbar tillsammans med Ingmarie, tackar henne.
Ingvar är rätt glad den här dagen. Han skrev i decembernumret av Situation Sthlm en recension av en bok av Tom Wolfe. Fredrik Strage på DN mailade ett tack för den recensionen till chefredaktören.
Ingvar gillar sin säljplats. Det går mycket gott folk på Götgatan. Det går oftast bra att sälja tidningen där.
Camilo har ringt runt till sjukhus och frågat efter Raine. Men ingenstans har han tagits in.
Nu har ”Stickan”, som är före detta tidningsförsäljare och nu har en OSA-anställning på Situation Sthlm, hört att Raine troligen stuckit till Göteborg. En kompis säger att han såg Raine i måndags. Det är fyra dagar sedan. Han brukar ju komma hit i princip dagligen, eller hur? I Göteborg? Ja, man vet aldrig med Raine.
De som säljer tidningen är hemlösa eller före detta hemlösa. Ingvar till exempel har fått hyra en liten lya i en förort i andra hand. Men han vet det allra mesta om hemlöshet och glömmer ingenting därav.
Av och till kommer människor till Situation Sthlm för att få bli försäljare. Det finns definitioner att ta hänsyn till, men ibland är det jobbigare än annars för verksamhetschefen för tidningens sociala verksamhet Jenny att reda ut begreppen.
- Det kom en afghansk flyktingfamilj, berättar hon. De är förstås hemlösa på sitt sätt. Flytt från sitt hemland, främlingar i vårt. Det är ett tydligt slags hemlöshet. Men det stämmer ändå inte med grundidén om Situation Sthlm. Det är också fel att vi ska lösa flyktingproblem. Det finns ett helt departement för det. Nu löste det sig på något vis med det faktum att de inte kunde svenska. Jag sa att man måste kunna svenska för att sälja en svensk tidskrift. Det är ju en rimlig förutsättning. Men det här är svårt för en medmänsklig organisation att bara avfärda. Det måste man fundera noga kring.
Martin kommer in i fiket och ser trött ut. Han blev ”lobbad” i natt, polisen tog honom för obligatorisk vård. Han kördes till Mariapol, dit han självmant sökte sig två veckor tidigare och avstängdes eftersom han blåste positivt. Senare tog han sig iväg och sov i ett kallt garage. Han är trebarnsfar, har rätt tät och god förbindelse med sina barn.
Niklas med det långa håret är bara 28 år. Han är ett speciellt bekymmer för Ing-Marie och Camilo. Han är helt enkelt för ung. Ibland har han tagit med sig kompisar i samma ålder och yngre som vill sälja tidning.
Verksamhetsfolket har lagt märke till att de verkar gilla identiteten ”hemlös”. Som om den vore litet släkt med att sitta kring ett krogbord vid Stureplan med mössa och inte göra något. Som om identiteten ”hemlös” vore litet ball och sevärd.
Unga människor som Niklas har oftast inte alls uttömt andra möjligheter. Det är deras sak att göra det.
En av tidningens viktigaste medarbetare är Raine. Hans krönikor har bedömts som nakna, starka och väsentliga av kulturredaktörer. Men var är Raine?
Ett par dagar efter Saras och mitt besök kommer förklaringen. Ni kan själva läsa i Situation Sthlm nummer 138.
Läs mer i tidningen Situation Sthlm nummer 138.
Fotnot: Niklas och Ragnar heter egentligen något annat.
Jan Lindström