Foto: Frank Aschberg
Florence Valentine är tillbaka med besked.
Nya skivan Spring Ricco är en av vårens bästa. Jag träffar sångaren Love Antell på homokaféet Copacabana vid Hornstull. Florence Valentine tog sitt bandnamn efter en av skojaren och artisten Johnny Bodes pseudonymer.
Antell skriver alla deras låtar och menar att på gott och ont är det han som bestämmer slutresultatet samtidigt är han noga med att understryka att de är ett band. Han är också konstnär. Just denna dag har han suttit och illustrerat Lena Anderssons nya pjäs Nere på jorden. (Han har också gjort omslaget till hennes roman Duck City). Han ser sig själv lika mycket som konstnär som musiker.
- Jag har svårt att välja bort det ena före det andra. Jag vill inte fastna i att bara vara musiker eller bara vara tecknare. Att hålla på med musik kan vara som en tillflykt, det är en frihetskänsla i det. Jag är rädd att fastna i någon bransch. Det är befriande att ibland kunna byta miljö. När man håller på med tecknande träffar man andra sorts människor än när man sysslar med musik. Fast de två områdena borde ligga mycket närmre varandra. Att jag fortsatt med båda delarna är ett medvetet val. Jag vill varken vara det ena eller det andra. Jag kan heller inte försörja mig enbart som konstnär eller enbart som musiker.
Och det var just en konstnär som fick inflytande på hans sätt att skriva låtar.
- Jag var 20 år när jag träffade Lars Hillersberg. I efterhand ser jag det mötet som en slags vändpunkt. Hans attityd till tecknandet var befriande. Han var så humoristisk samtidigt som han var enormt allvarlig. Stor satiriker men också en vänlig själ. Hur han influerade märks i mitt sätt att teckna men också skriva. Komedi och tragedi ligger nära varandra. Det som är hemskt skämtar Hillersberg om, skrattet fastnar i halsen. Även om min egen musik handlar om hemska saker vill jag att det ska vara underhållande.
På nya skivan finns låten ”Du kommer gå långt”. Ett talesätt om folk det kommer att gå bra för men låten handlar om människor som flyttar långt över jordklotet för att jobba illegalt i rika länder. ”Du kommer gå långt som en sten mot kravallstaket/Du kommer gå långt som importerad sten av slavar i Asien”, skrev jag. För det är enormt hemska saker att flytta långt från sin familj och leva på en svältlön i ett rikt land. När vi pratar om global ekonomi säger folk ”de har det i alla fall bättre än i sina hemländer” som om man skjuter på gränsen för vad som verkligen är schysst. Det är inte bara självvalt att flytta från sin familj. Att skriva om detta humoristiskt kan vara ett grepp som kanske behövs för att vi ska orka lyssna på det.
En annan sådan låt är titelspåret ”Spring Ricco”
- Jag tänkte på folksången ”Elvira Madigan” som bygger på en sann berättelse som sedan florerat runt. Jag vill göra låtar som på samma sätt baserar sig på verkliga händelser. Mordet på Ricardo Campogniani 2007 blev en sån stor nyhet. Jag ville använda det som inramning till en antivåldslåt. Det är en balansgång eftersom kvällstidningar är bra på att exploatera andra människors olycka medan jag ömmar för de drabbade. Samtidigt ville jag föra fram kritik, att när ungarna slår ihjäl varandra i innerstan och förövarna heter Bonnier i efternamn blir det stora nyheter. Kungen och statsministern går fackeltåg och demonstrerar mot gatuvåldet med gymnasieelever från privatskolor. När ungar i förorten slår ihjäl varandra lyfter samma personer inte ett finger. Nu har rättegången efter mordet på Romario blivit stor nyhet men strax efter mordet stod bara en notis. Jag läste att någon frågade sig varför ingen skrev om händelsen i Husby som påminde mycket om Ricardo-fallet. Just då kände jag att jag inte fabulerat när jag skrev ”King Island är rena Kingston nu/Händer samma sak på bortplan hörs inte ett ljud”, det är en karbonkopia på verkligheten. Bara det att verkligheten alltid överträffar dikten. . Det är pinsamt att tidningar haussar upp sånt här när det händer i innerstan men inte bryr sig ett jävla skit om när det sker i förorten. Eller som de skrev i början efter Romario ”det var en uppgörelse mellan kriminella gäng”. Det talar om vilka fördomar som finns på tidningsredaktioner.
- Jag tycker att namnen klingar likt varandra; Romario, Ricardo, Ricco, på ett lite obehagligt sätt, de ligger så nära varandra. Min låt är baserad på en verklig händelse men behöver inte handla om exakt den händelsen. Ricco blev en bra poetisk avvägning.
På skivan finns uppenbara stölder: Låten ”Mellan krigen” är lik Imperiets ”I hennes sovrum”, Vår borg” har samma refräng som Ebba Gröns ”Die Mauer”. ”Spring Riccos” första strofer är i sångstil identisk med inledningen till Billy Braggs ”New England” och musiken med Glasvegas ”Daddys Gone”. Ett tillvägagångssätt han inledde på förra skivans titelspår Pokerkväll i Vårbygård som var musiken till The Clash ”Rudie Can’t Fail”. Var går skiljelinjen mellan stöld och hyllning?
- Ha, ha. Du har upptäckt det! Jag kanske har gjort det för tydligt och blir stämd. Får kanske fly med miljonerna till Dubai. Jag stjäl i Bertolt Brecht anda. Han stal idén till Tolvskillingsoperan från John Gays Tiggarens opera. Joe Hill skrev texter till frälsningsarméns låtar när han komponerade åt arbetarförbunden i Amerika. Jag knycker det jag kommer över. Det viktiga för mig är tillägget. Jag har inte bara stulit utan också lagt till.
Antell berättar att han gillar alla de här artisterna han stulit ifrån. En mindre kreddig stöld är musiken till ”Mitt allt” som är Christer Sandelins ”Hon har ett sätt”. Å andra sidan har texten Ebba Gröns ”Flyktsodas” strof ”ta mig i land, sätt mig i brand”.
- ”Hon har ett sätt” är en grymt bra låt. Då hoppas jag den får kred nu… ”Mitt allt” handlar om en narkoman och jag tänkte på Cornelis Vreeswijks ”Deidres samba” om en prosituterad när jag skrev den. Därför stal jag också hans strof ”här under jorden finns sorg som inte känns”.
”Såld är såld” handlar om flygande Molotovs. Är du revolutionsromantisk?
- Såna texter ska inte kallas revolutionsromantiska. Därför upplopp är verklighet. När vi spelat i Oslo hamnade vi på efterfest på en ockuperad tomt i Brakkebygrenda. Där bodde hemlösa, runt 30-40 pers, i kojor. Utanför väntade bulldozers. Vi satt och drack öl och tyckte situationen var spännande och skärrande på samma gång, att folk bodde så här var häftigt. Överallt hängde dojor i träden (skor i elledningar är i ghettovärlden symbol för att de finns knark i området). Vi gick senare därifrån men dagen därpå kunde man i tidningen läsa om upplopp. Bilar hade satts i brand och folk hade kastat sten mot polisen. Jag tänkte ”vad fan hade myndigheterna väntat sig, att det bara kan åka in och meja ner deras hem utan att de gör motstånd?” Media vill ge en bild av att det bara är ett gäng revolutionsromantiker som bor i de här områdena men för dom är det verklighet. De har ingen annanstans att bo.
- När det för några år sedan var upplopp i Paris förorter skrevs det på ledarsidor att det var revolutionsromantiska ungdomar som gjorde de här grejerna. Men det handlade faktiskt om segregerade områden där folk saknar jobb och inte får tillräckligt av sociala. Det klarar sig helt enkelt inte och det här blir en utväg för att synas. Att göra problemet synligt, att kalla det revolutionsromantik är ett hån. Att jag sjunger om sådana saker är inte revolutionsromantiskt även om musiken är svängig. Jag vill bara berätta om det jag tycker är viktigt.
I Rosengård är det 86 % arbetslöshet. Ungdomar där kastade sten på polis och brandkår.
- Mellan Limhamn och Rosengård finns ingen kollektivtrafikförbindelse. Man skiter i att binda ihop stan. Samtidigt bygger de en stor bro över till vad de kallar ”kontinenten”. Bygger en skyskrapa bara för att synas. Det är ett politiskt misslyckande om man inte ens kan få stan att hänga ihop. Det är Malmö jag tänkt på när jag i ”Mellan krigen” sjunger ”vi bygger broar till kontinenten men här finns stadsdelar som aldrig möts”. I samma: ”längst bort på linjen står komplexen i grå betong/där ingen arkitekt vill se sina ungar växa upp”. Det har ju faktiskt suttit någon på ett arkitektkontor och ritat alla de här husen. Jag tror inte den arkitekten själv är intresserad av att se sina unga växa upp i de här områdena.
”Billen brinner” är en ballad om Jörg Haider. Hur tänkte du här?
- 2006 röstades Sverigedemokraterna in i flera kommuner. Att så många röstar på rasistpartier är jävligt obehagligt. Jag ville försöka hitta ett sätt att skriva om det. Bilolyckan med Jörg Haider blev bra inramning. Inget är så omoraliskt som rasister och rattfyllerister, han var båda delarna. Styr man som en jävla dåre, då styr man ner i diket. En symbol för vanstyre. Samtidigt önskar jag inte ens min värsta ovän en bilolycka. Jag vill att man ska tycka lite synd om honom när han brinner upp i sin egen bil. Låten berättar att det finns extremhögervindar även i övriga Europa.
Mellan låtarna har Florence Valentine likt Brecht interfolierat små stycken, som t ex nationalsången och internationalen.
- Jag gillar hur Latin Kings och andra hiphopartister lägger in samplingar mellan låtarna. Det blir en bra fond bakom låtarna som inte är vanlig i rockmusik. En slags bevisföring att man inte bara snackar skit. Det finns rasister, det finns knarkare. Låten ”Mitt allt” handlar om en knarkare på botten, ingen klyscha som bara drar till med utan den personen finns i verkligheten och jag vill lägga in det för detta är hans verklighet. Han pratar om när snuten kommer och tar hans grejer. De tar hans kanyl och knark och då måste han börja om på nytt, göra ett inbrott eller rån. Han säger själv att det är kontraproduktivt att ta hans grejer. Det är bättre att låta honom ha kvar det så att han inte stjäl. Jag vill föra fram att det finns en verklighet i det jag sjunger, att jag inte bara fabulerat.
Texterna framstår som saker du sett snarare än upplevt. Till exempel ”Mitt allts” fras som ”Ingen hör, ingen ser/Dom läser Metro som narkomaner”. Ett slags turistande.
- Det stämmer. Det finns en vanföreställning att rocklyrik ska vara självbiografisk. Folk ser Polaren Per som Vreeswijks alter ego men jag kan lova att mycket är påhitt. Att det inte behöver vara självbiografiskt är ett medvetet grepp. Jag tror ändå man lägger in mycket av sig själv, sättet att skriva och formulera sig. Vad man skriver om, säger vad man är för person.
Lantell är också gitarrist i Persons Pack. Hur går det att kombinera med Florence Valentine?
- Vi får väl börja turnera tillsammans. I sommar ska vi faktiskt uppträda på samma festivaler. Persson är en hjälte. Det var jag som övertalade honom att spela in en skiva och nu är jag med i bandet. Det var lätt att boka studiotid när man sa att Perssons Pack skulle spela in.
Som medlem i två av Sveriges populäraste band, hur ser du på nedladdning?
- Jag vet inte var jag står i den debatten. Men all musik jag lyssnar på laddar jag ner gratis. Att vi ger ut en skiva beror på att vissa vill köpa en för att ladda ned den i sin dator och sedan föra över till telefonen, men det är helt klart en omväg.
Love Antell började redan i åttaårsåldern spela musik på gatan och T-Centralen tillsammans med sin storebror. Men eftersom de var bröder bråkade de ofta. I tolvårsåldern fick han finnar och gossopranen försvann. Han var inte längre lika gullig som gatumusikant och cashen slutade flöda in. I tonåren bildade han band och vann 1996 Östra Reals talangjakt. Det har skrivits mycket om Love Antells bakgrund, att han är från Östermalm. En sanning med modifikation. Han kommer från ”Östermalms Tensta”, miljonprogrammet ovanför Karlaplan. När undertecknad växte upp var det många därifrån som det gick snett för.
- Östermalm har säkert format mig. Jag kände mig som en outsider där. Klyschan att på Östermalm bor mestadels moderater stämmer. Mina föräldrar var lägre tjänstemän och vänster.
Doktor Kosmos som Antell dissat som medelklass har gjort låten ”Vem fan e du?” om honom.
- Jag hade sagt i en intervju att Doktor Kosmos är som SSU med replokal, att det är tråkiga. De är präktiga och självgoda lite på samma sätt som Mikael Wiehe. De skrev ”Vem fan é du?” om att jag är uppväxt på Östermalm. Liksom vilken nyhet. Men jag gillade låten. De är ett bra band men politiskt är dom mer på låtsas.
Efter att ha gått ut Östra Real flyttade han till Haninge för att bo i kollektiv. Det måste varit en stort konstrast från Östermalm.
- I tonåren umgicks jag mest med folk jag spelade tillsammans med och de flesta var från förorten. Jag flyttade från mamma när jag var 19 och ihop med Danne och Cesar och vi bildade bandet. Cesar är inte kvar för han vill hellre spela trombon på lyxkryssningar i Karibien. Tre 19 åringar med ett helt hus för oss själva och för första gången hemifrån, det var som en dröm. Vi byggde en studio av kåken i vilken vi spelade in vår första EP Allt dom bygger ska vi meja ner.
Samtidigt gick Antell Konstfack. Idag är han illustratör. Han föredrar konst som inte är original, att producera grafik, litografier, screen-tryck. Alltså klassisk konsthantverk vilket inte är så vanligt i dessa installationstider. Konstfack och i synnerlighet dess ledning har på senare tid blivit lite av driftkucku på grund av att de examinerat gatukonstnären Nug och Anna Odell med sin simulerade psykos som examensarbete.
- Jag tycker det är synd om detta skadar skolan för den är viktig och behövs. Den kostar samhället mycket och utbildar många. Att det stormar kring en film om klotter, som jag menar är konst, är fel. Samma år jag gick ut var det en snubbe som gjorde en stor lyxjakt för firman Storebror, ett småländskt företag som gör lyxbåtar för miljonärer. Gör man det som examensarbete för en skola där staten pyntar varje elevs utbildning då tar man upp plats. Det är ett arbete som lika gått kunnat finansieras av näringslivet själva. En felsatsning av skolan. Det sa jag också under ett seminarium och snubben har aldrig förlåtit mig. En lyxjakt för ett stort företag inriktade på miljonärers lyxkonsumtion är mer upprörande än att någon gör en konstfilm om klotter.
Fakta
Namn: Love Antell
Född: 24 oktober 1980
Bor: Gröndal
Utbildning: Konstfack
Yrke: konstnär och musiker, sångare/gitarrist i Florence Valentine, gitarrist i Perssons Pack
Skivor Florence Valentine: Pokerkväll i Vårby Gård (2007), Johnny Drama (2004), EP:Allt dom bygger upp ska vi meja ner (2003)
Aktuell: Skivan Spring Ricco med Florence Valentine och skivan Öster om Heden med Perssons Pack
Cyril Hellman
cyril@situationsthlm.se