Jag bar kanske indirekt på mormors reaktion när jag gjorde den första. Det var en bara en liten blomma på armen men hon utbrast ”det är gatupojkar i hamnen som har sånt!”. Och sen ”det är den där tjejens fel, eller hur?” ”Visst, japp, japp”, sa jag. Den här gången hade hon på sätt och viss rätt för det var min flickväns lillebror som bekostat i tron att hans egen mor skulle tro att det var jag som lurat honom att göra en. Men alltid när jag, eller för den delen mina vänner, råkade ut för problem var det i mormors ögon en kvinnas fel. Hennes misogyni var egentligen bara gullig. Ett sätt att försöka få oss att tänka längre än med kuken. Tatueringar blev som ett gift, för jag gillar hur adrenalinet pumpar igång när nålen går in huden. Men på senare år har jag börjat ifrågasätta dom, sånt som att det tar bort ens personlighet och förstärker delar som kanske inte är ens personlighet. När modeskribenter i 40-års åldern dessutom gör sina första tatueringar  på underarmarna är dessutom tatueringar inte längre något tidlöst för gatupojkar i hamnen.

Jag ska passera tullen i Kenya tjänstemannen och pekar på en tatuering och säger: ”Did London boys do that?” ”Are you maffia?” – Maybe, svarar jag och ler. ”I thought so. Here you behave!” säger han innan han tveksamt dunkar stämpeln i passet. En mexikansk chikanotatuering föreställandes Los Lobos basist som ett skelett ska jag under de följande dagarna få försvara och förklara flera gånger per dag. Och jag börjar allt mer ångra alla mina tatueringar. Att folk i Kenya är så fascinerade beror på att ingen här har tatueringar. Jag åker hit för att få lugn och ro och skriva om min och min väns kommande bok men hamnar ovanför en nattklubb. Nätterna är omöjliga att sova sig igenom så en kväll går jag ner på nattklubben. Den två meter långa dörrvakten pekar på min chikanotatuering. Jag förväntar mig förebråelser men så säger han att han vill ha en likadan, ber att får rita av den. Visst, svarar jag och han frågar vad jag vill ha i gengäld. ”När jag sätter mig i baren, håll inhemska brudar och langare på fem meters avstånd”. Det gör han hela kvällen och jag behöver bara bjuda honom på en Fanta. Jag bor på ett compound och har inte sett Afrika men dagen därpå kommer dörrvakten till mitt rum och tecknar av tatueringen. Jag känner mig ärad och ger honom fem dollar för att göra en egen. Jomo har motorcykel och skjutsar mig ut på landsbygden för att träffa hans familj, hönor, getter och beskåda deras marijuanaodling. På hemvägen kör vi igenom kåkstäderna. Även på den här resan fick jag vara hardcore för en dag…

 Det är nyår och jag går ner på hotellets nattklubb. Vakten tar sitt kall på än större allvar denna kväll. Men så kommer en man och hans fru mot mig och vakten bugar. Mannen kommer fram och pekar på min chikanotatuering och säger ”cool”. Sedan börjar han peka på namnen och när han frågar varför det bara är mina barns och en väns och inte min fru svarar jag:

- Min fru är inte längre min fru. Redan i tonåren insåg jag att tatueringar varar längre än kärleken. Bara borderlines som Angelina Jolie tatuerar sin partners namn.

- Du är smart du, säger han, och presenterar sig som presidents bror tillika en av landets främsta filmregissörer. Hans fru pekar på min chikanotatuering och säger ”men varför gjorde du den, den får dig att se ut som en farlig ängel”. Det finns en märklig form av omvänd rasism i Afrika som imperialistmakterna bankat in i det kollektiva medvetandet. Folk bugar och vill tvätta mina händer på ett sätt som får mig att känna mig obekväm och det är väl för min hudfärg hon kallar mig ängel men jag hade helst sluppit det där ordet före och börjar ånyo att ångra tatueringen. Paret undrar var jag ska härnäst och jag svarar mot gränsen till Tanzania. Jag har skrivit klart och tänkt att sätta mig på en buss full med människor och höns för att ta mig till paradisstranden. ”Dit ska vi också, följ med så vi kan prata tatueringar”, säger presidents bror. 

Dagen därpå sitter jag i baksätet på en Lexusjeep. Jag tänker på mormor i himlen: Vilken tatuering ska jag ångra? Om det är för gatupojkar i hamnen, då är jag gärna en sån.

Jag var fjorton år när jag började hänga i stan. Här låg ungdomsgården och vi drog runt i kvarteren. Sergels torg var kärnan, även när det bara var en grop. Jag jobbade ett tag med att köra runt tidningar för Aftonbladet, som låg här i närheten. När man slutade klockan ett gick man hit. Varje dag här var positiv på sitt sätt, varje dag var också en katastrof. Jag tog min ”jungfrusil” och upptäckte amfetaminet.

Det var som att hitta hem, som att hela världen öppnade sig för mig helt plötsligt. Jag har ADHD, vet du. Att tala om för en fjortonårig grabb att ge fan i det där, när det kändes hur rätt som helst, det gick ju inte. När Kulturhuset öppnade på 70-talet gick man dit, lånade skivor och lyssnade på musik. I en skivaffär började jag lära mig spela gitarr. En polare till mig kände bandet Change, så jag såg musiken på nära håll också. Deras trappuppgång var fylld av tjejer, Change va grejer alltså. Jag åkte dit på sex, drugs and rock’n’roll, hela hippierörelsen. Det är larvigt egentligen att torska på en myt. Hippies var ju mer USA, vi kallade oss istället för ”Speedfreaks”. Mina polare skrek vid Sergels torg att det var toppen på ett kapitalistiskt system. Jag skrek ”anarki” och ”människan fri” och samtidigt var jag värsta kapitalisten. Jag hade en fin sportbil utanför stan som jag körde i hemlighet. Hade köpt den för pengar jag fått genom att sälja narkotika. Jag och min brorsa smugglade själva, jag fick sådan ångest av det där. Nu är jag ren och jag och min tjej har precis skrivit på ett andra handskontrakt. Äntligen får vi chansen.Ibland går jag förbi här.

Känner igen mig i ungdomarna som hänger här i dag, jag kommer aldrig att växa ifrån det där. Jag har fått mer kunskap och erfarenhet, men äldre än femton år blir jag nog aldrig.

Berättat för: Maria Hagström
Foto: Martina Holmberg

All hjärtans dag i Stockholm, en vitgrå stad senvintern tömt på färg. Öde, kylslagna gator och de få människor som är ute är påbyltade intill oåtkomlighet.

- Stockholm har två olika ansikten. Det ena är första sommardagen - det är varmt, folk blir som galna, alla ut på stan. Vilket varar fram till någon gång i oktober när temperaturen sjunker: poff så är alla som bortblåsta, folk tar på sig tjocka kläder. Det är inte så romantiskt. I städer med bra klimat året om sker det sociala livet ute på stan. I Stockholm umgås man hemma hos varandra på ett sätt man inte gör i andra storstäder. Om man ska träffa någon här måste någon bjuda ihop någon med en, säger Ola Andersson, arkitekt, skribent och debattör.

Med femtioåtta procent singelhushåll och småputtrig självmedvetenhet som singelstad borde Stockholm ha potential som paradis för ensamstående som vill träffa någon. Medan en del av stadens singlar kämpar med trösklar som det nordiska klimatet, singelinflation och slutna vänkretsar som umgås i hemmamiljö upplever andra singlar Stockholms dejtingklimat som betydligt trevligare än i andra metropoler.   

Miss M, 30 år, håller inte alls med Ola Andersson. 

- Det enda man behöver göra är att vara sugen på att dejta, så löser sig resten. Man kan träffa någon precis var som helst, - från fikarummet till nätdejting som jag provat ganska mycket. Jag tycker folk är jättepessimistiska. Det finns ett hav av bra killar där ute i Stockholm.   

När Miss M flyttade till Stockholm från Uppsala för ett och ett halvt år sedan hade hon en plan - att dejta rejält. 

På bloggen ”Bitch and the city” berättar hon öppenhjärtigt om sin dejtingodyssé  i Stockholm. Likt en upptäcktsresande numrerar hon dejterna och betygsätter dem. Miss M har alltid tyckt det är kul att dejta, oavsett vilken adress hon haft. I jämförelse med London och New York där hon också bott beskriver hon dejting  i Stockholm som ”jättelätt”.  Både off- och online. 

Hennes egen teori om varför hon tycker det är så kul att dejta är att hon inte är så intresserad av att träffa en prins. Hon lider inte av att leva ensam och har inget behov av att gifta sig, skaffa barn och ”hela faderullan”. 

- Jag tycker det är kul att gå ut och dejta, klä upp mig, och träffa människor. Sen om jag blir kär på kuppen då får jag väl bli det då.   

Det viktigaste för Miss M är att ha en bra upplevelse. 

- Jag vill ha en bra dejt. Jag letar efter den optimala dejtaren. En kille som vet hur man uppför sig. Jag värdesätter att bli lite wined and dined. Jag vill bli uppvaktad. Jag dejtar lite grann för att undersöka om det finns en kille som kan dejta. Många kanske tror att bara för att jag dejtar många har jag sex med många. Men sex har jag nästan aldrig. Saken är den att man faktiskt kan dejta här ett bra tag, utan att någonting behöver hända. Och det gillar jag med den här stan.

Johan Landgren, en av de två grundarna av dejtingsiten Shake my world, ringar in en annan baksida med att vara singel i världens singeltätaste huvudstad - gräset är grönare på andra sidan-fenomenet. 

Läs artikeln i sin helhet i Sitation Sthlm #174

Text: Maria Lindén
Foto: Sara Mac Key

- Namnet Samson kommer från en gammal berättelse frånTorarullarna och Bibeln om en man vars kraft satt i håret. Han fick detsedan håret avklippt av kvinnan som han älskade, som gick bakom ryggen på honom när han sov, och han blev sedan dödad av sin fiende. Jag hörde historien när jag varsom liten och tyckte den var spännande. Det är en symbolisk historia och jag tycker det är vackert att just all ens kraft är samlad kring något specifikt, typ musik kanske. Långt senarenär jag började musicera kom jag ihåg berättelsen, att det blev Samson."for president" var resultatet av en grej kring affischeringen under en valperiod. Detslog oss att kulturaffischer inte får sättas upp var som helst iStockholm. Vi la till namnet "for president" som en grej just därför.Idag när man ser tillbaka på det, känns det fett underligt att manfick ett sånt namn, men jag tycker mycket om det. Det känns rätt. Nästaval tänkte vi ha en hel valkampanj. Någonn gång kanske Sverige blir enbananrepublik under Samsons styre. Det vore nice.

Hur länge har du sjungit soul?

- Jag får denna fråga ofta och den är svår att svara på. För innan manbesvarar den måsta man besvara frågan: Vad är "soul"? Enligt mig är"soul" all typ av musik där sångaren sjunger från själen, (ellerhjärtat som man säger i Sverige). Alltså oavsett vilken etikett enskivbutik sätter på ens skit så är det i mina ögon soul om man menar det mansjunger om. Sen kan man gå in och prata om den soulenshistoria, var den har sitt ursprung osv. Men jag tycker att man inte börmissa den viktigaste av alla definitioner - att den har själ. Jag störihjäl mig på all musik som skrivs och utförs utan att man menar det mangör. Soulen håller på att gå förlorad i världen idag. Så för attsvara på frågan, har jag nog alltid sjungit "soul", även om man rentmusikanalytiskt skulle säga att jag bara gjort det de senaste fem årentyp.

Var det självklart att sjunga soul på engelska?

- Av flera anledningar. Min mamma är från Colombia och pappa är svensk,därav har jag vuxit upp med Svenska, Spanska och engelska i hemmet.När mina föräldrar bråkade användes alltid dessa tre språk påföljande sätt: Utgångsläget var svenska och spanska. Respektive pratade på sittspråk, du svarade på ditt. Man litade på att den andre visste vad man menade.Steg två var när mina föräldrar blev lite mer arga, då gick de övertill engelska. Det var viktigt att den andre personen förstod vad manmenade. En språklig överenskommelse, skulle man säga något somvar jävligt viktigt pratade man engelska. Sen kommer svordomarna och dågick man så klart tillbaka till sitt eget språk, eftersom fittan! intelåter lika starkt som hijo de puta! Som jag sa, hade man någotviktigt att säga sa man det på engelska. Sedan tillkommer det faktum attjag bodde i San Fransisco under en period som barn och engelskan blevliksom det första språket utanför hemmet jag lärde mig.

Berätta om din nya skiva Papas Old Piano.

- Papas Old Piano skrevs och handlar till viss del om tiden då min pappalåg för döden på Karolinska Sjukhuset. Han var förlamad upp tillmidjan och förlamningen fortsatte att klättra uppåt mot magen ochslutligen hjärtat. Ingen visste vad sjukdomen hette. Dock lyckadesläkarna transplantera ryggmärgen, om jag inte minns fel, och räddahonom. Idag kan han gå igen. När ens förälder ligger för dödenbörjar man gå igenom alla olika typer av minnen som man haft. Ett starkminne var när vi skulle slänga min pappas barndomspiano, men vi inteorkade bära ut det själva. Farsan bestämde sig då för att vi skullehugga sönder det med varsin yxa. Det var nog väldigt tungt för minhonom att hugga sönder pianot, men det var en viktigt stund. Det blev enväldigt symbolisk händelse. Jag tänkte mycket på det tillfället närfarsan låg sjuk. Skivan handlar om att ta sig igenomskiten man ställs inför i livet. Plattan är inte på något sätt kolsvart,snarare blev den en medveten skiva som handlarom kärlek, politik och sorg. Mina tre stora favoriter just nu.

Vilka är dina influenser?

- Livet och fucking livet igen. Det är såklart svårt att säga vad man influeras av utan att säga sin samtid och situation. Jag skulle kunna rabbla upp all hiphop jaglyssnar på och vilka av Dylans album jag tycker är bäst, men detbesvarar inte frågan. Mest inspirerad blir jag av allaundergroundartister som kämpar på i Stockholm just nu. Alla dom som inteblir uppmärksammade i media, men besitter en enorm talang och en fetpoesi. Jag har under de senaste året haft flera samarbeten och jag troratt det har influerat min musik mest faktiskt. Men, jag vet inte. Vadtycker du?

Du har samarbetat med Salazar och Carlito. Berätta om din relation till hiphop

- Åh hiphop. Det var någon som sa "hiphop är en blomma", tror det varTimbuktu. Jag tycker om det citatet. För mig är hiphop en flört.Kanske en olycklig kärlek. Jag rappar ibland, men det finns såfruktansvärt duktiga mc's idag att jag blir den där finniga snubbenlängst bak i klassen som rodnar. De senaste åren har svenska rapparesteppat upp sig och blivit riktigt bra, de har själ. Att träffagruppen Mohammed Ali eller politiske rapparen Carlito var ett privilegium just därför, de har själ,de menar vad de säger. Kanske för mycket ibland, he he. Vi har diskuteratmycket, sist jag spelade in med Carlito i Sallazars studio kunde vi diskuteranågot specifikt ämne i typ två timmar. Vi käkade bullar och drack kaffe samtidigt och det var en fin stund. Masse var till slut tvungen att be oss hålla käftenmen vi fortsatte… Det finns liksom viktigare saker i livet än bara din musik. Tror att vi just den gången talade om ursprungsbefolkningen i USA, minns inte helt och hållet. I alla fal, bröderna Salazar är viktiga på många sätt. De har fört svensk hiphop framåt, trots att det har varit en tung börda för dom.Jag respekterar dom för det. Men framförallt respekterar jag dom förderas förmåga att få unga människor med en dröm, som jag själv, atttro på den. Att tro på sin förmåga, att våga ta riskerna i livet, attdu är tillräckligt duktig och att ingen manager ord kommer någonsinvara viktigare än det du säger. Så upplever åtminstone jag deras budskap, menjag kanske är ute och cyklar… Vad gäller Mohammed Ali gjorde vi låten"flykten" ihop på deras senaste skiva "VI" och jag och Carlito har skrivit två låtarihop till hans kommande. 

Det har gjorts en stor grej av att du för två år sedan tackade nejtill Idol. Kan du berätta om den här incidenten och varför du avböjde guldbiljett.

- Jag gjorde en konsert i Kungsträdgården och plötsligt stod Anders Baggepå scen och ville ha in mig i programmet. Jag minns inte allt exakt, menjag tror att jag gav honom en skiva istället och sa att jag var emotIDOL. Ha sa att han skulle dricka Fanta tills han pissade ner sig. Det varen bra stund. Vi snackade lite efteråt och jag fick ett väldigt fintintryck av honom. Han verkar själv ha stor talang och det är synd atthan själv inte visar mer av den istället för Idol. Jag får den här frågan ofta och jagär noga med att understryka att jag inte är emot de som ställer upp i Idol,eller de som tittar. Jag har själv tittat när polare varit med iprogrammet. Det jag inte tycker om är att man använder sig av ungamänniskors drömmar för att skapa tittarsiffror, för att tjäna pengar.Det är en typ av exploatering av unga människors drömmar och det finnsfå saker som är så omoraliskt som det. Ville de verkligen hjälpa deunga att nå sina drömmar skulle de kunna göra en massa andra saker medsina kameror och budget.

Text: Cyril Hellman
Foto: Jonas Eng

- Vårt samarbete började hösten 2010 när jag tillsammans med vår museichef David Neuman besökte Ai Weiwei i Peking. Tillbaka i Sverige startade jag planeringen av utställningen som baseras på ett urval som Ai Weiwei och jag har gjort tillsammans. När Ai Weiwei under våren arresterades och under tre månader var försvunnen kände jag att det blev ännu viktigare att även lyfta fram hans politiska arbete. Därför har vi inrättat ett läsrum i utställningen där man genom böcker, tidningar, dokumentärfilmer om och av Ai Weiwei kan fördjupa sig i hans engagemang för sociala förändringar i Kina.

På vilket sätt är Ai Weiwei viktig för samtidskonsten?- Ai Weiweis styrka ligger i att han utgår från en kinesisk kontext men hans visuella språk är besläktat med europeisk och amerikansk minimalistisk konst. Oavsett om han arbetar i liten eller stor skala finns det en enorm kraft och samtidigt en sensibilitet i hans verk, vilket är fascinerande. Han tar upp politiska ämnen i sitt hemland och gör dem angelägna även för oss i Sverige. Ai Weiwei själv gör ingen större skillnad på sin roll som konstnär, politisk aktivist eller bloggare vilket ger honom en större arena att arbeta och få gehör på. Just den breda definitionen av hans verksamhet ligger i tiden och gör detta till ett spännande konstnärskap.

cyril@situationsthlm.se