I likhet med artikelförfattaren är jag övertygad om att The Great American Novel kommer släppas och kommer fortätta släppas, kanske mycket snart.... Jag håller med honom om att det bästa som skrivs idag är non-fiction. Men jag är inte lika pessimistisk som honom. Jag menar varför kan inte The Great American Novel vara non-fiction. Hur mycket dokumentärt eller fakta någon än säger sig skriva är det likväl präglat av författaren liksom en roman kan vara ren dokumentär. Inte minst Norman Mailer befann sig i det här gränslandet.

http://www.observer.com/2010/culture/where-have-all-mailers-gone 

- Vi har turnerat oss till den framgång vi har. I sommar har det verkligen lossnat. Ena dagen har vi spelat inför 30 000 och andra dagen för 400 personer på en klubb. Det är kul för man lär sig livehantverket så bra, säger Jens.

 Hoffmaestros två år gamla skiva The Storm ligger fortfarande på Spotifys topplista. I våras sålde de på egen hand ut Annexet. Ingen dagstidning recenserade dom.

 - Svenska musikscenen styrs till stor del av journalister som tycker att de är jävligt viktiga för musiken. Som vill förklara vilken stor ångest en shuno har. Men att han har 50 personer i publiken skriver dom inte. En anledning till att de går bra för oss är att vi tillför något annat. Vi blir ofta recenserade av landsortsmedia. Då får vi alltid ett eller fem i betyg, aldrig tre. Jävligt bra, skrattar Jens.

- Om de stora tidningar recenserar oss blir vi tvärsågade. Man märker att de är passionerade så vi går inte obemärkt förbi. De verkligen hatar oss, säger Karl-Uno.

 Varför?

 - Vi spelar för vanliga människor, den breda massan. Våran grej är att vi inte tillhör någon särskild subkultur. Recensenterna tycker väl att de vet bättre.

 Kan man kalla er för ett svenskt Manu Chao?

 - När vi bildade bandet såg vi en livedvd med Manu Chao och tänkte ”de här vill vi göra”. Idag har vi hämtat inspiration från andra håll och gör vår egen grej. Det centrala för oss har varit att komma åt liveenergin. Ifråga om genre har vi så spridda influenser att det inte går att sätta en etikett. Vi kallar det ”skank-a-tronic-puncadelica”, säger Karl-Uno.

- Men Manu Chao var en jättestor influens. Det var en vändpunkt att se vad man kunde göra med en liveakt. Det kör inte låt/paus/låt utan syr ihop en akt, ungefär som en dj. Det tar aldrig slut. Därför blir det bra feststämning, berättar Jens.

 Hoffmaestro & Chraa började som ett partyband.

 - Istället för att gå och tigga efter spelningar hyrde vi ett ställe i hopp om att kunna sälja det som en fest. Man måste ha entreprenörstänkande om man inte vill bli stöpt i en idolmall, bli en renodlad skivbolagsprodukt eller medverka i melodifestivalen. Skivförsäljningen är borta och det avlägsnar en stor del av inkomsten.

 Ni är elva medlemmar. Hur lyckas ni i dessa dagar försörja er på musik?

 - Visst hade vi några hundår men vi märkte hela tiden att vi var på väg åt rätt håll. Man har trott på det så mycket att man inte kunnat ”klippa sig och skaffa ett jobb”. Publikens gensvar har varit så stort att det inte har gått att ge upp, säger Jens.

Läs en fullständig version av intervjun med Hoffmaestr & Chraa i septembernumret (#157) av Situation Sthlm.

Text: Cyril Hellman

cyril@situationsthlm.se

Foto: Tania Marti

.

- Vinyl är en helt annan grej än cd. Känslan av att få plattan och hålla den i sin hand. Ta ut den ut konvolutet. Bara att sätta på skivan… Ljudet är annorlunda Det finns mycket jag skulle kunna tala om ifråga om detta. Men kanske är det bara en generationsgrej hur man tillgodogör sig musik. Så har vi hela dj-snobberiet. Jag pratade nyligen med en snubbe som letar obskyra grejer och vill ha det på vinyl för att det låter bättre trots att det bara handlar om underhållning. Jag menar, dansgolvet skiter i om det är en mp3 eller platta. Det finns någonting helt annat bakom en vinylskiva eftersom folk idag kan ladda ner allt gratis. 

Han släpper alltid sina egna skivor på både vinyl och cd. Förra skivan Dungen 4 framstod med sina pianomattor inspirerad av sampling och ibland hiphop. Nya känns mer som återgång till andra genombrottsplattan Ta det lugnt.

- Jag inspireras av så mycket olika musik men lyssnar väldigt mycket på hiphop. När det är dags att göra ”Dungen-musik” hamnar man i en egen sorts värld.  En ljudvärld med alla ingredienser som också dom jag spelar tillsammans med bidrar till med sina individuella instrument, som Reine Fiskes gitarrer och Johan Holmegards trummor.

Även hyllade sångerskan Anna Järvinen är del av denna värld och gästar låten ”Brallor”.

- Både Reine och jag har arbetat mycket med Anna. Hennes förra skiva är det enda producentjobb som jag har gjort. Så nu tog vi med en låt med där vi sjunger tillsammans.

Dungen har gjort succé i USA och har bland annat prytt omslaget på bästa och kreddigaste livsstilsmagasinet Fader. Varför sjunger du fortfarande på svenska?

- Det finns ingen agenda att sprida svenskan i världen. Det handlar om att jag sjöng på svenska från början. Hela USA-grejen var så klart oväntad. Men där har det fått sådant gensvar och jag har mött människor som säger ”det spelar ingen roll”. De ser det snarare som ett plus att jag gör den här grejen på svenska. Det är stort att människor i USA kunnat ta upp det men jag känner inget tvång att sjunga på svenska. Det är bara mitt uttryck.

 Är texten viktig när du skriver låtar? 

- Absolut. Jag skriver om saker som är viktiga för mig. Jag vet att många tar in det utan att förstå vad låtarna handlar om. Det finns även svenskar som gör och när jag berättar vad låten handlar om säger de ”näe, är det sant? för mig handlade låten om något annat”. Även om man förstår språket kan det betyda olika saker.

I och med att det är sådant fokus på musiken, ser du en risk att texterna hamnar i skymundan?

- Jo, men det gör inget. Jag lyssnar ju själv på så mycket musik med språk som jag inte förstår. Sådant på alla sorters språk som finns här där vi sitter på multikulti. Det blir en sorts helhetskänsla. Orden tillsammans med melodierna skapar en stämning som i sin tur blir ett visst ljud. Att man inte förstår vad jag menade från början med själva texten exkluderar inte lyssnarna. Jag sjunger låtarna för att jag vet vad dom handlar om men det är viktigt för mig att folk kan skapa sig sin egen tolkning av låtarna.

Vad står nya skivtiteln Skit i allt för? Är det ditt credo?

- För mig är det en rolig sägning. En person som skiter i allt kan vara någon som slutar bry sig om alla förutfattade meningar och normer och lever ut. En människa som bjuder på sig själv. Det finns hämningar, bekymmer och issues inom oss alla. Man ska släppa sånt och gå vidare.

Du kallas multiinstrumentalist. Vilket är ditt huvudinstrument?

- Multiinstrumentalist låter pretentiöst. Jag är definitivt ingen musiker i det epitetet att jag är virtuos på något specifikt instrument. Jag har haft stor kärlek och intresse för musik, att själv kunna få till världar och stämningar. När jag har suttit och spelat in musik själv har jag blivit tvungen att lära mig alla de här instrumenten. Jag har haft dåligt tålamod och tänkt ”hur svårt kan det vara att lägga på de här trummorna”.  Samtidigt har jag en drift av att ta mig tid till att lära mig ett instrument. Men det är omöjligt att hålla uppe standarden. Till exempel spelar jag knappt trummor längre. Dungens låtar är vanligt poprock-trams så de här låtarna gör jag på piano och gitarr.

När man hör ordet ”Dungen” tänker man på dig som person. Samtidigt ska dina medmusiker ha blivit fullvärdiga medlemmar med denna platta. Är Dungen du eller ett band?

- Visst låter det flummigt och löjligt. Nu har det här pågått i tio år men från början var det jag. Nog var det lite andra människor inblandade även då. Jag ska kort dra historien för dig. Vi var tre personer som gjorde låtar och demokassetter och spelade på varandras låtar. På kassetterna skrev vi alltid Dungen på grund av att vi hängde på ett ställe som hette Dungen. Jag fick ge ut en skiva och fortsatte att kalla musiken för Dungen. Visst tog jag in folk som spelade men då var det mer min egen grej. Det är fortfarande mina låtar och arr. Jag proddar och mixar. Men vi är definitivt en grupp, särskilt efter alla turnéer och spelningar då musiken tar ett helt nytt steg.

Live låter ni lite som gamla powertrios, typ Jimi Hendrix Experience.

- Kanske, ha, ha. Live är vi alla skyldiga till hur det låter. När det spelas in har jag en klar vision hur det ska låta. När vi gör liveversioner av låtarna är det öppet. Då är det ”skit i allt!”

Är det rockmusiken från brytpunkten 60/70-tal som är influenserna?

- Det där har luckrats upp. Kanske var det så när jag började göra Dungen-musik i slutet på 90-talet. Jag var 17 år och hade via hiphop och sampling upptäckt bra svensk musik som Bo Hansson och Fläsket Brinner. Det finns en stämning kring den världen och eran där även Jimi Hendrix ingick som då satte prägel på mitt eget musikskrivande. Efteråt har alla i bandet lyssnat på så otroligt mycket annan musik. Fiske är en skivsamlare inom många genres men har också hjärta för denna era. Johan är en jazzkatt och Mattias Gustafsson har sina egna musikprojekt. När vi träffas låter musiken så här. Det är inget medvetet utan grundar sig i fin musik vi alla har hört. När folk vid förra skivan pratade om att vi jobbade som hiphopartister förstod jag inte sambandet samtidigt som allt som kommer in kommer ut.

Vilken sorts hiphop har du lyssnat på?

- Framför allt scratch. Vid sidan om övar jag mycket scratch. Där finns ett ljud som jag är mer intresserad av än själva rappen. Jag gillar den där skivspelarbetonade scratchen från 80/90-talssvängen som jag växte upp med. Det är den musiken jag alltid kommer tillbaka till och igår fick bära upp för fem trappor, he, he.

Hur kom du i kontakt med den psykedeliska rocken?

- Mina föräldrar är folkmusiker. Min far är riksspelman och spelar fiol (Lars-Olov Ejstes), morsan är kyrkomusiker. När jag var liten hade pappa kurser hemma där tio pers satt i ring. Eftersom man sprang där och lyssnade är väl det första musikupplevelsen. Morsan var kyrkomusiker i ett invandrartätt område utanför Skövde. Det var inte bara psalmer utan körmusik som blandades upp med gitarr och stämsång. Brorsan och jag fick varsin freestyle och vi lyssnade mycket på musik. Vi fick inte röra våra föräldrars skivor men man började kolla där. Skivsamlingen var i princip bara körgrejer, folkmusik och klassiskt. Men det fanns en liten bunt med 60-talsmusik, Beatles och Hendrix. Det gick man loss på. När jag var åtta gav morsan mig The Experience avspelad på band. När jag hörde ”Third Stone From The Sun” blev jag nästan skraj. Vi bodde på landet, det fanns bara två tevekanaler men brorsan fick fram P3 på radion. Då fick vi höra Soul Corner med Mats Nileskär presentera hiphop. När jag var elva år köpte jag Public Enemy, det blev min tonårsmusik. Det finns låtar och världar och ljudbilder här och där som satte sin prägel. Jag tycker det finns likheter mellan Mitch Mitchells trummor och hiphopbeats och Bo Hansson. Det är ett mishmash.

Vilket var det första instrument du lärde dig?

- Piano. Om jag inte har förträngt att vi givetvis skulle spela fiol. Det började brorsan och jag tidigt med. Men morsan hade en flygel och på den plinkade jag. Piano är väl det instrument jag känner att jag kan uttrycka mig bäst med.

Men det är inte mycket piano på skivorna…

- Nej, kanske inte. Den senaste tiden har jag gått tillbaka till Ta det lugnt  när jag var väldigt inne på luften som fanns hos powertrios. På den skivan finns mycket annat så det kanske inte hörs. Det handlar om hur man arrangerar om en låt på piano med ackord. Vad är det som är viktigt här i Reines gitarrer? Det kanske bara ska vara en gitarr, bas och trummor. Man plockar bort allt oväsentligt i tonbilden. Ett instrument spelar melodin, basen gör bastonerna och man får harmoniken utan att behöva ha med ett piano. Förra skivan 4 är pianobaserad och då hade jag en annan agenda. Nu borde jag prata om nya skivan men det är svårt att ha perspektiv på skillnaden mellan förra och senaste när den är så ny.

Har ni gjort några samarbeten med amerikanska artister?

- Vi har gjort konserter tillsammans med Fleet Foxes utanför USA men genom åren också gjort förbandsturnéer i USA med The Shins och Wolfmother.

Här näst ska Dungen ut och turnera i Nordamerika och England. De spelar på klubbar i samma storlek som Debaser Slussen (2-300 pers). När han slog igenom med Ta det lugnt spelade de i USA på klubbar på runt 800 pers. Bland annat sålde de ut Bowery Ballroom i New York två kvällar i rad.

- Fantastiskt. Jag blev så förvånad att dom där borta tog upp musiken. Man kan aldrig förvänta sig att nu när en ny skiva kommer finns det fortfarande folk som vill lyssna. För där finns alltid detta med ”hippt”. De som går på hajpen drar snart vidare. Men när det förra hösten fortfarande dök upp folk insåg jag att vi ändå har trogna lyssnare i USA.

Text och foto: Cyril Hellman
cyril@situationsthlm.se

Läs Gustav Ejstes tala om arabisk musik i Situation Sthlm 157

Men naturligtvis också till alla andra som vill prova mat och råvaror från andra länder. Från butiker som med sin blotta närvaro bidrar till internationaliseringen av Stockholm, gör världen lite större och närmre och begripligare. För oss.

Mycket handlar om att begripa sitt liv. Jag tänkte på det när jag satt i soffan ute i en söderförort och talade med Raine Gustafsson. I hans egen lägenhet, den första han haft sedan han började skriva dagbok i tidningen på våren 1998.

I september debuterar han som författare. Då ges han samlade dagböcker ut. När vi talade om just skrivandet och hur han började med det berättade han om hur han skrev brev när han satt i fängelse. För att kommunicera med sina vänner utanför. Få tiden att gå. Stötta andra som också satt inne. Och för att – även om han kanske inte tänkte så då – genom att berätta om sitt liv för andra bättre kunde förstå sitt eget liv. Läser man hans dagböcker är det uppenbart att det till viss del är därför han skriver dem – för att sortera in sig själv i dagarna som gått. Och bättre förstå dem.

Precis som vid förra valet för fyra år sedan har vi låtit försäljarna rösta för att kunna publicera en trottoarnära gallup så här några veckor före valet.

Det blev en överväldigande vänstermajoritet den här gången. För fyra år sedan var det socialdemokraterna som vann. Hur överensstämmande vår gallup visar sig vara med det slutliga valresultatet vet vi först den tredje söndagen i september. Även ett politiskt val handlar om att förstå sitt liv, var man hör hemma i det och varför. Den man är. Den man vill berätta att man är. Och dom man tillhör eller vill tillhöra.

Det är vad mat, skrivande och politisk ställning kan berätta om en människa. Förmodligen har detta ingenting med sanningen att göra. Varken om människan eller om någonting annat.

Men bara tanken på att det kan vara så förefaller uthärdlig.

ulf@situationsthlm.se